Ett brittiskt experiment
Låt oss betrakta Storbritannien som ett experiment, eller en försäkring om man så vill. Om saker och ting går snett på kontinenten så finns ö-riket kvar där på andra sidan kanalen. Det gäller förstås även omvänt.
Boris Johnsons jordskredsseger
i det brittiska valet verkar ha kommit som en chock för en del bedömare.
I själva verket följer den samma mönster som i resten av västvärlden. Högerpartier – de som förstår sin samtid – tar över arbetarklassens röster med ett socialkonservativt budskap som slår vakt om sammanhållningen och det nationella intresset, utan att förlora näringslivets och företagarnas intressen ur sikte.
I Tories fall finns också en stark frihetlig tradition i grunden som garanti för liberala grundvärden.
Tories satsade hårt på två budskap: Att få Brexit överstökat och genomföra stora investeringar i den eftersatta brittiska välfärden och den nationella infrastrukturen. Budskap som vann över gamla Labour-fästen i norra England och säkrade den största valsegern på tre decennier för de konservativa.
Till Boris Johnson fördel är också att han lyckas personifiera den speciella brittiska excentricitet som går hem i både slott och koja och vars kärna är en avsaknad av ängslighet. Denna attityd går väl ihop med den landets tradition av självtillräcklighet.
Givetvis spelade EU-utträdet
den avgörande rollen. Socialdemokratiska Labour har vacklat fram och tillbaka i frågan. Vänstern var splittrad mellan sin traditionella arbetarbas, som ville lämna EU, och de progressiva storstadväljare som ville stanna kvar. Brexit förvandlades till en identitetsfråga och Labour framstod i många väljares ögon som opålitliga.
Att Remain-anhängarna splittrade upp sina röster på Labour och Liberaldemokraterna (även om de senare inte gjorde särskilt bra ifrån sig) underlättade inte heller. På högerkanten var Tories och Brexit-partiet mer samordnade.
Till det kommer att Labours partiledare, Jeremy Corbyn, är djupt impopulär i brittiska folklager. Ingen man vill gå på puben med, om man får tro opinionsmätningarna. Corbyn är en ideolog långt ut på vänsterkanten, en klassisk 68:a om man så vill, som lyckats med bedriften att vara både anti-etablissemang och ofolklig samtidigt.
Ur EU:s synvinkel
är det här valresultatet knappast att beklaga. Något annat än en Tory-seger var inte realistiskt att förvänta sig. Den enda osäkerheten låg i om Tories skulle få egen majoritet.
Ytterligare en minoritetsregering med ett ofullständigt mandat hade försvårat de kommande förhandlingarna med Bryssel betydligt – och det är inte bara britterna som tröttat på de ständiga låsningarna i Westminster. En ny folkomröstning om Brexit, som vissa hoppats på, hade slitit sönder Storbritannien fullständigt.
Inget lär kunna hindra Brexit från att träda i kraft den sista januari. Nu gäller det att få till ett rimligt handelsavtal mellan Storbritannien och
EU under 2020.
För vanliga svenskar som vill turista och shoppa i London lär detta knappast ha någon betydelse. De stora tvistefrågorna handlar om britternas rätt att sluta egna handelsavtal med omvärlden och hur det i så fall påverkar utbytet med EU.
För Sverige som stat
är det viktigt att EU kan fortsätta upprätthålla goda relationer med Storbritannien, inte minst på handelns område. För Storbritannien kommer fortsätta att vara en del av Europa. Landet kommer även framöver att spela en viktig roll, inte minst militärt och ekonomiskt, i det europeiska samarbetet.
Den största nackdelen med Brexit för svensk del är den överhängande risken att EU nu går i en mer överstatlig riktning, något de nordiska länderna tillsammans med Storbritannien länge försökt bromsa.
Det hade varit bättre för Europasamarbetet om britterna stannat kvar. Samtidigt måste det brittiska folkets beslut respekteras. Den arroganta attityden att väljarna inte förstår sitt eget bästa håller inte om man vill försvara demokratin i Europa.
Vid sidan om Tories framgångar
kan det också noteras att det skotska nationalistpartiet gick stärkt ur valet. På några års sikt kan Skottland som ett självständigt land, och eventuellt även Nordirland genom en anslutning till Irland, komma att återinträda i EU. Det skulle paradoxalt nog kunna stärka Tories ytterligare, eftersom partiet har sitt huvudsakliga stöd i just England.
Låt oss betrakta Storbritannien som ett experiment, eller en försäkring om man så vill. Om saker och ting går snett på kontinenten så finns ö-riket kvar där på andra sidan kanalen. Och om England visar sig ha slagit in på en väg som bär till dess egen olycka så finns det ingen anledning för Europa att stänga dörren för dem i framtiden.
Ur EU:s synvinkel är det här valresultatet knappast att beklaga.