Filmfest färgad av Polanski-skandal
Kommentar
När Europeiska Filmakademins gala gick av stapeln i Berlin för 32:e gången var det i skuggan av en biografkris – och en uppflammande skandal kring regissören Roman Polanski.
Svensk films andel av publikens biografbesök var under årets första nio månader tio procent. Det är en anmärkningsvärt låg siffra. Men i flera andra europeiska länder är situationen inte mycket bättre.
För den som har följt filmens utveckling det senaste decenniet – där botten har gått ur dvdmarknaden, tv-serierna och strömningstjänsterna har etablerat sig och amerikanska studios har gått över till att göra en oändlig radda biografdominerande superhjältefilmer – kommer det knappast som en överraskning.
Heller inte att det största offret för detta publikbortfall är den så kallade kvalitetsfilmen. Vilken ofta är synonym med europeisk film.
Existentiella frågor och politiska spörsmål besvaras sällan på filmgalor. Den Europeiska Filmakademin (EFA) och dess årliga filmbaluns – 2019 på hemmaplan i Berlin – är dock en annorlunda historia.
Genom åren har pristagares hätska utfall kring filmens tillstånd varit lika vanliga som intrikata modekreationer på röda mattan. För ett par år sedan hade Ken Loach en minnesvärd tirad om amerikansk film som godis och europeisk film som ett hälsosamt mål mat.
Som mycket annat paneuropeiskt skapades akademin nämligen strax före murens fall som en motvikt till Hollywood. Ett sätt att binda ihop kontinentens filmkultur. Vilken sort det gäller förstår man av namnen på dem som har lett akademin: Ingmar Bergman, Wim Wenders, Agnieszka Holland.
”De gamla europeiska demonerna är tillbaka, med några nya i släptåg” förklarade Holland – den polska regissören vars senaste film ”Mr. Jones” handlar om den av Stalin orsakade svält som tog miljontals liv i Ukraina på 1930-talet – när hon inledde denna 32:e upplagan av ceremonin.
Senare klev den ukrainske regissören Oleg Sentsov, nyligen släppt ur ryskt fängelse, upp på scenen till dundrande applåder.
2019 tisslar pressrummet dock mer om vilka ytterligare tidningar som har lagts ner under året, om kritiker som fått sluta – och protesterna mot visningen av Roman Polanskis film ”En officer och en spion”.
Tonen på galan sattes när EFA:s styrelse från scen berättade att man ser över möjligheten att utesluta Polanski ”men naturligtvis respekterar de hundratals europeiska filmarbetare som jobbat på hans film”.
Det var sannolikt skönt för EFA att Polanskis utmärkta film om Dreyfussaffären och antisemitism – en film som toppat biograftoppen i Frankrike och tog hem jurypriset i Venedig – inte vann någon av alla de tunga kategorier den var nominerad i.
Styrelsens tal, och att inga protester hördes mot detta besked under kvällen, är en varning till alla som tror på kulturens frihet i filmvärlden. Oklart också hur utrensningar på amerikansk modell ska hjälpa europeisk film.
Lösning på filmkrisen finns heller inte i att stirra sig blind på biografen. Det är att förstå vikten av en filmkultur som nu är borttynande, där kritiken snart är en specialsysselsättning på nätet medan filmsidor skriver om baby Yoda-memes samtidigt som folk sjunker i det hav strömningstjänsternas utbud har blivit.
Werner Herzog förklarade det tidigare under dagen för mig när han menade att hur mycket han än älskar bioduken så kan man inte konkurrera med filmer som är till för att sälja kaffekoppar med Marvelhjältar på.
Men, underströk den tyske veteranen som fick kvällens pris för trogen tjänst i den europeiska filmens hägn: ”Mina filmer har aldrig haft sådant liv som de har nu. Filmer jag gjorde för 45 år sedan laddas ner och strömmas av 15-åringar i hålor i Montana. Det är ingen kris – och innebär mer framtid för filmen än någonsin.”