Kolonialismens många ansikten
Utställning Varje löv är ett öga Göteborgs konsthall Otobong Nkanga, Anders Sunna & Michiel Brouwer, Simon Gush och filmkollektivet Isuma T o m 22 mars 2020
När man hör ordet ”kolonialism” tänker man kanske på ett avslutat kapitel. I populärkulturen uppträder den som en nostalgisk stil med husinteriörer i en vit-brun färgskala och män med tropikhjälmar. Att kolonialismen skulle ha försvunnit är dock en missuppfattning: den har snarare muterat och är numera mer diffus och allomfattande.
Som så ofta verkar vi ha svårt att se några samband mellan politiska skeenden i det förgångna och det som inträffar nu. Det räcker med att titta på Sveriges senaste väljarprognoser för att få denna uppfattning bekräftad.
På Göteborgs konsthall försöker man förstå hur kolonialismen har förgrenat sig i utställningen ”Varje löv är ett öga”, vars titel har hämtats från en Sara Lidman-text. Curatorn Stina Edblom har samlat verk av konstnärer från olika delar av världen och vill på så sätt peka på ett mönster.
I alla dessa arbeten körs den ”lilla människan” över av stater och företag. Detta är med andra ord inte en upplyftande utställning, men så är konstens uppgift inte heller att vara en glädjespridare som ger publiken exakt vad den tror sig vilja ha.
Anders Sunnas och Michiel Brouwers installation ”1634” tar avstamp i året som kolonisationen av Sápmi påbörjades. Bakom det plötsliga intresset för marken låg, inte helt oväntat, ekonomiska intressen. Silver.
Konstnärerna letar sig tillbaka i historien men knyter också samman dagens gruvnäring med den långtgående diskrimineringen av samer. Brouwers fotografier avslöjar gruvbolagens dumpning av gifter i vattendrag. Sunna har täckt väggarna med en enorm platsspecifik målning. Skelettlika pampar och präster tornar upp sig mot en mörk fond. I ett av hörnen ligger en hög med sten. Resterna av en död ren och en släde har också placerats där.
Sunnas ilska brinner men den känns inte förställd; hans familj har länge befunnit sig i en konflikt med länsstyrelsen. Detta verk är tydligt på ett sätt som för tankarna till 1970-talskonst och själv finner jag direktheten både befriande och begränsande. Men till skillnad från mycket annan konst, med liknande uttryck och budskap, övertygas jag av frustrationen.
Apartheidregimen och dess efterverkningar är ämnet i Simon Gushs självrannsakande filmer. Han har letat sig bakåt i tiden till släktens bosättning i Salem, Sydafrika. Tonen är saklig men sökande. Var står jag i allt detta, tycks Simon Gush fråga sig. Efter att apartheidregimen upphörde på 1990-talet var återlämnandet av de stulna egendomarna av högsta prioritet.
I de fall de vita farmägarna har
Konstnärerna knyter också samman dagens gruvnäring med den långtgående diskrimineringen av samer
bott kvar slåss de fortfarande om marken och tvisterna tas ofta till domstol. Gushs poäng med dessa filmer tycks vara att visa hur kolonialismen sällan går att härleda till en speciell tid. Apartheidtiden är inte helt över.
I konstkollektivet Isumas välregisserade film ”One day in the life of Noah Piugattuk” skildras ett ögonblick i en inuitisk mans liv. Tjänstemannen Boss dyker upp i snön en dag i april, 1961 och försöker övertala Noah och hans familj att lämna sitt fria liv i förmån för en mer ”ordnad” tillvaro. Bakom intresset för det arktiska Kanada, inuiternas område, ligger kalla krigets upptrappning och platsen tros passa för avlyssningsstationer.
Tempot är långsamt och skildringen är ömsint. Men filmen berör mig inte på djupet förrän det sista klippet där den riktige Noah Piugattuk, som gick bort 1996, visar sig. Han är gammal och med bruten stämma framför han en sång som genomsyras av alienation och verkar förebåda hans död.
Utställningens mest förföriska verk har gjorts av Otobong Nkanga. Jag blir förtjust i hennes sätt att gestalta både destruktion och skönhet. Hon intresserar sig för allt som glimrar. På en glittrande matta av grus har hennes skulptur ”Solid Maneuvers” placerats. En sorts skålar i metall, vilka ser ut som urgröpningar i berg, hålls upp av stänger och i dem finns olika pulver, bland annat mineralsmink och salt.
I en textil syns likartade ”skålar”, denna gång har de trätts vid ett snöre som om de vore troféer på ett halsband. Nkanga skildrar implicit hur naturen i flera afrikanska länder har förstörts av multinationella företag i deras jakt efter bland annat kopparmalm. Hennes verk framstår som dekorativa sår, kratrar som har lämnats i gruvnäringens spår.
Nkangas konst är också den som tydligast visar hur människan utarmar naturen. Således byggs en bro mellan hennes arbeten och utställningstiteln. En slutsats tecknas: Löven kan måhända vara ett slags ögon, som de är i Lidmans text, och i så fall borde stora delar av mänskligheten diagnostiseras med ett gravt självskadebeteende.