Svensk politik mot ny balanspunkt
Moderaternas närmande till SD och Vänsterpartiets uppror mot regeringen avspeglar bägge förhållandet att riksdagen består av åtta partier, och inte sex. Återstår för L och C att slutgiltigt acceptera detta faktum.
Det har var varit några turbulenta dagar i svensk politik. Att reformeringen av Arbetsförmedlingen skulle segla upp som ett hot mot regeringens själva existens var det få som förutsåg. Den faran är för stunden avvärjd, men i grunden handlar det inte om sakfrågan utan om hur spelplanen för svensk politik ska se ut.
De utdragna regeringsförhandlingarna efter valet 2018 bottnade i framförallt Centerns och Liberalernas ovilja att välja sida. Trots att det stått klart i många år, egentligen sedan 2010, att valet för Sveriges liberaler står mellan S-samarbete och SD-samarbete har detta faktum inte velat gå in.
Orsaken är inte någon mental oförmåga hos ledande partiföreträdare, utan att mittenpartierna inser att deras position blir svårare om alla riksdagens åtta partier räknas, istället för bara de sex mellan ytterkanterna.
Alliansen var i hög grad ett liberalt projekt med en dragning åt social ingenjörskonst. Kristdemokraterna fick i stort sett nöja sig med ett vårdnadsbidrag som konservativ symbol. Annars varde t arbetslinjen som gällde, maskinen Sverigeskulle smörjas. Statsindividualismen upphöjde still överideologi.
Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen förändrades spelplanen, som det skulle visa sig permanent. Det har dock tagit lång tid för de andra att acceptera. S D svarade upp mo ten allmänetablissemangs kritik och efterfrågan på en striktare migrations-och integrationspolitik.
Alla försök att mobba ut SD har misslyckats. Migrationsöverenskommelsen 2011 var ett första försök att straffa väljarna genom att göra invandringspolitiken ännu mer generös. Det skulle inte löna sig att rösta in ett invandringskritiskt parti, tänkte en övertaktiserande Reinfeldt som vägrade se några djupare problem med migrations- och integrationspolitiken. Resultatet blev en svag minoritetsregering och ett växande SD.
Decemberöverenskommelsen 2014 blev nästa försök att låtsas som att SD inte fanns. ”Största block” skulle regera, om man räknade bort SD:s röster. Vänsterpartiet skulle dock räknas in, trots att partiet inte fick vara med när DÖ förhandlades fram.
Under mandatperiodens gång kom först Kristdemokraterna och sedan Moderaterna att hoppa av uppgörelsen under trycket av sina egna väljare. Löfven kunde dock regera vidare, i praktiken med passivt stöd av Liberalerna och Centern. De borgerliga kunde ändå inte släppa illusionen att Alliansen fortfarande fanns, trots att partierna hamnat på olika sidor i sin syn på regeringsfrågan.
Detta blev fullt uppenbart efter valet 2018. När M, KD och SD tillsammans var större än de rödgröna så räckte det inte längre med passivt stöd av liberaler och centerpartister för att Löfven skulle kunna regera vidare. Det behövdes aktivt stöd från mitten. Även om inget formellt samarbete fanns mellan partierna till höger så var SD öppna för att rösta på en M-KD-budget, vilket man också gjorde hösten 2018.
Men redan när Decemberöverenskommelsen sprack under förra mandatperioden var det tydligt att Sverige fått två nya maktblock. Ett bestående av M, KD och SD och ett bestående av de rödgröna. Liberalernas och Centerns val att då inte fälla regeringen Löfven var i praktiken ett ställningstagande för S.
Ändå gick borgerligheten till val som Allians, om än halvhjärtat, nästan som om inget hänt. Det hade kanske kunnat fungera om Alliansen blivit större än S och SD tillsammans. Men inga opinionsmätningar pekade på det. Och så blev det inte heller. De rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen och S och SD blev tillsammans betydligt större än Alliansen. Det senare var faktiskt mer avgörande än den gamla blockfördelningen. Även om Alliansen fått ett mandat mer än de rödgröna, istället för omvänt, så hade SD när som helst kunna fälla en sådan regering om de inte fått sitt inflytande.
Januariavtalet låg i korten, givet Liberalerna och Centerns löften att aldrig förhandla med SD. Att samarbeta med Socialdemokraterna sågs som ett mindre ont. Men fortfarande har den nya spelplanen inte riktigt sjunkit in. Januaripartierna har inte egen majoritet. I praktiken är de beroende av Vänsterpartiets röster. Ändå förväntar de sig att Vänsterpartiet ska kunna hållas utan inflytande. I längden är det en omöjlig ekvation, vilket visat sig i veckan.
Socialdemokraterna har visserligen gått med på att låta Centern sätta tonen för den nuvarande regeringspolitiken, för att få behålla makten. Men Vänsterpartiet har ingen anledning att acceptera sin roll som dörrmatta. Att VPK förr kunde vara regeringsunderlag å ten socialdemokrati som drev Sverige i socialistisk riktning är en sak, att V ska spela samma roll åt en socialdemokrati som verkställer Annie Lööfs politik är något helt annat.
Vänsterpartiet har nu visat att de inte kan ignoreras. De har skapat en ohelig allians med högerpartierna, som vi lär få se mer av. Att de senare hjälper V är inte så konstigt som det kan se ut. Även högern har ett starkt intresse av att det tydliggörs att Januaripartierna är beroende av V. Det intresset har blivit ännu större efter att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat upp för samtal med SD-ledaren Jimmie Åkesson.
Januariavtalet bygger på att endast sex av riksdagens åtta partier räknas. Det gynnar Januaripartierna medan det på motsvarande sätt missgynnar övriga partier. Att SD är dubbelt så stort som V i opinionen gör det extra fördelaktigt för M att alla partier räknas.
Moderaterna och SD har gradvis närmat sig varandra i politikens innehåll. Stödet för ett SD-samarbete har också ökat bland moderata väljare. Men framförallt har M knappast något annat val. Med de opinionssiffror som råder, och har rått ett tag, kan en alliansregering inte få egen majoritet. Den måste göra sig beroende av antingen S eller S D. Skulle Moderaterna alliera sig med Socialdemokraterna( vilket inget av partierna vill) skulle de definitivt tappa rollen som dominerande högerparti till just SD.
Att först Kristdemokraterna, och sedan Moderaterna inlett samtal med SD följer en politisk logik. Det betyder inte att SD kommer sitta i nästa regering. Det betyder att SD blir stödparti till en högerregering och får inflytande över politiken.
I ljuset av det är det naturligt att högerpartierna vill hjälpa V att slå sig in i Januariavtalet. Centern ska inte kunna låtsas som att V och SD inte existerar. De ska tvingas välja sida. För valet för mittenpartierna står egentligen inte bara mellan S och SD – det står också mellan V och SD.
Allt talar för att detta val blir oundvikligt. Det är närmast en naturlag att en minoritetsregering får problem om den försöker ignorera sina stödpartier med en delvis annan agenda.
Hur ska då mittenpartierna förhålla sig? Liberalerna har ingen lätt resa framför sig. Partiet är djupt splittrat och partiledaren Nyamko Sabuni måste manövrera skickligt. Det är uppenbart att både V och SD är besk medicin för L-partisterna. Hade det inte varit för Centerns existens hade nog L bestämt sig för fortsatt S-samarbete och funnit sig i rollen som motvikt till V inom ett vänsterblock, lite som Radikale Venstre i Danmark. En otacksam men möjlig position. Problemet för L är att Centern redan lagt beslag på positionen som de mest idealistiska liberalerna och SD:s huvudmotståndare. Liberalerna har också en väljarbas som är mer borgerlig än Centerns.
Detta talar för att Liberalerna kommer att byta sida. Det gör även Nyamko Sabunis betoning av sakpolitiken. Hon inser att svensk migrations- och integrationspolitik varit ett misslyckande. Hon vägrar göra ”kampen mot SD” till huvuduppgift för L och vill istället lägga tyngdpunkten på att lösa samhällsproblem. Det betyder inte att hon med lätthet kommer att få med sig sitt parti eller att L skulle få en lätt uppgift i att vara motvikt till SD i ett högerblock. Men fördelen skulle vara att Moderaterna i allt väsentligt skulle lägga sin tyngd hos L snarare än SD i förhandlingar, medan detsamma inte kan sägas om S i förhållande till V, om L istället väljer att stanna kvar i vänsterburen.
Centern lär däremot med all sannolikhet inte byta sida. C har en tradition av att förhandla med S. Partiets nyvunna liberalism skiljer sig också från Liberalernas. Den är mer nyfrälst utopisk. C har investerat mycket känslomässigt kapital i att vara motpol till SD. Hur illa än centerpartisterna skulle tycka om att göra eftergifter till V så är det lättare att leva med för ett parti som gjort ”godheten” till varumärke.
Efter ett antal turbulenta år kommer svensk politik att närma sig ett nytt jämviktsläge där M, KD och SD bildar ett liberalkonservativt block, som L kan ansluta sig till om de övervinner sin interna splittring och överlever som parti. Det andra blocket kan fortsätta kalla sig rödgrönt, med lite starkare betoning på grönt.
Det gör ont när invanda mönster och maktkonstellationer förändras. Tonläget är just nu väldigt uppskruvat i svensk offentlighet. De som ser sitt inflytande minska kvider desperat om Nazityskland när de istället borde titta på Danmark. För i grunden är det vi ser snarast en fungerande demokrati som anpassar sig till nya förutsättningar, ytterst orsakade av en förändrad verklighet och väljarnas vilja.