Göteborgs-Posten

Klangrikt lyfter Ann Jäderlund tonerna av Celan och Bachmann

- Ensamtal Lyrik Ann Jäderlund Albert Bonniers förlag Mikaela Blomqvist kultur@gp.se

Ann Jäderlund är en av Sveriges mest inflytelse­rika poeter. Hennes elfte diktsamlin­g utgår från Paul Celans och Ingeborg Bachmanns brevväxlin­g. Mikaela Blomqvist läser en liten bok med mäktig verkan.

Sedan debuten med ”Vimpelstad­en” 1985 har Ann Jäderlunds poesi präglats av en kompromiss­lös inåtvändhe­t. Det ledde till en obegriplig­hetsdebatt med feministis­ka förtecken i samband med att andra boken ”Som en gång varit äng” kom ut. Åsa Beckman anklagade manliga kritiker för att vara dåliga läsare, och för att inte förstå den kvinnliga erfarenhet­en och det kvinnliga språket. Såhär i efterhand verkar beskyllnin­gen något orättvis: Jäderlunds poesi är sällsamt sluten om sig själv. Den förutsätte­r en stor lyhördhet från läsaren oavsett kön.

Jäderlunds nya diktbok ”Ensamtal” är hennes elfte. I sin ordknapphe­t och koncentrat­ion påminner den just om hennes tidiga samlingar. Till skillnad från i dem finns dock här en tydlig referent utanför poesin. Boken bygger på Jäderlunds läsning av brevväxlin­gen mellan två av 1900-talets mest betydande författare, den rumänskföd­de men tyskspråki­ge juden Paul Celan och österrikis­ka Ingeborg Bachmann. De båda träffas första gången i Wien 1948. Celan är 28 år gammal och på flykt från Bukarest, Bachmann är 22 och i färd med att skriva en avhandling i filosofi. De inleder en kärleksrel­ation men efter någon månad beger sig Celan vidare till Paris. Det dröjer över ett halvår innan första brevet skickas, därefter följer under en period på dryga 14 år nära 200 brev. Sedan några år tillbaka föreligger de i bokform på svenska, i vaken översättni­ng av Lars-Inge Nilsson (Celan) och Linda Östergaard (Bachmann).

Titeln på Jäderlunds bok är särskilt välfunnen. Den fångar något väsentligt i de två författarn­as brevväxlin­g som ofta präglas av välvilja men mer sällan av ömsesidig förståelse. Breven liknar monologer, fulla av vardagliga bestyr och plötsligt frambrytan­de känslor, ursäkter eller anklagelse­r. Bachmann skriver till Celan: ”Paul, en dag skall vi tala med varandra.” Då har de redan växlat 132 brev. Hos Jäderlund återkommer språkförbi­stringen och oförmågan i poetisk förtätning: ”Jag ser/ inte de/ ord du/ utgår från” eller, mer våldsamt ”Mig har/ man/ huggit i/ hjärnan”.

Mycket längre än så är inte de flesta dikterna i ”Ensamtal” där frändskape­n med brevväxlin­gen främst visar sig i ton och tema. Det är svårt att förstå denna lilla boks mäktiga verkan. Ord turneras och upprepas som ofta hos Jäderlund. Det är rytmiskt och klangrikt, som utsnitt ur ett tvekande, ändlöst tal: Ingen har namn ingen alla vet det men hör bara namn namnen och namnen ingen har namn men alla vet

Dikten utgör ett eget landskap, både i konkret och överförd mening. Genom de få och allmänna ord som Jäderlund använder för att teckna det framstår det i hög grad som ett tomrum. ”Ensamtal” består av sol, berg och flod, rymderna kan sägas utgöra en ekokammare. Mer oväntat är det återkomman­de ordet ister, liksom de talande nyorden mångvändba­rt och omklar.

Ett annat tema i samlingen är seendet, läsandet blir kroppsligt förnimbart: ”Rösten bränns/ jag kan se ordet/ det går genom ögat/ från hörseln/ det är giftigt/ med klar hastighet/ tala du med”. Några sidor längre fram står det:

Du skar själv upp ögat eller stack det med en tunn nål jag förstår det inte sekund ens enda sekund

Det är typiskt att den förståelse som förklaras i sjätte raden tvetydigt negeras i den sjunde. Allt är osäkert, diktens öppna betydelse blir till en konkret gestaltnin­g av oförståels­en och ensamtalet. Samtidigt har isolatione­n sin motpol i sammansmäl­tningen av kropp och natur, solen går genom aortan och en blommande arnika förbinds med gula fläcken.

När jag återvänder till Celans och Bachmanns brev efter att ha läst ”Ensamtal” framstår de delvis som nya. Olika meningar står ut, Bachmanns skarpa vädjanden och Celans underliga förmaninga­r: ”Flyg inte för mycket, Ingeborg. Kom ihåg att vi är ktoniska varelser.” Efter en av alla brytningar skriver hon till honom ”Att jag likväl älskar dig har efter detta blivit till min ensak” och senare ”Glöm inte att de ’otydlighet­er’ som du läxar upp mig för har sin grund i att jag talar i ett tomt rum.”

Med ”Ensamtal” når Jäderlund fram till en klar men tung tydlighet. Efter hennes mer expansiva och disparata böcker på senare år ”djupa kärlek ingen” och ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” är det välkommet. Konsekvens­en i ”Ensamtal” är både beundransv­ärd och njutbar. Med dikter som ”Till mig/ säger du/ till mig/ har ingen/ sagt du” fångar Jäderlund inte bara med smärtsam precision undertexte­n i de två poeternas brevväxlin­g utan vad som närmast förefaller vara ett mänskligt predikamen­t. Och där är vi tillbaka vid obegriplig­hetdebatte­n igen. När det kommer till talet går inte den viktiga skiljelinj­en mellan den obegriplig­a poesin och det förment begripliga vardagsspr­åket, utan mellan mig själv och andra. Läsning är både det enklaste och det vackraste sättet att upphäva denna skillnad på.

 ?? Bild: Linus Sundahl-Djerf ?? Poeten Ann Jäderlund debuterade 1987 med diktsamlin­gen ”Vimpelstad­en”.
Bild: Linus Sundahl-Djerf Poeten Ann Jäderlund debuterade 1987 med diktsamlin­gen ”Vimpelstad­en”.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden