Man väntar bara på att Ernst ska kliva in
Konsertfilm Western stars Regi: Thom Zimny och Bruce Springsteen Med: Bruce Springsteen, Patti Scialfa m fl USA, 2019 (83 min)
Det händer någonting med musik när den framförs live, inför en publik. Det vet alla som varit med. ”Den börjar leva sitt eget liv”, som Bruce Springsteen lite lätt klyschigt säger mot slutet av den här filmen.
Det skulle inte bli någon turné efter senaste albumet ”Western stars”, men eftersom Springsteen är en artist som fungerar bäst live ville han ändå göra någonting. Det blev en spelning i den gamla ladan som ligger på tomten hemma i Colts Neck, New Jersey.
Det ser onekligen väldigt mysigt ut. Man hade velat vara där. Inte minst när flera av låtarna från den redan väldigt fina skivan faktiskt blir ännu bättre. Inte minst tack vare att Patti Scialfa och den varma kören tar mycket plats.
I ”Stones” bränner det till på allvar, mer isande än gosigt. ”Hello sunshine” bara växer och växer och ”Moonlight motel” framstår allt tydligare som en av Springsteens allra mest koncentrerade, kondenserade stunder någonsin.
Musiken är förstås även i övrigt alldeles utmärkt, konserten är fokuserad och fläckfri. Det är en fröjd att höra den i biografens ljudsystem. Men som film betraktat håller detta inte riktigt.
Mellan låtarna matar man på med arkivbilder varvat med nytagen film på Bruce Springsteen som kör bil, leder en häst, softar på en veranda eller helt enkelt vandrar runt i dammet i Joshua Tree, Kalifornien. Samtidigt hör vi Bruce Springsteen introducera låtarna genom att prata om kärlek, relationer, depressioner, familjen och om Amerika.
Sättet han gör det på knyter han till hur det lät i den fantastiska föreställningen på Broadway, men inte alls med motsvarande stringens.
Ibland bränner det till, framförallt när han berättar om relationen med Patti Scialfa, men lite för ofta är det oväntat platt.
När vi får en närbild på hur Springsteen tar upp en näve jord och låter den sila mellan fingrarna samtidigt som han säger något om livet är det som att man bara väntar på att Ernst ska kliva in i bilden med några pinnar under armen och föreslå att han och Bruce ska slöjda en pall tillsammans.
Missförstå mig inte. Jag gillar Ernst och jag älskar Bruce Springsteen, men det blir för platt, för enkelt, för tillrättalagt. Bruce Springsteen är alldeles för bra för att spela rollen som en sårbar och grubblande Marlboro-man.
Fotnot: Filmen ”Western stars” fick begränsad visning på biograf, men kommer att släppas på dvd.