Träna på sin autograf
Det är med bilhistorier som med drömmar: när man berättar dem i lunchrummet spricker de i ljuset likt trollen i det bekanta ordstävet. Ens räddning är att någon annan brukar haka på med en precis lika tråkig anekdot. Detta gäller även krämpor, i vilka ofta svärmor och grannar dras in. Jag kommer därför börja en bit in i denna historia och snabbt övergå från bilbärgning till köksalmanack. Men först: bärgningsbilen kom som ett rymdskepp i natten och landade med sina starka strålkastare intill vår skrotbil som stannat vid vägkanten strax utanför Ullared. Granarna stod höga runt oss. Klockan var tio på kvällen och det var kolsvart ute, endast våra mobiltelefoner lyste svagt i försöken att fungera som ficklampor när vi grävde genom handskfacket. På flaket stod en glänsande ny Subaru som gled ner på vägen och byttes ut mot vår rishög och bara en timme senare var vi på väg mot Göteborg, omfamnade av mjuk lyx. Fjortonåringarna kopplade snabbt upp sina telefoner med bluetooth mot högtalarna och rap blandades med Frank Sinatra i en oskön blandning.
Signaturen från bärgaren bestod av en luftig halvcirkel med några svarta prickar inuti, ett oläsligt krafs vilande på den nedre böjen av bokstaven C. Conny stod det.
Conny Bengtsson. Gammal boxare, nu bilbärgare. Jag tränade på olika autografer hela min ungdom, sa han, ifall jag skulle bli känd. Blev du det? undrar jag. Nej, jag blev bilbärgare, säger Conny, men jag kör den här ändå. Det var ett väldigt stort C. Kanske drömmen växt i och med att blanketterna krympt.
Några dagar senare anländer ett tjockt, rejält hoptejpat, kuvert till mig, också från Hallands inland, men inte från Conny utan från Robert, en gammal vän till mig. Det är en köksalmanack, närmare bestämt Husmoderns Köksalmanacka från 1946. Sedan har någon skrivit över detta med bläckpenna. Ordet Husmoderns har kryssats över med Lars Andersson och 1947 har bytts ut mot 1952. Lars Anderssons Köksalmanacka 1952 således. Det visar sig snart inte vara en köksalmanacka heller. Gubbarna i boken har fått glasögon i rött bläck och på varje tom yta står det ”Lars Andersson” i långa spalter, lite snirkligt och prydligt som man lär sig i småskolan. Listor över fordringar finner man längre bak: Ove Bengtsson skyldig mig 25 öre. Inge Anderson skyldig 50 öre. Oktober månad och kökmästaren Arthur Nyhs tips: ”Fisken ger största möjlighet till variation”, följs av anteckningar om Kaparnas och Vargarnas segrar i spedvaj. I loppet den 20 juli segrade Varg Olle
Nygren. Under detta: ”Lägg aldrig fisk i vatten”. Här får Arthur Nyh ett kryss rakt över bröstet, tvärs över kavajfickorna, kanske Lars inte tycker om hans skarpa blick. Konstigt nog fyllde Varg Olle Nygren fyllde 90 år samma dag jag fick boken i min hand, den 11:e november. Så är livet, fyllt av mysterier i det lilla. Varg Olle föddes just den 11 november 1929 på Södermalm. 30 000 tävlingsheat och Sveriges första VM-medalj i speedway hann han med under sin karriär. Men vad hände med Lars Andersson, pojken bakom 1952 års köksalmanacka? Jo, han blev bilmekaniker, en av de bästa i Ätran. Om han fick användning för sin autograf får ingen veta.