Både motbjudande och förhäxande på Pustervik
Egentligen är hela första timmen utomordentlig
Pustervik, söndag
Bäst: ”Strangers kiss” är, på riktigt, enastående.
Sämst: i mitten av konserten ställer sig Roy Molloy och recenserar sin stol i fem minuter. Jag kan se varför man tycker det är kul, men blir personligen bara trött.
Publik: Nästan slutsålt.
Alex Cameron har, liksom smygande, blivit bara en aning mer vulgär för varje skiva. På ”Miami memory”, australiensarens senaste album, träffar 31-åringen riktigt beundransvärda nivåer av smaklöshet. Här sjunger Cameron rader som ”eating your ass like an oyster”, på omslaget har han färgat håret i en helt oanvändbar nyans av svart. Allt är silat genom det billiga, det fula, det lätt bedrövliga.
Denna ovilja vill till symmetri, detta ointresse inför allting som är vackert, är en fin utgångspunkt för en popmusiker. Den är nämligen ganska sällsynt. Och i kväll på Pustervik reser Alex Cameron och hans band upp samma insjuknade värld av turkosa sidenkläder, mjukporrig synth och översexuella textrader. Det är, precis som man skulle kunna ana, lite motbjudande. Det är också alldeles förhäxande.
Ett tag, under sista refrängen i ”PC with me”, är jag rent av övertygad om att Cameron håller på att leverera årets bästa spelning. Ledsångaren sjunker än en gång ner mot golvet i sin exempellösa ormdans, samtidigt som han slår ut med armarna mot Roy Malloy för säkert femtionde gången – Molloy bränner av en saxofonslinga som vandrar rakt in i hjärnan och skruvar den rätt igen. Strålkastarna vräker ut gula ljuspelare och publiken bryr sig inte längre om att det är söndag, snart november och sent på jorden.
Egentligen är hela första timmen utomordentlig. Alex Cameron, klädd i något som bara kan beskrivas som omöjligt, sjunger märkvärdigt starkt och klart. Nästan alla spår från senaste skivan, som i ärlighetens namn är ganska ojämn, gör sig besynnerligt bra: ”Miami memory” vecklar ut sig till en fet, hungrig best. ”Stepad” och ”Divorce” är båda utmärkta.
Och varenda intro låter dopat och desperat, varenda outro svullnar ut i något stort och aggressivt. Gitarristen Lilah Larson skjuter in sina gitarriff i ljudbilden med en precision som på alla vis är matematisk. Molloys fulromantiska saxofon känns hela tiden som att överraskas av en bricka med söta paraplydrinkar.
De sånger som inte fungerar i kväll är egentligen bara de som ska vara bäst: Cameron och hans band slaktar både ”The comeback” och ”Happy ending” genom att göra dem kvicka och flåsiga. Även avslutande ”Running out of luck” är egendomligt svag.
Störst i kväll är hur som helst ”Strangers kiss”, som Cameron sjunger tillsammans med Larson. När låten till slut faller isär, synthen dör bort och människor ryter som lyckliga djur kan bara Cameron slå ut med armarna. Han ser spänner upp ögonen, ser ut som om han har hittat något.