Danmarks smak är vår
Världens gång: De köpenhamnska guldkrogarna lägger världen för sina fötter. Men VG:s flanerande reporter vill i sammanhanget gärna slå ett slag för Johns Hotdog Deli.
En hel del av mina skrivande kolleger låter sig mer än gärna frestas av nyhetens behag. Några skulle möjligen mena att det är en rätt bra egenskap för en journalist – själv förhåller jag mig ännu lite avvaktande och kan meddela att livet rullar på rätt bra utan vare sig mobiltelefon, facebook, instagram eller twitter.
Kanske är det just nyfikenheten på fräscha frestelser som gör att en del digitala resenärer tar bakvägen ut från Köpenhamns Hovedbanegård. Bland det hippaste man kan göra i Dronningens by 2019 är nämligen att beta av barer, gallerier och nattklubbar i den gamla Kødbyen där köttmarknaden på senare år fått en lite modernare innebörd om man så säger. Och Kødbyen, den ligger strax sydväst om stationen – på gränsen till Vesterbro.
Själv vet jag av analog erfarenhet att ett rullande gatukök (läs pølsevogn) sällan finns mer än fem steg bort från stationens utgång mot Bernstorffsgade. Och bara ytterligare tio steg i östlig riktning kan man ledigt lösa entré till Tivoli. Men innan jag samlar ihop 130 kronor vid vändkorset hinner jag i ögonvrån konstatera att Johns Hotdog Deli den här tisdagsförmiddagen erbjuder Medister för 28 kronor. Med ister, alltså. Och med lite grövre köttfärs än den falukorv som svenska magar är mer bekant med. Johns Hotdog Deli serverar naturligtvis ketchup och senap i separata klickar vid sidan av korven. Ingen rödgrön röra göre sig besvär.
För de uniformerade vakterna vid Tivolis entré råder det vid elvasnåret fortfarande något av lugnet före stormen. Väl innanför grindarna hittar jag en ledig bänk och börjar bläddra i tecknaren och reportern Adolf Hallmans Köpenhamnsbok från 1945. På sidan 62 skriver han:
”Det var den idérike Georg Carstensen, en halvdansk konsulsson, född i Algeriet, med ett växlande och äventyrligt liv bakom sig, som kom på idén att anlägga ett nöjesetablissemang på de kronan tillhörande vallsluttningarna bakom Vesterport. Han hade fått uppslaget under sina resor i Amerika och Frankrike.”
Adolf Hallman måste ha gillat Carstensens globetrotterliv. Han lockades själv av den stora världens möjligheter långt ifrån de Masthuggskvarter där han föddes 1893, just femtio år efter att Tivoli öppnat grindarna för första gången.
Hallman började lite försiktigt med flytta till Oslo, etablerade sig senare i Köpenhamn och berättade på 50-talet hem från New York i såväl tidningsspalter som mellan hårda bokpärmar. Allt i både ord och bild. Från en våning nära spanska trappan i Rom kom han så småningom att pensionera sig för att slutligen 1968 lägga ner ritstiftet för gott.
Carstensen sitter staty på Tivoli, men försök att på Masthuggets höjder fråga efter spår av Adolf Hallman och du kommer sannolikt att mötas av både huvudskakningar och höjda ögonbryn.
Tivoli har alltid
haft ett gott öga till det exotiska. Den kinesiska pagoden, minareterna, drakbåtarna - och så över hundratusen lampor förstås. En hel del av dem är den lysande mångsysslaren Poul Henningsens verk. På 1940-talet var han Tivolis chefsarkitekt innan han hösten 1943 tvingades på flykt över sundet. Henningsens vänstersympatier uppskattades inte av Hitlers herrar. Under två års exil i Stockholm fortsatte han att producera både lampor och tidningstexter, men kunde sommaren 1945 – när lugnet lagt sig – återvända hem till Köpenhamn.
Massor av ljus alltså. Och dessutom en hel del glass, spunnet socker och popcorn utöver de mer ambitiösa restaurangernas utbud förstås.
En trespaltig artikel i morgontidningen Politiken berättar för övrigt just denna dag att två Köpenhamnskrogar, av kockar, krögare och matjournalister, bedömts tillhöra världens fem bästa restauranger. En av dem heter Noma, den andra Geranium.
Ingen heter Johns Hotdog Deli.
Och så var
det förstås det här med underhållningen. Revyerna, dansen och konserterna som regelbundet roar massorna. Fast det ska sägas; en del oroas också. Av hög musikvolym till exempel. Hyresgäster i kvarteren runt Tivoli uppvaktas visserligen generöst med frikort till nöjesparken. Allt för att hållas på gott humör och större tålamod, men jag vet åtminstone en familj i grannskapet som fortfarande har en del försiktiga invändningar: ”Tänk om de ändå kunde spela så att man helt säkert hör varje låt här hemma i soffan”.
Carstensen sitter staty på Tivoli, men försök att på Masthuggets höjder fråga efter spår av Adolf Hallman och du kommer sannolikt att mötas av både huvudskakningar och höjda ögonbryn.