Vad tänker egentligen bananflugan?
Världens gång: Fem nobelpris baseras på studier av bananflugors beteende. Pia Naurin står med såpan i köket och försöker bottna i ett slags upphöjd flugfilosofi.
Man får stå lite på avstånd och – plötsligt – spruta till, men de hinner ändå alltid undan. Flyktreflexen är enormt väl utvecklad. En stor del av deras hjärna sägs gå åt till synförmågan. De ser allt innan det ens hänt. Bara i undantagsfall drunknar en enstaka i såpflödet. Men enstaka är försumbara, ingen enstaka sörjs av flugkollektivet, vad jag kan se. Det finns säkert en studie på det också att dra slutsatser av: så sörjer bananflugor (inte) sina döda.
Bananflugan är det mest använda laboratorie-djuret alla kategorier. Det har, bland annat, att göra med att de delar ett stort antal gener med människan. Fem nobelpris, hittills, har tagit avstamp i bananflugeforskning.
Det är det man måste fatta när man hatar dem: den stora betydelsen de har för studiet av sjukdomar och i förlängningen människans överlevnad.
Men jag framhärdar ändå, sprutar en gång till, de flyr undan, hörs ett flyktigt skratt? Bäst att avvakta tills de samlat ihop sig igen, men klart de kommer undan en gång till, allihop utom en enstaka som jag av någon anledning inte kan hata lika mycket: det är lätt att identifiera sig med enstaka.
Hat är för övrigt ett ord som används allt oftare. Det är hat på nätet, hat i tidningar, ordet hat är överhuvudtaget inne.
Antingen är detta ett tecken på att folk hatar alltmer, eller så har ordet förlorat sin laddning, precis som ordet älska som förr var vikt för de allra käraste, men nu används lite hipp som happ och hur som helst.
Summan av hat på jorden är antagligen ändå densamma, mängden kärlek likaså - människan är liksom bananflugan evigt densamma – sådant grunnade jag på medan jag förde mitt patetiska krig mot fluginvasionen.
Jag nådde till slut fram till en sorts försoning. Den hade inte så mycket med flugorna att göra som med mig själv.
Acceptera dem, som du accepterat andra obevekliga motgångar under ditt långa jordeliv, sa jag och ställde undan ättiksfällan och såpasprutan.
I ordet acceptera ligger en hel del uppgivenhet och så var det nog, jag gav upp helt enkelt.
Det är något uppfostrande i bananflugors beteende, kom jag fram till.
Hur de sätter människor på plats.
Du ska inte tro att du är något (du kan inte städa bort oss hur du än försöker).
Vi kan alltid lura dig. Strax är vi tillbaka.
Du kan inte ta oss!
En och en är vi små men tillsammans större än du, och är vi alltid tillsammans, bortsett från en enstaka stackare.
Slutsats: du har inte kontroll över ditt kök och inte över resten av livet heller vad det anbelangar.
Så släpp kontrollbehovet. Svaret på livets gåta är lika svårfångat som en svärm bananflugor. Det mesta förblir oförklarat, för var kommer de från? Jag sparar väl aldrig på rutten frukt?
Snart är de döda varenda en, inte bara de enstaka. Men nästa år är de tillbaka. Det kan man vara säker på. Att de återuppstår. Det är nåt religiöst över det hela. Teologer borde forska mera på bananflugor. Och filosofer?
Ulf Lundell intresserar sig i alla fall. I sin senaste bok Vardagar 2 antecknar han:
”Och bananflugorna eller vad de nu heter
Fruktflugor? Rätt så avskyvärda Svårfångade också Hörde på radion att de vimsiga små kräken kan blixtsnabbt kasta sig åt sidan om det gäller livet”