Långvariga effekter av psykofarmaka – ett svart hål
Bruket av psykofarmaka är större än någonsin i västvärlden. Även bland barn och unga ökar utskrivningen. Detta sker trots att det saknas forskning som undersöker långvariga effekter, men också tillgänglig kunskap om hur nedtrappning kan ske på ett säkert sätt, skriver Carina Håkansson, IIPDW.
När journalisten och programledaren Mark Levengood deltog i tv-programmet Min sanning för några veckor sedan fick han frågan om han medicinerar mot sina djupa depressioner. Han svarar att han alltid varit mycket skeptisk mot psykofarmaka. Jag hajar till, det är en ovanligt förekommande åsikt i svenska medier. Efter en stund tillägger han:
”Jag har personlig erfarenhet av vänner som tagit livet av sig på psykofarmaka. Det finns ökad suicidrisk på sånt”.
Journalisten Anna Hedenmo inflikar tämligen omgående:
”Nu ska också sägas att många människor undviker det livsfarliga med depressioner genom att medicinera”.
Inspelet från Hedenmo är signifikant för vår samtid, det motsatta hade med all sannolikhet inte hänt. Om Levengood sagt att han tar antidepressiva mediciner så hade mest troligt inte Hedenmo korrigerat och sagt:
”Nu ska också sägas att många människor undviker det livsfarliga i att medicinera vid depression”.
Flera risker
Alltmer forskning och beprövad erfarenhet visar nämligen att så är fallet. För många människor är antidepressiva mediciner farliga, ja rent av livsfarliga. Inom forskning och daglig praxis är det också ett alltmer känt faktum att för många är det väldigt svårt att trappa ner sin medicin. I mitt arbete som psykoterapeut möter jag återkommande människor som beskriver dessa svårigheter, och jag hör likartade vittnesmål återgivna av kollegor verksamma i olika delar av världen.
Ökad användning
Bruket av psykofarmaka är större än någonsin i västvärlden. Även bland barn och unga ökar utskrivningen. Detta sker trots att det saknas forskning som undersöker långvariga effekter, men också tillgänglig kunskap om hur nedtrappning kan ske på ett säkert sätt.
Många människor i Sverige liksom i övriga världen kämpar med nedtrappning av psykofarmaka i form av allvarliga och långvariga abstinensproblem, men också i form av bristande stöd och information. Det är vanligt att svårigheter i samband med nedtrappning tolkas som att depressionen kommer tillbaka. Nya preparat skrivs ut. För många blir detta en ond cirkel.
En motreaktion
Grundandet av The International Institute
for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) är ett svar på en skriande brist på såväl kunskap som faktiska alternativ för alla dem som vill trappa ner eller helt sluta, men också för alla dem om inte vill påbörja medicinering. Institutet består av ledande forskare och kliniker, patienter och före detta patienter, anhöriga, aktivister och entreprenörer.
I slutet av september möttes deltagare från ett flertal länder i Göteborg. Bland mycket annat fattades också enhälligt beslutet att verka för att de nyligen antagna rekommendationerna i det statliga engelska Public Health England’s (PHE) Dependence and withdrawal associated with prescribed
medicines implementeras också i andra delar av världen.
I de brittiska rekommendationerna föreslås:
En förbättring av den kliniska vägledningen och dess efterlevnad.
En förbättrad information till patienter och vårdgivare om receptbelagda läkemedel och att stärka en väl underbyggd valfrihet och ett beslutsfattande som delas mellan patienten och den förskrivande läkaren.
En förbättring av stödet som sjukvården erbjuder patienter som upplever beroende eller abstinenssymtom vid behandling av receptbelagda läkemedel.
Att stärka forskningen kring hur man förhindrar och behandlar beroende eller abstinenssymtom vid behandling av receptbelagda läkemedel.
Bara början
Mötesdeltagarna i Göteborg poängterade att rekommendationerna i Storbritannien enbart är en början på ett nödvändigt framtida arbete: Alla delar av hälso- och sjukvården – samt allmänheten – måste engagera sig i dessa komplexa problem och samarbeta för att ta fram lösningar.
Detta gäller i allra högsta grad också för oss i Sverige. De senaste decennierna har vi kunnat notera en stadig ökning av utskrivning av psykofarmaka, till både barn, unga och vuxna. Antalet psykiatriska diagnoser är fler än någonsin. Men kunskapen om långsiktiga effekter av psykofarmaka och hur en säker nedtrappning ska gå till är ännu ett svart hål. Vi vet väldigt lite.
Krävs mer forskning
Som en av grundarna för IIPDW ställer jag på uppdrag av dess styrelse, deltagare på mötet och tusentals berörda frågan:
När ska enskilda och organisationer på olika nivåer i Sverige verka för mer forskning på området, samt att hållbara alternativ och tillgänglig information och kunskap når berörda människor?
Situationen är brådskande. Vi kan inte chansa på unga människors framtida liv. Vi kan inte längre låta bli att se vad som försiggår. Det är hög tid att ta dessa problem på allra största allvar.
Det är vanligt att svårigheter i samband med nedtrappning tolkas som att depressionen kommer tillbaka. Nya preparat skrivs ut. För många blir detta en ond cirkel.