Jakob Hellman hör hemma på scenen
Musik: Jakob Hellman har låtarna som publiken sjungit sönder, gift sig och gråtit sönder ögonen till. Det är klart att de har längtat efter honom, skriver GP:s Johanna Hagström.
Konsert Jakob Hellman Äntligen borta – i stället för 30 år: Alltid Konserthuset, lördag Bäst: Oavgjort mellan ”Stora havet” och ”Vackert väder”. Sämst: Ljudet var stundtals inte bra alls. Publik: Fullsatt.
Alla darlings fick vara med när Jakob Hellman intog Göteborgs konserthus, inklusive tre gästartister och en salig blandning av hittarna från förr, nya alster och mellansnack som osäkrade rummet – på ett bra sätt.
Har man fyllt Göteborgs konserthus till sista plats så är det lika så bra att passa på att unna sig och gotta sig. Kanske var det så han tänkte, den gode Jakob Hellman. För när sista tonen klingade ut på lördagskvällen hade konserten pågått i nästan tre timmar. Inklusive paus, men ändå.
Jakob Hellman, känd för att han i något sorts ungdomligt övermodsanfall 1989 fick ur sig skivan ” ... och stora havet”, som utsetts till världshistoriens bästa svenska popplatta någonsin i evighet amen. Lika känd är han för att därefter inte ha gett ut en låt på 30 år.
Det har i omgångar glunkats om nya skivor, nya låtar, nya tag. Och det har spunnits långa sagotrådar om vad som hållit honom tillbaka alla dessa år. Men den här lördagskvällen i december var han i alla fall i Göteborg och spelade en lång rad gamla hits och nya alster (för visst har han gjort låtar genom åren, han har bara inte gett ut dem).
Därtill bjöd han in tre gästartister: Per Persson (Perssons Pack), Kitok och så det mest hjärtevärmande mötet: En 88-årig Alf Hambe dök upp och de sjöng ”en munter sång om döden” ihop. Då gick det såklart inte att sura för att Jakob Hellman inte tycktes mäkta med att välja bort en endaste liten darling.
Dessutom var publikens kärlek stor och varm hela vägen. Under de största hittarna, som ”Hon har ett sätt”, ”Vara vänner” och fantastiska ”Vackert väder” var det som att något stort och varmt brast inuti stora delar av de närvarande själarna. Inte så konstigt. Jakob Hellman har låtarna som de sjungit sönder, gift sig och gråtit sönder ögonen till. Det är klart att de har längtat efter honom.
Och även om ljudet stundtals var rätt skrälligt (en bedrift bara det i konserthuset) och mycket hade kunnat kortas ner och tajtas till, så var ändå allt som det skulle. Hellman, som har mycket ståupp i sig kombinerat med en bedårande nerverna utanpå-aura, osäkrade hela rummet i sina prator om barndomen och livet och den aviga karriären.
Därefter en lång tystnad medan han pillade på sin gitarr och publiken satt som på nålar i väntan på nästa urladdning. Underbart charmigt. Någon, jag minns inte vem, har jämfört Jakob Hellman med skådespelarlegendaren Per Oscarsson i sitt uttryck och det är en bra jämförelse.
Jag tänker att det var ett väldans tjat om det kommer en ny skiva eller ej. Egentligen är det mindre viktigt. Det är ju på scen Hellman hör hemma.
Det mest hjärtevärmande mötet: En 88-årig Alf Hambe dök upp och de sjöng ’en munter sång om döden’ ihop