I mördarens skugga
En kriminalroman av Samuel Karlsson
Del 11 av 44. Otrohetsaffären mellan Jessica och den gifta prästen Mikael fortsätter. De har precis träffats på den vanliga platsen, en glänta i skogen. Utredningen tar en oväntad vändning när Jessica frågar Mikael vad han egentligen vet om det mördade paret Klara och Marco – och deras mystiske tredje kompanjon i dykarfirman.
Det känns som om det här lilla mötet plötsligt förvandlades till ett polisförhör”, sa han och skrattade. ”Förlåt”, sa Jessica. ”Det är det här jobbet. Det äter sig in i själen.” ”Ingen fara. Och jag ska svara på din fråga. Det var Adam. Du vet han som var ihop med Fiskar-Arvids dotter, Sofia. Hon som försvann från den där festen. Alla trodde att det var Adam som våldtog och mördade henne. Han var tvungen att flytta till Stockholm. Tydligen träffade han Klara där och de blev ett par under några år. Innan hon blev ihop med Marco istället. Det kan ju skapa problem även i den tajtaste vänskapsrelationen. De kanske delade på firman. Vad vet jag?”
”Märkligt”, sa Jessica. ”Varför sa inte Fiskar-Arvid och Astrid något om det? Klaras föräldrar berättade inte heller något om Adam.”
”Vet inte. De kanske inte trodde det var viktigt. De kanske inte ville riva upp gamla sår. Fiskar-Arvid och Astrid är fortfarande väldigt påverkade av Sofias död.”
”Ja, vem skulle inte vara det.”
Jessica drog på sig sina kläder och vek ihop filten de hade legat på. Hon räckte över den till Mikael som stoppade ner den i väskan på cykeln.
”Och så var det den där tjejen som blev spetsad på en påle vid badplatsen vid Kråkviken”, sa hon. ”Det är ju helt galet”, sa Mikael. ”Två mord och så en galning som kör ner vässade pinnar vid badplatserna. Det känns som ondskan håller på att sluka oss. Det finns ingen anständighet längre. Folk har tappat förankringen i tillvaron.” ”Hur menar du?” Mikael log ett lite bitterljuvt leende. ”Akta dig så du inte lockar fram predikanten inom mig”, sa han. ”Jag skulle kunna prata i timmar.”
”Nej, men jag vill höra. Vad menar du? Ta den korta versionen.” Han skakade lite på huvudet. ”Jag vill inte vara någon domedagsprofet men jag tycker att vi har återgått till öga för öga och tand för tand. De så kallade sociala medierna fylls av hat och ilska som trotsar alla föreställningar. Något har hänt. Hur är det möjligt att två tonåringar slår ihjäl en tiggare bara för att de tycker det är kul och sedan lägger upp filmer på misshandeln på Snapchat? Hur var det med älska din nästa som dig själv? Eller vad du har gjort mot en av mina minsta det har du också gjort mot mig.” ”Ja, det är helt galet, men varför har det blivit så här?” Han tittade på klockan.
”Jag kommer bli försenad”, sa han. ”Men okej, jag ska försöka förklara. Tidigare fanns det en gemensam klangbotten. Det fanns en medvetenhet om att vi alla vinner på att vara justa mot varandra. Idag har vi en helt annan mentalitet. Det är vi mot alla andra. Eller snarare jag mot alla andra. Var och en gör sitt bästa för att roffa åt sig och sparka på den som ligger. Det kollektiva samvetet har ruttnat och ersatts av en bråddjup dumhet. Vi är tillbaka till hata, döda och hämnas varje liten oförrätt. Det finns ingen förlåtelse. Ingen medmänsklighet. Och alla goda föresatser raseras i en rasande fart. Ondskan bärs fram på de sociala mediernas allomfattande vingar. Ser du vad jag menar?” ”Ja, kanske. Men vi då? Är vi så perfekta? Du och jag som går bakom ryggen på din fru?” ”Nej, jag vet och den som är fri från synd kan kasta första stenen. Men nu måste jag verkligen sticka. De väntar på mig. Får skylla på ungarna.”
Jessica kände en klump i magen när han satte sig på cykeln. Hon ville behålla honom om så bara för en liten stund till. ”Har du röjt upp här?” sa hon och pekade på några nedhuggna granar. ”Ja, det var så jäkla snårigt att komma fram med cykeln”, sa han. ”Och så kommer det in lite mer ljus i gläntan. Det är ändå ingen som märker om man hugger ner några träd här i snårskogen.” ”Det var ju bra”, sa hon.
”Kan vi ses snart igen?” Hon kunde inte låta bli att fråga men hon hatade sig själv för den bedjande tonen i rösten. Hon avskydde att hon begärde något av honom. ”Vi får se”, sa han besvärat. ”Vi måste bli mer försiktiga. Nu när det är sommar kanske någon svampplockare förvillar sig in här i skogen och upptäcker oss. Det skulle vara katastrof om någon såg oss. Det vet du.”
”Ja, jag vet. Förlåt.” Han böjde sig fram och kysste henne, sedan trampade han iväg på sin cykel. Jessica stod kvar i gläntan.
KAPITEL 15
När Jessica kom tillbaka till mejeriet satt Mathias och väntade på henne på trappan. ”Har du joggat i den här värmen?” sa han. ”Är du inte klok?”
”Jag behövde rensa skallen”, sa hon. ”Kom med in så bjuder jag på något kallt att dricka. Jag tror jag har några öl kvar i kylskåpet om inte min pappa druckit upp alla.” Mathias såg förvånat på henne. ”Fråga inte”, sa hon. ”Han har inte gjort livet enklare precis sedan han kom tillbaka till ön.” De gick in och satte sig i köket. Larry syntes inte till men de kunde se spåren efter honom. Urdruckna flaskor och en odiskad tallrik. ”Det är lite som att få en tonåring i huset igen”, sa Jessica och plockade bort disken. ”Man väljer inte sina föräldrar”, sa Mathias. ”Nej, det ska gudarna veta.”
Hon öppnade kylskåpet. ”Han har lämnat några pilsner. Det kan du dricka även i tjänsten.” Hon korkade upp två flaskor och räckte över den ena till Mathias. ”Okej, ge mig en lägesuppdatering”, sa hon.
”Har ni fått fram något mer om mordoffren och hur är det med tjejen som blev spetsad av pålen?”
”Hon hade en jäkla tur. Inga vitala organ är skadade och tack vare ambulanspersonalens snabba ingripande kommer hon bli helt återställd. Dykarna har kollat botten och de hittade tre spetsade pinnar till. Det är bara ett under att ingen annan blev skadad eller dödad.” ”Hur går det med de andra badplatserna? Har de hunnit kontrollera dem?”
”De hittade inget vid Juttersviken, sommarstugorna eller badviken som inte ligger långt här ifrån. De har kvar att kolla Ryssholmen, Galgudden och Färingsviken.”
”Det finns fler ställen som folk badar på.” ”Ja, men vi kan bara kolla de allmänna badplatserna. Annars skulle de bli tvungna att dyka runt hela ön. Vi kan inte spärra av badplatserna hur länge som helst. Folk är som galna i värmen. Låt oss hoppas att det här var en engångsgrej. Då har folk snart glömt bort det.”
”Jag gillar inte att hoppas. Det här kan vara en galning som söker uppmärksamhet. Jag har kollat kvällstidningarnas nätupplagor. De toppar med nyheterna från Mörkö eller Mordön som de har döpt om den till. Två mord och en tjej spetsad på en påle – det är uppdukat för asgamarna och de tar minsann för sig. Har vi några misstänkta?”
”Ja, vi letar efter en Adam Svensson. Han var delägare i dykfirman tills för ett år sedan. Efter det blev han utköpt av Marco och Klara. Oklart varför. Det var Örjan som upptäckte det när han kollade upp firman. Det är det enda vi har att gå på just nu.” Jessica tog en klunk av den svalkande ölen och tänkte efter ett ögonblick.
”Jag fick precis veta att Klara och Adam var ett par först men sedan föll hon för Marco”, sa hon. ”Två män som slåss om samma kvinna. Det osar svartsjukedrama lång väg.” ”Konstigt att inte hennes föräldrar sa något om det.” ”Ja, jag vet. Men de kanske var för chockade för att kunna tänka klart.”
”Jag har satt Daniel på att gräva fram allt om Adam Svensson. Han har en lägenhet i Högdalen i Stockholm. Några av kollegorna har kollat upp adressen men han syntes inte till. Det verkar som om han inte varit hemma på flera veckor.”
”Okej, försök kolla om han är med i en skytteklubb eller om han har licens på några jaktvapen. Vet vi något mer om mordvapnet?” ”Teknikerna på NFC jobbar på det men det kommer ta några dagar att få fram den slutliga rapporten. Men det handlar om en grov kaliber och skottet är avlossat från långt håll precis som Vera sa redan på fyndplatsen.”
”Det är bra. Adam är vårt huvudspår i utredningen nu. Vi får se vad det leder till.”
”Men tänk om han är oskyldig? Vi måste titta på andra alternativ. Vi kan inte låsa fast oss vid en misstänkt så här tidigt i utredningen. Kan det finnas några andra motiv än svartsjuka?” Jessica snurrade på ölflaskan och funderade en stund. ”Jag skulle bra gärna vilja veta vad de dök efter egentligen. Jag tror inte Fiskar-Arvid berättat allt han vet.” ”Nej, han döljer något, det är ett som är säkert.”
”Jag slår vad om att han inte berättade om alla vrak som han känner till runt ön.”
”Mycket möjligt. Han verkar vara en bakslug typ.” ”Visste du att han och Astrid hade en dotter som blev mördad? Hon hette Sofia.”
”Nej, hur dog hon?” ”Hon blev strypt men först efter att hon blivit våldtagen.”
”Fy satan. Det kände jag inte till, märkligt.”
”Det är många år sedan. Jag var med på festen när hon försvann men ändå hade jag nästan glömt bort det. Konstigt.”
”Vill du att jag ska luska mer i det gamla mordfallet? Kolla upp om det fanns några misstänkta.”
”De hade en misstänkt. Gissa vem.” Mathias såg frågande på henne. ”Jag är inget bra på att gissa”, sa han lite frustrerad. ”Förlåt, men det är så märkligt att jag inte kunde låta bli. Hon var tillsammans med Adam Svensson. Samma Adam som var tillsammans med Klara och som hade dykfirman med Marco.” Mathias visslade. ”När fick du veta det här?”
”För någon timme sedan. Jag stötte ihop med Mikael, prästen, när jag var ute och sprang. Det var han som påminde mig om Sofia och berättade om Adam.”
”Nu hamnar han ännu högre upp på den korta listan med misstänkta. Med typ ett namn. Vi får kolla upp honom.”
”Okej, bra, under tiden kan vi undersöka fiskeboden där Marco och Klara bodde.” När de kom fram till Färingsviken var det som om någon hade släppt en bomb. Det syntes inte till en enda människa. Ingen badade från klipporna trots att det var ovanligt varmt i vattnet. De letade reda på nyckeln i fågelholken som gick att öppna med en hasp och låste upp dörren till fiskeboden. Luften var instängd och en katt kom och strök sig mot deras ben. Den jamade högt och klagande. Jessica böjde sig ner och kliade den under hakan. ”Är det ingen som tagit hand om dig, din stackare”, sa hon. Katten hoppade upp på diskbänken till ett litet pentry och Jessica öppnade skåpsdörrarna under vasken. Hon hittade några konservburkar med kattmat och öppnade en av dem men var nära att kräkas. Det såg ut som leverpastej men luktade fotsvett. Hon skrapade ur innehållet i en skål och ställde fram den till katten.
”Vi får säga till Klaras mamma att hon får ta hand om den”, sa Mathias. Det var trångt om utrymmet i den lilla fiskeboden. Intill pentryt stod ett köksbord och lite längre in fanns en soffa, några stolar och en kamin. En stege gick upp till ett sovloft. Längs med en av väggarna stod dykartuber och plastbackar med utrustning. Men de hittade inga sjökort eller anteckningar som avslöjade vad som var målet för deras dykningar. Uppe på sovloftet låg sängkläderna i en enda röra. På golvet stod två ouppackade väskor med kläder. De hittade inga datorer eller mobiltelefoner. Ingenting som kunde innehålla elektroniska spår. ”Det verkar som om vi går bet på det här”, sa Mathias.
”Ja, de har varit försiktiga med att lämna några spår efter sig”, sa Jessica. ”Ska vi ta hit teknikerna?” ”Nej, det känns inte som det skulle ge någonting.”
”Okej, men vad gör vi nu?” ”Vi åker och pratar med Klaras föräldrar igen. De kanske har kommit på något som de inte berättade igår.”
Fortsättning följer.
Två mord och så en galning som kör ner vässade pinnar vid badplatserna. Det känns som ondskan håller på att sluka oss. Det finns ingen anständighet längre. Folk har tappat förankringen i tillvaron.