Fotbollen gav honom hopp
2015 tränade Emre Patat med Häckens A-lag. Han var säker på att han skulle bli fotbollsmålvakt. 2016 kom cancerbeskedet. Men när det var som deppigast hjälpte stödet från lokalfotbollen. – Det känns som att jag har en armé bakom mig, säger han.
Hösten 2015 tränade Emre Patat med Häckens A-lag. Han var säker på att hans framtida yrke var fotbollsmålvakt. Fyra år senare har cellgifter, tumörer och strålning förtvinat den kropp som skulle försörja honom. Med lokalfotbollens stöd ser 23-åringen trots det ljust på framtiden igen. – Det känns som att jag har en armé bakom mig, säger han.
Det duggar lätt över Länsmansgårdens IP:s konstgräsplan. Två hundar ute på rastning skäller. Annars är det helt tyst.
– Här var det grusplan på min tid, säger Emre Patat.
Han tittar ut över planen han och vännerna spelade på som barn.
Hans fotbollskarriär följde länge ett mönster som känns igen från många av de spelare som lämnat Hisingen för proffslivet. Sex år i stadsdelsklubben Cruz Azul. Flytt till Häckens pojklag.
Under de där åren ville storebrorsan Ibrahim träna avslut och då fick Emre snällt ställa sig i mål.
– Han hade en bra vänster. Och jag blev automatiskt duktig av det, säger han.
Målvaktsrollen var till en början en han bara spelade på grusplanen hemmavid. I Häcken fick han ställa sig mellan stolparna först som 14-åring. Den ordinarie målvakten var skadad. Tränaren behövde någon längst bak i planen. Lotten föll på Emre och han blev kvar.
– Jag tyckte det var roligare och jag hade mer talang för det än att vara utespelare.
Pojklagen blev U17-laget. U17-laget blev U19-truppen. U19-truppen blev träningar med A-laget. Nio pass i veckan var vardag.
Vägen mot en post mellan stolparna i en elitklubb såg ut att vara utstakad.
– Skolan var inte så viktig. Jag hade målet att jag skulle tjäna mina pengar från fotbollen. Det var det jag skulle leva på.
Den sista säsongen som junior, 2015, stördes matchrytmen av axelproblem. Han spelade med smärta och behövde egentligen operera sig, men ville skjuta upp det till vintern för att spela till sig ett kontrakt.
– Jag ville visa att jag var en kämpe. Det blev en tuff säsong. Den blev ännu tuffare. Efter säsongen kom beskedet från Häcken. Han skulle inte få fortsätta upp i seniorlaget. Han fick rådet att fixa axeln och leta ny klubb. Samtidigt uppskattade Häcken honom som människa och ville gärna knyta honom till sig.
– Vi hade gärna sett honom i någon form av målvakstränarroll i vår akademi, säger Teddy Olausson.
Han var ansvarig för det U19-lag som under Emres två säsonger vann ett slutspel och gick till semifinal i ett annat och minns en målvakt med stor pondus och bra kommunikativ förmåga.
– Han är en jättebra kille på alla sätt. Hos oss var han lite tillbakadragen men alltid glad. Det var en duktig målvakt med bra speluppfattning som styrde försvaret bra. Emre var alltid förberedd, säger Teddy Olausson.
Emre Patat ligger på operationsbritsen på Lundby Närsjukhus. Han har fått tid för att operera den där axeln som krånglat under hela säsongen. Får han bara ordning på den så är han säker på att han kommer kunna hitta en ny klubb till nästa säsong.
– Du borde verkligen kolla upp den där. Den ser ut att vara något farligt, säger kirurgen till honom.
Skolan var inte så viktig. Jag hade målet att jag skulle tjäna mina pengar från fotbollen. Det var det jag skulle leva på. emre Patat
Kirurgen har sett bullen han har vid handleden. Den har smärtat när någon har kommit i kontakt med den på matcher och träningar, men eftersom han redan har kollat upp den på sin lokala mottagning tänkte han att det inte var något att oroa sig över.
Efter kirurgens ord kollar han upp den igen. En vecka senare har han en cancerbehandlingsplan upplagd för sig.
I skinnsoffan i familjen Patats var