Experten ser likheter mellan Watergate och Trumps Ukraina-skandal
Nu hänger det återigen på republikanerna om de skall fria eller fälla Donald Trump. Myra MacPherson
Bevisen finns där. Nu hänger det på republikanerna. Myra MacPherson skrev om Watergate-skandalen i Washington Post och ser likheterna. – Donald Trump ligger illa till, säger hon.
Myra MacPherson anställdes av Washington Posts legendariske redaktionschef Ben Bradlee 1969 och fick snabbt rapportera om politik. Det var ovanligt på den tiden. Efter presidentvalet 1972 – som hon bevakade – blev kampanjboken ”The boys on the bus”, pojkarna på pressbussen, en bästsäljare.
– Det var så det såg ut då. Kvinnorna hölls åt sidan. Men inte av Ben Bradlee, säger Myra MacPherson.
Och hon härmar hans rytande röst när han ropade ”MacPherson” över hela den öppna redaktionen när han ville att hon snabbt skulle utföra ett uppdrag. Det viktigaste blev att porträttera de inblandade i Watergate-skandalen.
Jag möter Myra MacPherson hemma i hennes lägenhet i centrala Washington med böcker och konst från hela världen. Hon skrev också under åren på Washington Post böcker men är sedan 1990-talet författare på heltid.
Hennes banbrytande bok om Vietnam och veteranerna har prisats som en av de bästa om Vietnamkriget och hennes ”All Governments Lie” (alla regeringar ljuger) om journalisten I. F. Stone har belönats liksom hennes senaste bok ”The Scarlet Sisters” om två feministiska systrar i den viktorianska eran.
MacPherson säger att det var svårt att se att inbrottet i det demokratiska partiets högkvarter i Watergate-byggnaden under valrörelsen 1972 skulle få den sprängkraft som det fick. ”Rörmokarna” som togs in och stal dokument kunde efter en tid knytas till Richard Nixons återvalskampanj men inte direkt till presidenten och hans närmaste krets.
Watergate var då, säger MacPherson, ett lyxigt nybyggt komplex med lägenheter, kontor, swimmingpooler, restauranger, hotell och ett exklusivt shoppingcenter under jord.
Här bodde många i toppskiktet i Nixons administration, till dem hörde hans sekreterare som fick en central roll när Watergatesnaran drogs åt. Senare skulle Watergate-byggnaden aktualiseras ännu en gång i ett riksrättsmål, Monica Lewinsky bodde där i en lägenhet med sin mamma.
Myra MacPherson påminner om att stämningen var mycket hätsk mot medierna från Nixons sida under hela hans politikertid. Det eskalerade under valrörelsen 1972. Stämningen var obehaglig, men ändå inte lika illa som nu under Donald Trump.
– I början var det bara Washington Post som grävde i Watergate-historien, säger hon. Och allt hölls inom en liten krets. Ägaren Katherine Graham, Ben Bradlee och reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein. Vi andra på redaktionen visste inte vad som skulle stå i tidningen förrän vi fick den direkt från pressarna, säger hon.
Myra MacPherson fick uppdraget att porträttera flertalet av dem som drogs allt djupare in i skandalen. Det gällde att inte få en enda uppgift fel. Washington Posts hela trovärdighet stod på spel.
Till sist var det de hemliga bandinspelningarna i Vita huset – som Nixon själv beslutat om – som blev den ”smoking gun” som avgjorde. Sekreteraren hävdade att hon raderat en del av misstag.
– Riksrättsutredningen var då igång och jag tänkte som de flesta andra på tidningen att banden inte var nog. Demokraterna hade majoritet i både representanthuset och senaten, men det räckte inte för fällande dom i en riksrätt.
Sammanhållningen på Washington Post var fantastisk, säger hon. Trots det starka trycket utifrån.
– Det var redan före Watergate en svår tid i USA:s historia. John F Kennedy hade mördats elva år tidigare. Morden på Martin Luther King och Robert Kennedy låg bara fem år tillbaka i tiden.
När Myra MacPherson läser det som kommit ut från vittnesmålen i Ukrainaskandalen tycker hon att det räcker för att ställa Donald Trump inför riksrätt. Att samarbeta med främmande makt för att underminera en motståndare i ett amerikanskt val är ett brott. USA:s ambassadör i Ukraina, William Taylors, detaljerade vittnesmål är allvarligt.
Men Myra MacPherson påminner om att det var republikanerna som till sist avgjorde Richard Nixons öde och tvingade fram avgången.
– Den konservative senatorn Barry Goldwater tillhörde dem som svängde och meddelade Nixon att han måste avgå frivilligt. Nu hänger det återigen på republikanerna om de skall fria eller fälla Donald Trump.