Johan Lindqvist:
2020 ser ut att bli en ny rekordsäsong på Ullevi. Men klockan klämtar och snart tystnar förmodligen musiken. Då får vi sätta oss på tåget till Solna i stället.
Utredning har lagts på utredning, utspel efter utspel har avlöst varandra. Men egentligen utan att vi kommit någonstans. Det senaste upplägget presenterades häromveckan och innehåller äntligen tre konkreta förslag. Kruxet är att man i praktiken tar Ullevi som gisslan, Nordens största arena måste rivas för att detaljplanen inte ska gå kraftigt minus.
Det skulle i sin tur betyda att Göteborg inte längre kommer kunna ha de riktigt stora konserterna eller evenemangen. Och även med de tre nya arenor som föreslås lär de flesta stora artister passera Göteborg på väg mellan Köpenhamn och Stockholm.
River vi Ullevi går den aldrig att ersätta. Det blir omöjligt att bygga en ny arena med motsvarande publikkapacitet. Ingen skulle acceptera att en färsk miljardarena stod oanvänd lika många dagar på året som Ullevi gör, den gamla arenans konkurrensfördel är storleken och de förhållandevis låga kostnaderna. Så hur fin en ny arena än skulle bli saknas artister och evenemang att fylla kalendern. Att Blåvitt skulle flytta in på en stadion med 60 000 stolar är inte ens utopi. Och det trots att Gamla Ullevi var omodern redan dagen den invigdes.
Så glöm jättekonserterna. De är historia den dagen Ullevi är borta. Likaså folkfesterna när Gothia och Partille cup invigs. Fler stora friidrottsmästerskap eller en Champions league-final kan vi också stryka.
Återstår arenan som ska ersätta Scandinavium. Frölunda behöver absolut en ny hemmais, men förutom en deltävling i Melodifestivalen och Gothenburg horse show blir det svårt att få snurr på innehållet. En ny multiarena konkurrerar på samma villkor som mängder av andra arenor i samma klass runtom i Europa. Rihanna och hennes kollegor lär föredra Royal arena i Köpenhamn för att sedan gå tvärs över gatan till Kastrup och ta flyget till Stockholm.
Nya Lisebergshallen är förstås ett akut måste, Redbergslids handbollslag är hemlösa, men artisterna som drar runt 3 000 personer har redan en ny hamn i Partille arena.
Lägg till att kulturkalaset är konsekvent misshandlat sedan flera år tillbaka, en bokmässa som knäar under en krisande förlagsbransch, att det tycks svårt att etablera en ordentlig festival i Trädgårdsföreningen och att Bananpiren aldrig kommer att bli den evenemangsplats som det pratats om.
Återstår Way out West som är fantastiskt, men det blir svårt att ha en konsertstad i toppklass om man enbart förlitar sig på ”naturliga” arenor i parkmiljö. Att som när Ullevi långsamt reparerades arrangera jättekonserter på Eriksberg är som alla förstår inte längre möjligt. Planerna på en festival i Skatås tycks också skrinlagda.
Och visst. Man kan argumentera för att jättekonserterna på Ullevi är isolerade händelser som inträffar några gånger om året, men de har också ett ovärderligt symbolvärde för Göteborgs image som evenemangsstad. De pumpar in energi, pengar, uppmärksamhet och självförtroende. Det ena ger det andra och utan Ullevi skulle folket på Göteborg & Co behöva formulera nya pitchar för att marknadsföra vår stad.
Att politikerna skulle våga skona Ullevi till priset av x antal skattekronor, missnöjda entreprenörer och inte inte minst att några tusen nya lägenheter inte blev byggda på den attraktiva tomten känns inte speciellt troligt.
Så passa på. 2020 ser ut att bli en ny rekordsäsong på Ullevi. Men klockan klämtar och snart tystnar förmodligen musiken. Då får vi sätta oss på tåget till Solna i stället. Och ni hör ju själva hur kul det låter.
2020 ser ut att bli en ny rekordsäsong på Ullevi. Men klockan klämtar och snart tystnar förmodligen musiken. Då får vi sätta oss på tåget till Solna i stället.