I mördarens skugga

En kriminalroman av Samuel Karlsson

Del 10 av 44.

Sommaridyllen på Mörkö har trasats sönder. Två personer har blivit mördade och en ung kvinna har hittats svårt skadad. Polisen Jessica Jackson som flyttat tillbaka till sitt barndomshem på ön får lägga arbetet med sitt mikrobryggeri och konflikten med pappa Larry åt sidan för att i stället arbeta med mordutredningen. Samtidigt är det någon som förföljer henne.

KAPITEL 13 Måndag 8 juli

Sommarnattens trassliga lakan snärjde hans nakna kropp. Svetten rann nerför ryggraden. Han såg henne i drömmen med det långa svarta håret, den mjuka huden. Klädd för fest i en röd klänning. Hon var bara hans. De hörde ihop på ett sätt som ingen annan kunde förstå. Men i drömmen omringades hon av andra män. Hon lät dem ta på hennes kropp och hon skrattade åt honom när han försökte protestera. Avståndet mellan dem blev större och större och han kunde inte tränga sig fram till henne. Hon drogs med i festen, skrattade och dansade. Han stod vid sidan av och kunde bara se på. Som om han hade badat i skit och de andra på festen försökte undvika stanken. Han var avskärmad från deras gemenskap. De var vinnarna. De framgångsrika och självsäkra som ägde världen. Han skulle aldrig ta en plats i deras hemliga sällskap. Hon skrattade och dansade allt vildare. ”Jag vill inte ha dig mer”, skrek hon. ”Jag vill inte ha dig. Du är ensam. För alltid ensam.” Han ville slita tag i henne. Dra ut henne från festen. Släpa henne som när man tvingar en gris till slakt. Slaktmasken över ansiktet och ett slag i pannan. Han ville skrika ut sitt raseri. Skrika rakt ut i natten men det kom inget ljud ur hans mun. Någon hade sytt ihop hans läppar med grova trådar. Han skakade på huvudet fram och tillbaka på den svettiga kudden och vaknade med bultande hjärta. ”Ditt ynkliga svin”, viskade han. ”Jag hatar dig. Hatar, hatar, hatar. Satans as. Ditt as.” Han flög upp ur sängen. Slet tag i en stol och kastade den i väggen. Han rev ner lampor och hyllor. Slet ut lakanen från sängen och slog knytnäven i dörren. Det gick hål i den tunna masonitskivan. Han slog igen och igen tills knogarna började blöda men skriket inom honom ville inte tystna. Han måste ut från sovrummet, ut från huset och den instängda luften. Han sprang ut genom dörren, rakt in i skogen, utan kläder eller skor. Den kyliga nattluften fyllde hans lungor. Granarnas grenar piskade hans nakna hud. Han sprang genom den täta skogen och hjärtat slog allt snabbare i bröstet. Han sprang som en dödsdömd som rymt från sitt fängelse. En flykt från galgen som rests i väntan på gryningen. Ormbunkar och älgört smekte honom med sina våta fingrar. Han behövde inte tänka. Skogens karta fanns ingraverad i hans medvetande. Han drogs genom natten som en krokad abborre i änden på en fiskelina. Han sprang tills han kom till en glänta och där blev han stilla. Hjärtat slog hårt i bröstet och han flämtade för att få kontroll på andningen. Sjönk ner i den daggvåta mossan och trevade med darrande fingrar. Det var här de brukade mötas. Det var här han brukade se dem älska med varandra. Som besatta av varandras kroppar. Men de skulle få sitt straff. Innan han var klar med dem skulle de be om att få dö. Han lade sig ner på marken och stirrade upp mot den ljusa natthimlen. En röd lampa blinkade högt där uppe när ett flygplan passerade över hans huvud. Det fanns inga yttre murar i hans fängelse men han var fånge i ensamhetens och självföraktets tortyrkammare. Och han kunde inte hitta dörren ut till friheten. Hon stod i hans väg. Han låg kvar tills pulsen gått ner i varv och andhämtningen var normal igen. Huden knottrade sig och han skakade till av den kyliga nattluften. Han reste sig upp och började gå. Gryningsdimman seglade fram mellan träden och en räv skrek på avstånd som en hes djävul. Skogens barr och kottar skar in i hans nakna fötter men han fortsatte gå. Han gick till ödehuset på ängen. Ett snår med brännässlor växte bakom den gamla ladugården. Han gick in i snåret, slet av nässlorna och piskade sig själv på ryggen. Han slog och slog och bet sig själv i underläppen för att inte skrika ut av smärta. Han bet så hårt att det började blöda. Huden brann på hans rygg men han fortsatte slå tills det inte gjorde någon verkan längre. ”Jag hatar dig”, väste han. ”Du förtjänar inte att leva.” På darrande ben gick han in i ödehuset. Gryningsljuset ledsagade honom upp till övervåningen. Brädorna knarrade under hans fötter och några fladdermöss flög ut genom de sönderslagna fönstren. Han gick in i den gamla barnkammaren och lyfte undan brädan till lönnfacket. Trevade med fingrarna i mörkret och hittade boet med råttungarna. De pep och krälade när han tog upp dem från den skyddande värmen. Han höll dem i sin hand, kände deras varma små kroppar. Fem ofärdiga råttungar. Deras liv vilade i hans händer. Så små och så sårbara. Raseriet växte inom honom och han skrek rakt ut i natten. Ett vrål av smärta och sedan bet han av råttornas huvuden, ett efter ett och blodet fyllde hans mun. ”Titta vad du gjort nu”, viskade han och höll de döda kropparna i sina händer som blodiga foster. ”Titta vad du har gjort med de små liven. Ditt jävla as.” Han kastade råttungarna på golvet och stampade på dem med sina nakna fötter. Stampade tills det bara var blodiga fläckar kvar. Han hade tagit ut sin vrede och ångest på de oskyldiga råttorna men det fanns andra som förtjänade att straffas. Andra som måste dö för att han skulle få frid. Han gick ut från ödehuset och fortsatte genom skogens dunkla skuggor. Steg för steg genom de daggvåta snåren. Tiden slutade existera men till slut stod han framför den mörka tegelbyggnaden. Inget ljus syntes i fönstren. Han gick ett varv runt huset och kikade in genom fönstren. Ett halvfullt vinglas stod på köksbordet. Han fortsatte till ytterdörren, kände på handtaget. Den var låst. Han drog med handen längs med dörrkarmen och hittade nyckelns gömställe. Det gnisslade om gångjärnen när han låste upp och öppnade dörren. Ett ögonblick höll han andan och lyssnade in mot huset. Allt var tyst och stilla. Han gick in i köket och tog glaset med rödvin. Kände doften av de sura druvorna och drack med giriga klunkar. Sköljde ner resterna av råttornas blod. Det smakade järn. Han ställde tillbaka glaset och gick till trappan upp till övervåningen. De nakna fötterna trevade sig försiktigt uppför trappstegen. Det knarrade lite. Pulsen slog snabbare i bröstet på honom när han öppnade dörren in till Jessicas sovrum. Hennes tunga andetag fyllde rummet. Han gick fram till hennes säng. Hon låg och sov under ett vitt lakan. ”Satans hora”, viskade han. Det var inte första gången han smög in i hennes sängkammare men den här gången var han naken. Det vita lakanet målade konturerna av hennes kropp och han kände att han ville ha henne. Nu fanns det inget som kunde stoppa hans begär. Han flämtade av upphetsning. Han ville slita av henne lakanet. Pressa sin hårda kropp mot hennes. Han fantiserade om att de låg med varandra. Han ville att hon skulle vara hans. Bara hans.

KAPITEL 14

Solens strålar målade ett mönster av ljus och skugga på marken i gläntan. Hjärtat bultade i bröstet på Jessica. Det var inte bara för att hon hade sprungit. Hon såg på klockan. Hon var några minuter tidig. Gläntan låg undangömd i en otillgänglig del av skogen. Bland stenblock och täta snår. Det var deras hemliga mötesplats. Här kunde ingen få syn på dem. Hon tittade på klockan igen. Otålig. Hela kroppen värkte av längtan efter honom. Hon ville ligga i hans armar. Älska och fly bort från verkligheten. Om så bara för stunden. Innesluten i en bubbla av ömhet och åtrå. Det var fullständigt vansinnigt. Mikael var gift och hade fru och två barn. Han var präst på ön. Om det kom ut att de låg med varandra skulle han förlora allt. Ingen av dem var redo för någon djupare relation. Jessica hatade otrohet. Hon hade själv upplevt hur det kändes att bli ratad av sin man för en annan kvinna. Hon insåg att hon var självisk och satte sin egen tillfälliga lycka först. Men hon ville vara självisk. Hon ville inte tänka på konsekvenserna. Det knakade till i buskarna när han kom cyklande på sin mountainbike på stigen genom skogen. Det gnisslade lite om bromsarna när han stannade i gläntan och hennes hjärta slog en volt i bröstet. Han lutade cykeln mot ett träd, tog av sig hjälmen och släppte ut hästsvansen med det långa gråa håret. Han hade några dagars skäggstubb. Det blänkte i hans mörka ögon när de såg på henne. ”Har du väntat länge?” frågade han. ”Nej, jag kom precis”, ljög hon. ”Jag var tvungen att skjutsa frugan till färjan. Det tog lite längre tid än jag hade tänkt mig. Grevens kvigor hade rymt och sprang på vägen. Vi hjälpte till att fösa tillbaka dem in i hagen.” Jessica ville inte att han skulle prata om sin fru eller sina barn. Inte nu. Inte här. Hon gick fram till honom och kysste hans mjuka läppar. Skäggstubben skrapade mot hennes hud. ”Tyst”, sa hon och började dra av honom hans åtsittande träningskläder. Hon kastade den svettiga tröjan på marken och drog handen över hans håriga bringa. Hans seniga muskler spelade under den solbrända huden. Mikael skrattade till. ”Varför så bråttom?” sa han, tog tag om hennes nacke och gav henne en djup kyss. Lekte med tungan i hennes mun. Han smakade nyplockade jordgubbar. Han drog av hennes tröja och sport-bh och smekte hennes bröst. Kysste hennes bröstvårtor. Hon rös till. Det bubblade som kolsyra i hennes blodådror. Hon knuffade till honom. ”Var är filten?” sa hon. Han log mot henne och plockade fram en filt som han hade i en väska på cykeln. Han bredde ut den på marken. ”Lägg dig ner”, sa han. Jessica lade sig på rygg och han drog av henne byxorna och trosorna. Hon låg naken i gläntan, i solen. Det doftade av torrt gräs, kåda och fuktig mossa. De älskade på filten och han fick henne att komma i en häftig och befriande orgasm som sköljde över henne i vågor. Rastlösheten och spänningen rann av henne och musklerna blev skönt avslappnade. Efteråt låg hon sked framför honom och det var nära att hon somnade. Han nosade i hennes nacke och de delade varma andetag. En tår trillade nerför Jessicas kind. Det var en bräcklig verklighetsflykt. En bubbla i tiden som kunde spricka när som helst. Hon ville bara stanna där och glömma allt. Hon ville inte tänka på Larry eller mordutredningen. Hon ville att allting skulle vara bra. Kunde hon inte få en liten skärva av livets lycka? Kvällen innan hade Larry supit sig stupfull. Hon hade behärskat sin ilska och hjälpt honom uppför trappan till sovrummet. Där hade han rasat ihop och somnat med kläderna på. Hon lät honom ligga och gick ner igen för att städa upp i bryggeriet. Det hade tagit flera timmar för henne att samla upp de krossade flaskorna, torka upp ölen och ställa allt i ordning igen. Hon låste dörren till bryggeriet. Gubbjäveln skulle inte få förstöra för henne igen. Jessica slumrade till i Mikaels armar. Lugn och trygg som ett barn. Solen värmde hennes nakna hud. Hon vaknade igen av att han kysste hennes kind. ”Jag måste gå nu”, viskade han. ”Ska träffa några anhöriga och förbereda en begravning.” Det tog ett ögonblick innan hon insåg var hon var. På en filt i skogen tillsammans med Mikael. De hade älskat. Hon ville inte att det skulle vara slut. Ville inte att han skulle gå. Ville bara ligga kvar där resten av dagen i hans armar, men han drog sig undan och reste sig upp. De tog på sig kläderna under tystnad. Han gick fram till cykeln och gjorde sig redo att trampa iväg på stigen. Jessica försökte komma på något att säga för att hejda honom. Hålla honom kvar om så bara några ögonblick till. ”Hörde du att Fiskar-Arvid hittade två döda personer i en båt?” frågade hon. ”Den låg och drev vid St. Örskär.” ”Ja, Astrid berättade det när jag var där och käkade igår kväll. Stämmer det att det var Klara och hennes kille Marco?” ”Ja, kände du dem?” ”Kände och kände, jag vet ju vem Klara var. Men Marco har jag bara hälsat på och småpratat med några gånger. Du vet, som man gör med sommargästerna.” ”Hur var han?” ”Vet inte, trevlig. Lätt att prata med. Kanske lite väl självsäker. Gillade att dra historier om sina äventyr när han var militär. Machotyp om du förstår vad jag menar.” ”Och Klara, hur var hon?” ”Hon höll sig mer i bakgrunden. Lät honom synas och höras. Men jag tror att hon var den smarta av dem.” ”De hade en dykfirma ihop men från början var de tre stycken. Du har ingen aning om vem som var den tredje kompanjonen?” Mikael funderade ett ögonblick och rättade till hakbandet till cykelhjälmen. Fortsättning följer.

”Satans hora”, viskade han. Det var inte första gången han smög in i hennes sängkammare men den här gången var han naken.