Göteborgs-Posten

Danmarks smak är vår

- LARS HJERTBERG vg@gp.se

Världens gång: De köpenhamns­ka guldkrogar­na lägger världen för sina fötter. Men VG:s flanerande reporter vill i sammanhang­et gärna slå ett slag för Johns Hotdog Deli.

En hel del av mina skrivande kolleger låter sig mer än gärna frestas av nyhetens behag. Några skulle möjligen mena att det är en rätt bra egenskap för en journalist – själv förhåller jag mig ännu lite avvaktande och kan meddela att livet rullar på rätt bra utan vare sig mobiltelef­on, facebook, instagram eller twitter.

Kanske är det just nyfikenhet­en på fräscha frestelser som gör att en del digitala resenärer tar bakvägen ut från Köpenhamns Hovedbaneg­ård. Bland det hippaste man kan göra i Dronningen­s by 2019 är nämligen att beta av barer, gallerier och nattklubba­r i den gamla Kødbyen där köttmarkna­den på senare år fått en lite modernare innebörd om man så säger. Och Kødbyen, den ligger strax sydväst om stationen – på gränsen till Vesterbro.

Själv vet jag av analog erfarenhet att ett rullande gatukök (läs pølsevogn) sällan finns mer än fem steg bort från stationens utgång mot Bernstorff­sgade. Och bara ytterligar­e tio steg i östlig riktning kan man ledigt lösa entré till Tivoli. Men innan jag samlar ihop 130 kronor vid vändkorset hinner jag i ögonvrån konstatera att Johns Hotdog Deli den här tisdagsför­middagen erbjuder Medister för 28 kronor. Med ister, alltså. Och med lite grövre köttfärs än den falukorv som svenska magar är mer bekant med. Johns Hotdog Deli serverar naturligtv­is ketchup och senap i separata klickar vid sidan av korven. Ingen rödgrön röra göre sig besvär.

För de uniformera­de vakterna vid Tivolis entré råder det vid elvasnåret fortfarand­e något av lugnet före stormen. Väl innanför grindarna hittar jag en ledig bänk och börjar bläddra i tecknaren och reportern Adolf Hallmans Köpenhamns­bok från 1945. På sidan 62 skriver han:

”Det var den idérike Georg Carstensen, en halvdansk konsulsson, född i Algeriet, med ett växlande och äventyrlig­t liv bakom sig, som kom på idén att anlägga ett nöjesetabl­issemang på de kronan tillhörand­e vallsluttn­ingarna bakom Vesterport. Han hade fått uppslaget under sina resor i Amerika och Frankrike.”

Adolf Hallman måste ha gillat Carstensen­s globetrott­erliv. Han lockades själv av den stora världens möjlighete­r långt ifrån de Masthuggsk­varter där han föddes 1893, just femtio år efter att Tivoli öppnat grindarna för första gången.

Hallman började lite försiktigt med flytta till Oslo, etablerade sig senare i Köpenhamn och berättade på 50-talet hem från New York i såväl tidningssp­alter som mellan hårda bokpärmar. Allt i både ord och bild. Från en våning nära spanska trappan i Rom kom han så småningom att pensionera sig för att slutligen 1968 lägga ner ritstiftet för gott.

Carstensen sitter staty på Tivoli, men försök att på Masthugget­s höjder fråga efter spår av Adolf Hallman och du kommer sannolikt att mötas av både huvudskakn­ingar och höjda ögonbryn.

Tivoli har alltid

haft ett gott öga till det exotiska. Den kinesiska pagoden, minaretern­a, drakbåtarn­a - och så över hundratuse­n lampor förstås. En hel del av dem är den lysande mångsyssla­ren Poul Henningsen­s verk. På 1940-talet var han Tivolis chefsarkit­ekt innan han hösten 1943 tvingades på flykt över sundet. Henningsen­s vänstersym­patier uppskattad­es inte av Hitlers herrar. Under två års exil i Stockholm fortsatte han att producera både lampor och tidningste­xter, men kunde sommaren 1945 – när lugnet lagt sig – återvända hem till Köpenhamn.

Massor av ljus alltså. Och dessutom en hel del glass, spunnet socker och popcorn utöver de mer ambitiösa restaurang­ernas utbud förstås.

En trespaltig artikel i morgontidn­ingen Politiken berättar för övrigt just denna dag att två Köpenhamns­krogar, av kockar, krögare och matjournal­ister, bedömts tillhöra världens fem bästa restaurang­er. En av dem heter Noma, den andra Geranium.

Ingen heter Johns Hotdog Deli.

Och så var

det förstås det här med underhålln­ingen. Revyerna, dansen och konsertern­a som regelbunde­t roar massorna. Fast det ska sägas; en del oroas också. Av hög musikvolym till exempel. Hyresgäste­r i kvarteren runt Tivoli uppvaktas visserlige­n generöst med frikort till nöjesparke­n. Allt för att hållas på gott humör och större tålamod, men jag vet åtminstone en familj i grannskape­t som fortfarand­e har en del försiktiga invändning­ar: ”Tänk om de ändå kunde spela så att man helt säkert hör varje låt här hemma i soffan”.

Carstensen sitter staty på Tivoli, men försök att på Masthugget­s höjder fråga efter spår av Adolf Hallman och du kommer sannolikt att mötas av både huvudskakn­ingar och höjda ögonbryn.

 ?? Från ?? slänggunga­ns höjder kan man lätt se rådhuset, Hovedbaneg­ården och arne Jacobsens sas-hotell.
Från slänggunga­ns höjder kan man lätt se rådhuset, Hovedbaneg­ården och arne Jacobsens sas-hotell.
 ??  ?? Fart och fläkt, skratt och skrik – för att beveka nöjesparke­ns närmaste grannar uppvaktas de varje år med frikort till tivoli. sedan klagar nästan ingen på störande ljudnivå.
Fart och fläkt, skratt och skrik – för att beveka nöjesparke­ns närmaste grannar uppvaktas de varje år med frikort till tivoli. sedan klagar nästan ingen på störande ljudnivå.
 ?? Bilder: Lars Hjertberg ?? Luftballon­ger? Varför inte? Med fritt sinne blir allt så mycket roligare.
Bilder: Lars Hjertberg Luftballon­ger? Varför inte? Med fritt sinne blir allt så mycket roligare.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden