Hus på Hi­sing­en gav kom­mu­nen hu­vud­värk

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 -

Ny­he­ter: GP be­rät­tar histo­ri­en om ett ovan­ligt hus på Hi­sing­en. En histo­ria som in­ne­hål­ler mord­brän­der, kap­ning­ar, varvs­ar­be­ta­re och kopp­ling­ar till Mex­i­ko.

Det har ka­pats av in­ter­na­tio­nellt ef­ter­lys­ta do­ku­ment­för­fals­ka­re, ut­satts för mord­brän­der, tvångs­för­val­tats och gäc­kat kom­mun och gran­nar i åra­tal. Allt för att en åld­ran­de dam i Mex­i­ko vil­le att hen­nes själ skul­le hit­ta hem till hu­set hen­nes mor­för­äld­rar en gång bygg­de. Det här är en histo­ria om spök­hu­set på Hi­sing­en som in­te gick att ri­va och i åra­tal var en hu­vud­värk för kom­mu­nen. Och om Nel­ly Wäs­ström.

Imit­ten av ok­to­ber var det sälj­start för 30 än­nu in­te bygg­da lä­gen­he­ter vid Ram­ber­gets fot. En­ligt mäk­lar­fir­man kan den som slår till vän­ta sig ”mo­der­na bo­stä­der” i en ”dy­na­misk stads­del” och ”bäs­ta lä­get”.

Vad som in­te fram­kom­mer är att tom­ten har histo­ria långt mer även­tyr­lig än de glät­ti­ga mäk­lar­for­mu­le­ring­ar­na. Bostads­rätts­kom­plex­et kom­mer er­sät­ta Vil­la EO, hem till varvs­ar­be­ta­re och se­na­re – ef­ter mord­brän­der och tvångs­för­valt­ning – EU-mi­gran­ter och miss­bru­ka­re.

Det­ta är histo­ri­en om ett hus på Hi­sing­en, äga­rin­nan Nel­ly Wäs­ström och en all­de­les unik fas­tig­hetskap­ning.

Runt se­kel­skif­tet job­ba­de brö­der­na Ot­to Par­ke­s­jö och Eskil Pe­ter­son på var­vet. Pap­pan dog ung, så för att för­sör­ja fa­mil­jen bygg­de tim­mer­man­nen Ot­to och rig­ga­ren Eskil ett hus vid Ram­ber­gets fot med lä­gen­he­ter att hy­ra ut.

I slu­tet av 20-ta­let stod den gu­la vil­lan klar. Där fanns två två­or och fy­ra et­tor och i en­trén satt en skylt med hu­sets namn: Vil­la EO, ef­ter

Eskil och Ot­to. Ot­to bod­de kvar me­dan Eskil flyt­ta­de till Hjalmar Bran­tings­ga­tan.

– Det var så myc­ket ung­kar­lar på var­ven du vet. Säk­ra peng­ar in var­je må­nad.

Det be­rät­tar den 76-åri­ge, i dag pen­sio­ne­ra­de, grov­plåtsla­ga­ren Lars Lindstedt. Han flyt­ta­de in i hu­set i slu­tet av åt­ti­o­ta­let, bod­de gran­ne med Ot­to och hans fru Tea, och stan­na­de kvar i 20 år.

Lars kom­mer ur­sprung­li­gen från Bor­länge men läm­na­de för in­du­stri­er­na i Gö­te­borg. På skroc­kan­de dal­mål be­rät­tar han hur en­kelt det var att kna­ta in till ar­bets­för­med­ling­en i Nords­tan och hit­ta en hand­full po­ten­ti­el­la ar­bets­gi­va­re.

– De ha­de ju det på Fem­man där, det var ing­et märk­vär­digt, som att be­stäl­la grogg på kro­gen.

I sam­ma köp­cent­rum fanns en rums­för­med­ling som ord­na­de en lä­gen­het i Ste­nas bo­stads­ho­tell på Hi­sing­en. Kort där­ef­ter fick Lars i stäl­let hy­ra en av et­tor­na i Vil­la EO vid Ram­ber­get.

– Jag var be­kant med en kil­le som ha­de en fjäl­la i Bac­ka. De flyt­ta­de ihop så jag fick ta över hans lä­gen­het i and­ra hand, sä­ger Lars.

Han be­rät­tar må­la­de om hy­res­gäs­ter­na som kom och gick un­der de två de­cen­ni­er han bod­de hu­set. Nå­gon gjor­de en vän­da på Här­lan­da, som då fort­fa­ran­de var fäng­el­se, och en an­nan rök­te så myc­ket att lä­gen­he­ten knappt gick att hy­ra ut. Han minns ock­så ”den sköt­sam­ma tje­jen” som job­ba­de på Vol­vo och flyt­ta­de när hon träf­fa­de en kil­le.

– En bro­kig ska­ra, kon­sta­te­rar Lars. Men inga tju­var.

1996 dog Ot­to Par­ke­s­jö. Och me­dan Lars så gott han kun­de tog över sköt­seln av det ål­der­stig­na hu­set fick en ad­vo­kat­fir­ma re­da ut vem som nu var dess rätt­mä­ti­ga äga­re.

Ot­tos son dog i en bi­lo­lyc­ka och hans bror Eskil dog in­nan han fick någ­ra barn. Ar­vet gick till i stäl­let brö­der­nas ku­sin, den då 78-åri­ga Nel­ly Wäs­ström. Hon föd­des i när­he­ten och bru­ka­de vis­tas i hu­set som barn.

– Men det tog fle­ra år in­nan ad­vo­kat­fir­man fick tag i hen­ne när hon skul­le är­va, minns den gam­le hy­res­gäs­ten Lars.

Och svå­rig­he­ter­na att få tag i Nel­ly kom­mer lö­pa som en röd tråd ge­nom den märk­li­ga histo­ria som se­dan föl­jer.

I bör­jan av fem­ti­o­ta­let ut­vand­ra­de Nel­ly Wäs­ström till Mex­i­ko till­sam­mans med sin ma­ke, konst­nä­ren Wal­de­mar Sjö­lan­der. Han blev se­na­re känd som en av Gö­te­borgsko­lo­ris­ter­na, även om det är om­tvis­tat huruvi­da han ska räk­nas dit.

– I och med att han för­svann blev han nå­got av en ikon här hem­ma. Han fick en slags au­ra av ”fram­gång­ar i främ­man­de land”, be­rät­tar Hå­kan Wett­re, nu­me­ra pen­sio­när men ti­di­ga­re in­ten­dent på Gö­te­borgs konst­mu­se­um i 40 år.

Wal­de­mars pap­pa Bir­ger var in­gen­jör på E.A. Ro­sengrens kas­sa­skåps­fa­brik. En­ligt Vil­la EO:s hy­res­gäst Lars flyt­ta­de Nel­ly och Wal­de­mar till Mex­i­ko till­sam­mans med Bir­ger i sam­band med att han bygg­de kas­sa­skåp där.

Wal­de­mar blev en er­känd konst­när även i sitt nya hem­land och un­der­vi­sa­de ock­så på två konst­sko­lor i Mex­i­ko ci­ty un­der sjut­tio- och åt­ti­o­ta­let.

Nel­ly ska ha sys­sel­satt sig med li­te allt möj­ligt, bland an­nat hand­lat med ur­sprungs­be­folk­ning­en. I dag finns över 700 fö­re­mål från Mex­i­ko på Stads­mu­se­et i Gö­te­borg som Nel­ly do­ne­rat och sålt.

Nel­ly och Wal­de­mar skil­de sig gans­ka snart ef­ter att de an­länt till Mex­i­ko. Nel­ly stan­na­de dock kvar och kom en­ligt upp­gift ba­ra hem en vän­da när hon ärv­de vil­la EO.

En mol­nig mån­dags­ef­ter­mid­dag 2010 brin­ner Vil­la EO för förs­ta gång­en.San­na Si­ver­sen, då en 33årig lä­rar­stu­dent, var den en­da som be­fann sig i hu­set. San­na be­skri­ver in­ne­ha­var­na av bosta­den där bran­den star­ta­de som ett par med bo­he­mi­de­al men ock­så gott om peng­ar.

– Ef­ter bran­den blev de häm­ta­de av hen­nes di­plo­mat­pap­pa i en li­mousin med så­na där små flag­gor, sä­ger hon.

En­ligt San­na fanns det tav­lor på vin­den, av Nel­lys ma­ke Wal­de­mar Sjö­lan­der, som gick för­lo­ra­de i bran­den.

Åren som följ­de blev Vil­la EO allt svå­ra­re att bo i, även om dess in­vå­na­re käm­pa­de på bäst de kun­de med att un­der­hål­la hu­set. När stads­ga­sen för­svann köp­te Lars kok­plat­tor till sig och si­na gran­nar. Men ol­je­pan­nan krång­la­de, det fanns en­vi­sa vat­ten­ska­dor och på ut­si­dan fick mar­ken och stöd­mu­rar­na spric­kor.

Bå­de Vil­la EO:s in­vå­na­re och ban­ken för­sök­te få tag i hy­res­vär­den Nel­ly Wäs­ström.

– Jag ha­de ju inga pap­per. Nel­ly var för­säk­rad, men för­säk­rings­bo­la­get fick in­te hel­ler tag i hen­ne. När ga­sen stäng­des av var det sam­ma jäv­la ve­va, sä­ger Lars Lindstedt.

En av få i dag le­van­de per­so­ner som um­gåtts med Nel­ly Wäs­ström är Gun­nel Ar­vids­son. Hen­nes ma­ke Fausto kom­mer från Mex­i­ko och de lär­de kän­na Nel­ly när de var i lan­det ett par år ef­ter mil­len­ni­e­skif­tet.

– Det kom brev från hy­res­gäs­ter­na med kla­go­mål. Hon kun­de in­te skö­ta det från Mex­i­ko, kri­ti­ken var be­fo­gad. Men hon var väl­digt spar­sam och tyck­te de över­drev, till ex­em­pel när de vil­le ha elspis. Gun­nel och Nel­ly klic­ka­de ge­nast. – För mig var hon en fan­tas­tisk per­son på många sätt. Hon gjor­de som hon vil­le och var sig själv. Hon ha­de sitt spe­ci­el­la sätt.

Var­för sål­de hon in­te Vil­la EO?

– Det kun­de hon in­te, för det

” Hon kun­de in­te säl­ja vil­lan för det fanns ett rum längst upp dit hon skul­le kom­ma till­ba­ka när hon dött. Det mås­te fin­nas där. gun­nel ar­vids­son Vän till Nel­ly Wäs­ström

Po­li­sen, kom­mu­nen, rädd­nings­tjäns­ten och gran­nar­na vil­le al­la ri­va Vil­la eO som för­fal­lit un­der en lång tid – men det fanns många hin­der längs vägen.

Bild: Prem Ver­ma

Bild: Rädd­nings­tjäns­ten

Vil­la eO brann he­la fy­ra gång­er. bil­der­na är från 2010, 2013 och 2015.

Bild: Pri­vat

gun­nel ar­vids­son och vän­nen Nel­ly Wäs­ström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.