Göran Larsson: Åsa Arping missar poängen
”Det är inte jag som anser att humaniora är diffust” skriver Göran Larsson i en replik till Åsa Arping.
Professor Åsa Arping (GP 15/10) missar poängen med min text.
Det är inte jag som anser att humaniora är diffust, det är något som deltagarna i Vetenskap & Allmänhets undersökning hävdar. Det är inte heller jag som anser att humanister har svårt att skilja på sanning och personliga åsikter. Det är inte jag som menar att medicinsk eller naturvetenskaplig forskning är idealet. Alla dessa påståenden är hämtade från Vetenskap & Allmänhet.
Men i stället för att fundera över varför humaniora uppfattas på detta sätt avfärdar Arping alla invändningar. Antingen skall en sådan diskussion (speciellt om den uttalas av en humanist) avfärdas som ett illojalt och förment försökt att göra alla humanister till medicinare och naturvetare, eller så är det universitetspolitiska fördelningssystemet orättvist.
Precis som jag skriver så har humaniora en lägre prislapp för sin utbildning och därmed sämre förutsättningar för att bedriva utbildning. Och visst finns det större möjligheter att söka anslag om exempelvis medicinsk forskning, men det är inte detta som är poängen med min text.
Det är inte heller dessa strukturella skillnader som ensamt kan förklara de utmaningar som landets humanistiska fakulteter står inför. Det är inte heller en bra strategi att skylla dagens problem på ”allmänhetens okunskap” om humaniora.
Så i stället för att beskylla mig för att hävda att alla humanister skall utgå från samma vetenskapliga praxis som medicinare och naturvetare, vilket är en billig poäng i debatten om humaniora, och ett retoriskt grepp eftersom jag aldrig har hävdat något sådant, menar jag att det kan vara värt att lyssna på de som menar att humaniora uppfattas som något diffust.
Precis som Arping vet jag att mångfalden är stor bland humanistiska forskare och att majoriteten av humanister är solida forskare och utmärkta lärare. Att den vetenskapliga mångfald som finns vid humanistiska fakultet är värdefull, och att inte alla forskare kan följa en viss given mall, är självklart. Men dessa insikter tycks tyvärr inte delas av de som har ingått i Vetenskap & Allmänhets undersökning.
Snarare än att fråga sig varför humaniora på ett missvisande och orättvist sätt kan uppfattas något diffust och vagt, tycks Arping vilja avfärda alla invändningar med att vi måste förstå att humanister faktiskt erbjuder kritiska perspektiv.
Men är det endast humanister som erbjuder kritiska perspektiv? Och kan det inte vara värt att lyssna på de som anser att humanister måste bli bättre på att förklara varför vår forskning är relevant och viktig i en tid då behovet av kunskap om just historia och språk, förståelse för olika religioner och ideologer är akut?