Myterister, te och hotat hav ...
Världens gång packade en säck med böcker för snart är det jul. Saltstänkta tips om femtio utposter i världshaven, hotet mot Östersjön, berättelsen om ålens besynnerliga liv, den hemska åttametershajen i djupet vid Lofoten, Evert Taubes känsliga öga för båtar och Ostindiska kompaniets oväntade smugglingssuccé.
Vi har packat denna säck under hela hösten. Vi besökte montern för sjökultur, Bokmässan. Fyren blinkade. Husbandet spelade ”Me and Bobby McGee”. Det svängde härligt, vi gungade med, och stämningen var på topp när Peter Hanneberg presenterade nya boken ”Öar världshavens sista utposter” (Bokförlaget Max Ström).
Ljudet kapades i mässdånet. Men det gjorde nu inget, jag sögs ju in av bilderna på skärmen. Ett ryskt fartyg som kraschat mot Björnön med sin berusade skeppare, panoramat över Tristan da Cunha, närbilden på atlantpingvinen med utstuderad punkfrisyr.
Öar är en formidabel bok i stort format som gör nerslag på femtio vattenomslutna platser, från norr till söder, från öster till väster. Hanneberg har tagit sig till öarna med olika forskningsfartyg, båtar från National Geographic
mest, ankrat på redden, gått in med ribbåten. En ribb vill du inte möta i full karriär i Jungfruhålet på Hjärteröleden. Men ska man in genom barriären till en tropisk ö så är båten perfekt.
Starkast intryck verkar Pitcairn, myteristernas ö, ha gjort på författaren. Det var hit styrman Christian Fletcher seglade efter myteriet på HMS ”Bounty” med en handfull följare. Sen kapade man livlinan, brände ”Bounty” på stranden. Nu fanns bara ön.
Minnesbilderna av ålfisket
i Bohuslän dyker upp när jag läser Patrik Svenssons bok ”Ålevangeliet” (Albert Bonniers Förlag), berättelsen om ålens slingrande, hemliga liv, fisken som duckat alla förklaringar, havsvarelsen som frustrerat filosofer och forskare sen Aristoteles.
Den föds och dör i Sargassohavet. Men där har ingen någonsin hittat en ål, levande eller död. Patrik Svensson söker den, jagar den i en gränsöverskridande bok som rör sig mellan kultur, vetenskap och litteratur med största lätthet.
Jag läser ”Ålevangeliet” när vi ligger på en boj vid Grindebacken på årets sista seglats, jag läser i ett svep. Höstmörkret snörs åt som en säck runt båten, en gloria av ljus hänger över samhället lite längre upp, lanternor från en segelbåt med hög rigg som passerar i rännan.
När jag når slutet på berättelsen och tittar ut genom ruffdörren är det helt svart utanför båten, förutom blänket från fyren i norr. Avslutningen fångar mig på ett särskilt sätt, när ålens existentiella öde glider in i vardagslivet och krokar tag i hjärtat.
Ålevangeliet trivs bra
i sällskap med ”Havsboken” (Leopard Förlag) som kom för några år sedan. Här finns samma djupa ämneskunskaper, samma flyt i berättandet. Havsboken är råare, som när en val leker dödsleken med en kvinnlig fridykare på tio meters djup eller när författaren och hans kompis är ute på ett vansinnigt fiske i en nerisad fyrameters snurrebåt. Storm och dimma kommer, landmärken suddas ut. Men de kan inte sluta fiska, det hugger hela tiden, båten fylls med skrei, snart sjunker den.
Ostindiefararen ”Götheborg” närmar sig havet igen, nya seglatser är planerade till sommaren, och så ger Riksarkivet Landsarkivet ut ännu en högintressant bok om Svenska ostindiska kompaniet, Sverige och svenskarna i den ostindiska handeln. Boken är nummer 4 i serien om Kompaniet och ger en del helt nya, rätt sensationella upplysningar. Finns mer att hämta?
– Så är det, säger huvudförfattaren Bertil S Olsson på ett boksläpp på Landsarkivet, och vi kommer att hitta mer okänt material, det är jag säker på. En ny bok är planerad till nästa år och vi jobbar på.
Sverige och svenskarna i den ostindiska handeln rör sig fritt mellan okända skeppsjournaler som arkivdykarna grävt fram, läkemedel i skeppsapoteket som pulvis nitrosus (mixad på salpeter men ansågs lugnande) och te som bland annat smugglades till England. Te blev paradgrenen för Ostindiska Kompaniet som ”1782 värderades till 83 % av Sveriges totala export”. Smuggling till England och nästan hela svenska exporten? Vem visste väl det?
Äventyraren och fotografen
Oscar Kihlborg ror för livet i Östersjön, för hotat hav, från Stockholm till Åbo i Finland i en VagaBond roddbåt. Det är ramberättelsen i boken ”Skärgården upp och ner” (Max Ström), utgiven av Skärgårdsstiftelsen i Stockholm, en systerorganisation till Västkuststiftelsen.
När jag frågar Linus Kron, vd för Västkuststiftelsen, om det inte vore väldigt bra med en årsbok som tar tempen på Bohuslän svarar han snabbt att ”Skärgårdsstiftelsen har en vänförening och det är genom den årsboken ges ut. I dagsläget har vi inte en sådan förening, men vi har diskuterat möjligheten till både det och årsbok”. Kanske en bok från Västkuststiftelsen redan nästa år om Bohuslän?
Kihlborgs kampsång för Östersjön berör, alla bilderna av havet som ser så fint ut uppifrån och är så hotat under ytan, av mikroplaster, sopor, övergödning. Varje kapitel har ett strängt uppslag i brunt som talar om vad du själv kan göra, skrubba klippor för blåstångens skull eller kanske ”plogga, ha för vana att komma hem från joggingtur med lite upplockat skräp”.
Maria Taube är barnbarn till Evert Taube. Hon har förstås en speciell relation till sin morfar, men också en professionell ingång som intendent på Moderna Museet. I boken ”Konstnären Evert Taube” (Carlsson Bokförlag) ger hon en kärleksfull bild av Evert Taube som målare och tecknare.
Det här är
en härlig sak för alla Taubeälskare. ”Jag vet inte vem som målar bättre egentligen” skriver Evert Taube om sin konst i brev från Bohuslän hem till Stockholm i februari 1944. Och visst behärskar Taube färg och form, häst och ryttare på Pampas, porträtt, linjerna på Sjösala. Men mest förtjust blir jag i en serie båtskisser, snabba intryck på brevpapper från Transatlantic. Några känsliga streck bara, och hela båtens karaktär sitter där.
Båtar och Evert Taube, en bra kombination. Någon hästkarl var han inte, sa hustrun Astri en gång, men segla kunde han!