Det judiska arvet både smycke och fotboja
Utvecklingsromaner om unga, smarta, desillusionerade kvinnor som varken tycks tro på kärlekens eller politikens krafter längre, är helt klart höstens stora boktendens. Anna Brynhildsens underhållande och många gånger riktigt modiga debutroman ”Alla vill ju hem” innehåller allt detta, plus det motvilliga sökandet efter det kulturella ursprunget.
Romanen kretsar kring den 25 åriga Rebecka, en halvsympatisk tjej, som precis blivit lämnad av sin kille. Rebecka drabbas av en lättare depression och tvingas börja plugga igen, för att kunna behålla studentlägenheten vid sidan av hennes halvtidsjobb som vikarierande biologilärare. Men vilken kurs skall hon söka till?
De enda som det finns platser kvar på är Grundkurs i EU-rätt, Aerosolteknik och Jiddisch: judiska litterära reaktioner på Förintelsen. Hon väljer det sista, fast hon egentligen inte har något större intresse för sin judiska bakgrund eller sin ”inkognito-judinna” till mamma.
En serie tragikomiska händelser rullar sen iväg, mot olika håll och kanter, där ett spår tar oss ända bort till Auschwitz, men också koshervin, klezmermusik och det samtal som aldrig äger rum.
Det judiska framställs boken igenom som ett smycke kring halsen som stundtals blir en fotboja. Men saker och ting förändras, som i alla utvecklingsromaner.
Bokens behållning är Rebeckas ambivalenta relation till sin omgivning. Med eleven Johanna, som vill få bättre betyg än vad hon förtjänar inleder hon en ömsom pervers, ömsom kärleksfull, double bindrelation som resulterar i ett mefistofeliskt kontrakt med modern.
Med Rikard, den nya kursläraren inleder hon en kort affär, fast denne försöker motstå henne under en längre period. Med kurskamraten Elinor inleder hon en mystisk spegelrelation à la ”Persona”, eller skall vi kalla det Jesus-Gud relation, som eskalerar i uttalanden som ”min Eli, min Eli, varför har du övergivit mig?”. Resten av tiden rullar Rebecka omkring som en flipperkula som kastas fram och tillbaka mellan studier, jobb och leda.
Tankeflödet är extremt icke-insmickrande, pratigt, tjatigt, vasst, trögt, kaotiskt, roligt, lika ältandes omen oändlig psykoanalys session
Tankeflödet är extremt ickeins mickrande, pratigt, tjatigt, vasst, trögt, kaotiskt, roligt.
och stundtals riktigt obehagligt: ”Det måste tagit henne avsevärd tid, tänkte jag, att lära sig att se efterbliven ut på precis rätt sätt”.
Det är som om Rebecca inte kan bestämma sig om skillnaderna människor emellan är en börda eller en tillgång och heller inte om människorna omkring henne får existera i sin egen rätt: ”jag visste att vänskap borde handla om annat än att behöva varandra, men jag behövde henne verkligen inte längre”. Brynhildsen är mästerlig på att fånga in den hårfina linjen mellan offer och bödel.
Annars är brist på hårdare redaktörer som hade kunnat bespara oss saker som ”jag bara” och ”han bara” och diverse slarvfel, ytterligare en tendens som smugit in bland höstens bokutgivning.