Arne Larsson: Alla kan vara nöjda – utom Centerpartiet och de arbetslösa

Regeringskrisen är avblåst för den här gången. Vänsterpartiet har visat att de har lite inflytande, Moderaterna och Kristdemokraterna har fått lite nya argument och regeringen kan dra en suck av lättnad. Faktum är att alla utom Centerpartiet kan utropa sig till vinnare.

Det är klart att det har varit provocerande för Vänsterpartiet att det i januariavtalet rent ut står skrivet att partiet inte ska ha något inflytande under mandatperioden. Trots att Vänsterpartiets röster var helt avgörande för att regeringen skulle kunna tillträda skulle partiet alltså sedan passivt tvingas se på när reformer som – enligt Vänsterpartiets sätt att se det – förde landet i helt fel riktning genomfördes.

Samtidigt: vad skulle de göra? Det enda andra regeringsalternativet som finns är inte precis mer tilltalande för vänsterpartisterna.

Det är tydligt att det här varit en svår fråga för partiledningen – och att någonting hände under Vänsterdagarna i Göteborg tidigare i höst. Gräsrötterna var inte nöjda och krävde en mer offensiv hållning.

Med facit i hand gav hotet om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark precis den utdelning partiet kunde hoppas på. Jonas Sjöstedt kan nu peka på att hans riksdagsgrupp inte låter sig köras över av regeringen, utan att man faktiskt måste ta hänsyn till vad partiet tycker. Inte minst som det visade sig så enkelt att få med övriga oppositionspartier på en misstroendeförklaring.

För Moderaterna och Kristdemokraterna har de senaste dagarnas utveckling också varit gynnsam. Dels för att den tog fokus från Ulf Kristerssons möte med Jimmie Åkesson, men också för att det som hände ger ett vapen i ordkriget med de gamla allianskollegorna.

Ett av dåvarande L-ledaren Jan Björklunds tyngsta argument för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister var ju att han ville hålla ”de två ytterlighetspartierna” borta från makten.

Det argumentet håller inte längre. Och nu kommer nog Centerpartiet eller Liberalerna få höra: ”men ni då, ni samarbetar ju med Vänsterpartiet” varje gång de säger något om Moderaterna eller Kristdemokraternas hållning till Sverigedemokraterna.

För de två regeringspartierna är utvecklingen inte heller mycket att sörja över. S och MP har aldrig varit drivande i frågan om att reformera Arbetsförmedlingen, det var istället en eftergift till Centerpartiet i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet.

De har heller inga principiella invändningar emot att samarbeta med Vänsterpartiet.

För Centerpartiet är det ett bekymmer i sig. Precis som Liberalerna var partiet noga med att få med formuleringen att Vänsterpartiet inte skulle få inflytande i avtalet.

Till det kommer att reformeringen av Arbetsförmedlingen var ett av partiets viktigaste bidrag till januariavtalet. Å andra sidan är reformen bara skjuten på framtiden. Den ska fortfarande genomföras, om än i någon annan form.

Till sist. Medan partierna förhandlar och lämnar nya besked är det lätt att glömma bort vad det här egentligen handlar om, Arbetsförmedlingen.

Ett av argumenten för att reformera myndigheten var att den faktiskt inte fungerar. I ett läge där arbetslösheten är hög i vissa grupper och företag har svårt att hitta personal är det Arbetsförmedlingen som förmedlar fem procent av jobben.

Det är en nästan chockerande låg siffra – och frågan är om det blir bättre när allt ska hänga i luften ett år till. Till TT säger en facklig representant på myndigheten att utmaningen nu blir att få folk att stanna kvar. Just nu är det ett ständigt utflöde av folk.

Den politiska kalabaliken ramlar rakt ned i knät på de arbetslösa.