Annelie Pompe: Berget har kallat på mig sedan första gången jag såg det
Fjärilarna i magen fladdrar till trots att jag sitter vid laptopen. Jag tänker nämligen på Himalaya, Nepal, och den kommande klättringen. När du läser det här vandrar jag säkerligen med långsamma steg, uppåt genom Khumbudalen. Luften är tunn och frisk, och jag är omgiven av några av världens högsta berg. Berget jag ska bestiga är inte så högt, knappa 7000 meter. Men det är ett vackert och speciellt berg. Det har nämligen kallat på mig sedan jag först såg det för över tio år sedan.
Lustigt nog är det inte så många som reagerar på det faktum att berget har kallat på mig. ”Jaha, okej” säger de med förståelse i rösten. Som om det vore normalt. Ibland kallar havet, bergen, jobbet, drömmen, och då är det bara att ta sig dit. Jag gissar att man måste lyssna ordentligt för att höra vissa ”kall”. Det är inte som ett sms som kallar från mobilen utan mer som en magnetisk dragningskraft. Kanske ska man inte lyssna med öronen och tankarna, utan med hela kroppen. Att bestiga berget kommer vara extremt jobbigt och väldigt kallt. Lustigt nog är det just det jag längtar mest efter, förutom att vandra såklart. Vandringen till och från berget är halva nöjet. Man tänker som bäst när man går. Jag har insett att det är när man vill kämpa och utsättas för självvalda utmaningar som upplevelsen växer i proportion. Klättringen kommer bli ett minne för livet. Ju jobbigare det är att bestiga berget, desto mer njuter man av bedriften. Vilket är märkligt eftersom vi människor är mer lagda åt att undvika det som är jobbigt och obekvämt. Det finns ingen genväg eller quick fix till att vara nöjd med sin prestation eller upplevelse. Det krävs en viss autenticitet, tid och ansträngning. Vi kanske glömmer bort att vi är som mest levande när vi har något meningsfullt att jobba för.
Det är sju år sedan jag besteg Everest och jag har tänkt på berget nästan varje dag sedan dess. Berget ger mig fortfarande kraft. Innan själva klätterexpeditionen drömde jag om Everest i över 20 år. Snacka om hållbart resande – den inre resan har hittills varat i 28 år. Stora upplevelser varar för evigt. Det är något du bär med dig som ingen kan ta ifrån dig (till skillnad från prylar).
Det finns något ännu bättre än att samla på upplevelser, och det är att dela dem med andra. De blir starkare och lever liksom kvar i flera led. Inspirationen till den här krönikan inträffade häromdagen då vi hade äran att ha med den före detta munken Björn Natthiko Lindeblad på sälsimning utanför Hönö. Det var höst i luften och tolv grader i havet. Han sade att det var ett minne för resten av livet. Därmed blev det ett minne för resten av livet för mig med. Att få ta med en idol och förebild på äventyr var stort. Har ni möjlighet att lyssna på honom under hans turné, så ta den chansen. Det är inte bara en föreläsning, det är en upplevelse för livet.
Det finns något ännu bättre än att samla på upplevelser, och det är att dela dem med andra