Sven-Ingvars knyter ihop nutid och dåtid
Pop/Schlager Sven-Ingvars Ingenting är som förut, allt är som vanligt (Warner)
Sven-Ingvars släpper sin första platta sedan millennieskiftet, därmed är detta också den första skivan sedan Oscar Magnusson tog över sångmikrofonen efter bortgångne pappa Sven-Erik. Jag satt i en längre intervju med Oscar inför att han först skulle upp på scenen i den nya rollen. Det var ett fint samtal, Oscar var mycket ödmjuk inför uppgiften. Sorgen, men framförallt kärleken till pappan och även till orkestern och musiken var påtaglig, rörande.
Det var uppenbart att Oscar Magnusson inte tänkte slarva. Han hade en tydlig tanke med vad det skulle bli av Sven-Ingvars. Han bevisar också det med den här skivan, vars titel är minst sagt välfunnen.
Sven-Erik är borta men Sven-Ingvars är som alltid, kanske mer än någonsin, ett fenomen. En samlande kraft som kan hantera ett brett spektrum av populärmusik och leverera den med imponerande lyhördhet och hela tiden med en alldeles egen ton.
Jag tänker att det måste bero på att man har spelat tillsammans på alla dessa dansbanor, folkparker och konserthus genom alla år. Man är ett i grund och botten funktionellt band som spelar musik som ska göra jobbet på platser där människor träffas och möts. Sven-Ingvars musik är ett verktyg, ett kitt, den finns där genom människors liv. Och den här plattan illustrerar att de har en förmåga att spegla, tolka många skeenden, många känslor.
Avståndet är stort, men tankarna går ändå till Springsteens E street band. Likheterna finns i just det funktionella: barbandet eller dansbaneorkestern som finns där för att gjuta liv och lust i publiken en lördagskväll. Men också detta att båda banden har ett mycket fint och naturligt sätt att gå vidare efter att medlemmar gått bort. Bandet är större än dess enskilda delar, men de som saknas finns ändå alltid där när man spelar tillsammans. Nästan smärtsamt påtagligt, men ändå vackert och värdigt blir det i ”Två mörka ögon”, här i en nedtonad duett mellan far och son.
Ja, skivan knyter ihop då och nu. Den avslutas med en fint arrangerad ”Ack Värmeland, du sköna” men innan dess nyskrivet från bland andra Peter Le Marc, Plura och Niclas Frisk. Jag är inte helt övertygad om den senares lite förutsägbara soulpop, däremot har framförallt Le Marc en osviklig känsla för vad som passar Sven-Ingvars. Oscar Magnusson skriver också fram som en talangfull låtskrivare och textskrivare i bitterljuva ”Du får ingen medalj” som efter några lyssningar framstår som en av skivans allra finaste stunder.
Skivan är krispigt, känsligt och smart producerad av Per Gessles högra hand, Christoffer Lundqvist i skånska Vollsjö. Tiden som tillsammans med vackra stråkar tickar sig genom nämnda ”Du får ingen medalj” är bara ett exempel.
Det ska också sägas att Oscar Magnusson kliver fram som en ambitiös och mångsidig sångare.
Jag gillar inte minst hur han tar på sig crooner-hatten, lyssna till exempel på Björn Olsson-ritade powerballaden ”Rör vid mig igen” med ringande, klingande gitarrer. Där sträcker Magnusson ut sig i sin fulla längd, stretchar gränserna för vad Sven-Ingvars kan vara. Men utan att tappa bort historien. Det är både modigt och bra gjort och det är något som genomsyrar hela den här imponerande, inspirerade comebacken.
Oscar Magnusson kliver fram som en ambitiös och mångsidig sångare