Mattias Balkander: Klart att det var fel – det avgjorde guldstriden
Man glömmer snabbt. Fram till sista matchen före sommaruppehållet låg IFK Göteborg före Djurgården i tabellen. Förlustmatchen på Tele2 var på sätt och vis den riktiga vändningen för ett Blåvitt på vår-dekis. Efter den radades segrarna upp och vändningen var ett faktum.
Det som sedan skett är att Djurgården har behållit och förstärkt, IFK har sålt och slussat in nytt. Jag säger inte att det är hela förklaringen och jag säger inte att IFK gjorde fel, men exit Starfelt, Nygren och Ohlsson har haft betydelse då lagbyggen ska processas och relationer tar tid.
Större är inte skillnaden lagen emellan.
Vem förutsåg inför säsongen att Jesper Karlström, Fredrik Ulvestad, Jacob Une Larsson och Elliot Käck skulle vara nyckelspelare i en trolig guldelva?
Det finns olika sätt att ta sig till toppen.
Fråga Östers IF – som kan vara på väg ur Superettan även om man vann i går – men var 1968 guldvinnare som nykomling efter en avslutning som innebar att Växjöklubben slutade etta på samma poäng som Malmö FF, IFK Norrköping och Djurgårdens IF.
Inför årets riktades ljuset på Malmö FF, AIK, IFK Norrköping i viss mån BK Häcken. Djurgården och Hammarby ville annat.
Djurgårdens besökande supportrar konstaterade på banderoll inför matchen att ”Drömmen lever fram till den sista sparken”.
Efter 1–0 mot IFK Göteborg i höstkylan på måndagskvällen firades det bland blåränderna som om serien redan vore färdigspelad.
Marginalen till övriga tre toppkonkurrenter efter Mohamed Buya Turays segermål med två matcher kvar att spela är tre poäng. Och Djurgården har Örebro och Norrköping kvar att möta. Jo, det luktar guld lång väg.
Eftersnacket handlade mest om domslut.
Kanske skulle – borde? – IFK haft straff i andra halvlek när Giorgi Kharaishvili fick fötterna undanskyfflade av Jacob Une Larsson? Domaren Kristoffer Karlsson tyckte inte det. Jag skulle vilja drista mig till att påstå att han därmed hade fel. På reprisbilder domare väldigt sällan har tillgång till syns tydligt hur Une Larsson sopar undan Kharaishvilis stödjeben. Det blev avgörande för matchen. I stället kunde Djurgården genom lagets skyttekung Mohamed Buya Turay göra 1-0 i ett mentalt viktigt skede där IFK kanske förtjänade ett ledningsmål. Hörnan föregicks dessutom av en offside, som blev föremål för känslomässig diskussion på presskonferensen.
Som utsocknes och avundsjuk betraktare är epilogen dramatik i kolossalformat; en njutning för vilken allsvensk fotbollsälskare som helst.
Det är ju bara den lilla detaljen att det hade varit kul med lite 031 i toppen också.
Just nu är avståndet till toppfyraklubbarna betydande. Inte bara i poäng räknat. Från det ena till det andra gjorde Hosam Aiesh i andra halvlek lite som han ville i duellerna med i första hand Elliot Käck. Nu är ju fotboll ett lagspel och tur var väl det för Käck, annars hade Aiesh gjort minst hattrick.
För övrigt är det inte många lag har spelare som Haris Radetinac, Emir Kujovic och Kevin Walker på bänken. Det säger en del om Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrands förmåga att bygga lag, en nog så viktig ingrediens om man vill vinna guld.
Till sist: Bra beslut av IFK:s lagläkare Jon Karlsson att hindra Nzozi Toko från att återvända in på planen efter smällen mot huvudet. På senare tid har om inte annat exemplet med GFC:s Elin Rubensson visat att det är bättre att ta det säkra före det osäkra; det vill säga plocka av framför spela vidare.
Plus:
IFK kom till spel utan förlust i sju raka hemmamatcher.
Minus:
IFK har nu sju raka förluster i allsvenskan mot Djurgården.