Sveriges farligaste man
Det här var på den tiden som Sveriges hela poliskår jagade Lars-Inge Svartenbrandt. Han hade av pressen utsetts till Sveriges farligaste man, och var en i en lång rad kriminella som fick stort medialt genomslag i sin tid, som Lasse-Maja, Bildsköne Bengtsson, Sala-ligan, Tumba-Tarzan och Clark Olofsson.
Med Clark Olofsson har vi en liten anknytning.
Han jagades som värst av polisen i Göteborgstrakten (han återvände alltid till Göteborg) i augusti 1966 efter att hans medbrottsling skjutit en polis, som senare avled, vid ett inbrott i en cykelaffär (!) i Nyköping.
Eftersom vår ett-och-ett-halvtåriga dotter vägrade att somna om kvällarna, och vi upptäckt att bilen sövde henne, körde vi allt som oftast omkring på måfå i skymningen för att hon skulle somna. Den här mjuka aftonen stoppades vi i en vägspärr av K-pistbeväpnade poliser vid Askims kyrka. Jag lade pekfingern över munnen och vevade ner rutan och bad dem tala tyst eftersom tösen äntligen sov. De viskade att de letade efter Clark och inte hade något otalt med oss.
Och vi fick åka hem och stoppa vår dotter i säng.
Den 22 november 1979 skulle Lars-Inge Svartenbrandt ihop med en kamrat som hette Benny Lilja, och som han hjälpt till att frita från Hallanstalten, driva in en skuld i en lägenhet på Kungsgatan i Stockholm. Det slutade med att de två gäldenärerna mördades. Svartenbrandt hävdade att det var Lilja som skjutit dem. Själv hade han bara huggit den ene med kniv.
Dagen därpå rånade han och Lilja postkontoret på Döbelnsgatan i Stockholm. De hade ansiktsmasker på sig och föreställde John Travolta och Elvis Presley. De var beväpnade med
AK4:or och under flykten sköt Svartenbrandt 19 skott mot en polispiket och skottskadade tre poliser, varav en med sju skott. Polisens skador var mycket allvarliga, men han överlevde. Under flykten tog de två också sju personer som gisslan, som emellertid släpptes efter några timmar, fysiskt oskadda.
Sedan försvann Svartenbrandt och Lilja.
Och dök inte upp igen förrän den 27 november på Viktoriagatan 15 i Göteborg. Det var där jag jobbade, på Edsel Reklam, i en vacker patricierlägenhet. Mitt rum hade dubbeldörrar och utsikt åt Viktoriagatan. Men på den hände det aldrig något särskilt.
Någon måste ha tjallat på Svartenbrandt och Lilja, för polisen visste i vilken lägenhet de fanns. Den låg i våningen under Edsel Reklam och vätte mot det som då var Göteborgs universitets statistiska institution. Polisen omringade stillsamt och osynligt huset där Edsel Reklam och brottslingarna fanns. Och på statistiska institutionen i huset bredvid smög poliser med tårgasgevär in.
Sedan stormade K-pistbeväpnade poliser in hos Edsel Reklam.
Polisinbrytningen var ingenting
Ingela och Anki och Anki och Edsel och Morgan och Kerstin de andra hade väntat sig just den morgonen. De blev naturligt nog förskräckta och undrade vad som hände. De fick inga svar, utan beordrades att lägga sig på golvet. Förvirrade och bestörta gjorde de som de blivit tillsagda, de få som eventuellt tvekat sjönk ihop efter några ögonblick när bombardemanget av tårgasgranater började. Polisen sköt från Statistiska institutionen in igenom fönstren till lägenheten där Svartenbrandt fanns. Tårgasen lade sig tung över Viktoriagatan.
Alltsammans var mycket dramatiskt.
Svartenbrandt och Lilja hade vapen men försökte inte använda dem. De gav upp och greps. Svartenbrandt fördes ut på gatan i bara kalsongerna. Den som bodde i lägenheten och gömt rymlingarna fördes ut naken.
Och sedan lugnade allt ner sig och alla poliser och brottslingar lämnade Viktoriagatan. Tårgasen
skingrades i vinden. Mina arbetskamrater återgick småningom till att göra reklam.
Det är svårt för mig att rekapitulera exakt vad som hände den där förmiddagen på Viktoriagatan 15 i Göteborg. Jag var inte där. Jag var hos Volvoåterförsäljaren i Kungsbacka. Det är numera oklart varför jag befann mig där, men sannolikt hade det något med reklam att göra.
Fram på eftermiddagen kom jag tillbaka till min arbetsplats. Mina arbetskamrater hade mycket att berätta om vad de trott och tänkt när polisen stormade in. De bubblade av upphetsning och berättarglädje. Jag tröttnade rätt snart på dem, tog med en mugg kaffe in på rummet och stängde dubbeldörrarna. Jag var naturligtvis glad att jag sluppit de uppskärrade ögonblicken när poliserna välde in och skotten började knalla.
Samtidigt var jag avundsjuk – när det faktiskt hände något dramatiskt i mitt liv så var jag inte där.