Snyggt och unikt med Deportees

Rock Deportees All future (Sony Music)

Klickar upp Deportees nya album och känner direkt att jag måste hoppa till spår 6, ”Mercy seat”. Men nej, tyvärr, det fina Umebandet har inte gjort en Johnny Cash och omtolkat Nick Caves ångestfyllda, mörka mästerverk från 1988. Synd. De hade säkert kunna sätta sin alldeles egna prägel på den, så som Deportees alltid gör med sin musik.

För är det något som känns tryggt och välbekant i den här föränderliga världen så är det Peder Stenbergs sköna stämma och Deportees slicka sound. Efter bandets inledande och lite misslyckade flirt med Phoenix-inspirerad Eric Gadd-funk har de ägnat de senaste tio åren åt att utveckla en alldeles egen grundton, och sedan behållit den. På album efter album sedan ”Under the pavement – The beach” har de finslipat och putsat på sitt uttryck, även om det mest handlat om anteckningar i marginalen.

Därför blir jag rätt ställd när jag läser intervjun i Café med sångaren Peder Stenberg som menar att Deportees minsann går igenom något av en metamorfos och förändras lite med varje släpp.

Men han inser också att det som är ”djupt dramatiska” kliv för honom och bandet kan vara en fråga om myrsteg och nyansskillnader för dem som lyssnar. För publiken. Och den har verkligen ingen orsak att frukta ”All future”.

Detta är en stabil och fin platta med klassiskt skuren Deportees-rock, emellanåt så snygg att man smäller av. Det är en behaglig och lite renande upplevelse att lyssna på deras låtar. Det är först efteråt man inser att Peder Stenberg faktiskt sjunger om jobbiga saker, att man nog inte borde ligga i soffan och myslyssna. Men så blir det – och det är Deportees fel. Det låter ju så ... gött.

Kanske att vårens singel ”Bright eyes” tappat lite av sin ursprungliga charm men ”Covered in dreams” är som ett blygt kärleksmöte mellan The Cure och The Killers, och nog har Deportees stabile trummis Thomas Hedlund i ”All eyes on me” hämtat inspiration hos The Nationals Bryan Devenedorf. Sammantaget blir det hur som helst eget och unikt.

Jag hörde förresten att Deportees bjöd på en riktigt stark spelning på Frihamnspiren under sommarens Way out West, och flera av de här nya låtarna kommer alldeles säkert att flyga högt och fritt inne på Pustervik i november.