Är det egentligen svårast att leva isär eller ihop?
MIN SKILDA VÄN berättar målande för mig om livet som separerad. När han ska hämta på skolan ser nioåringen besviket på honom och säger: ”Mamma brukar alltid ha med sig nåt till mig när hon hämtar, som till exempel choklad.”
Det sägs att det är svårt att leva ihop, men vad är det då inte att leva isär? Eller vad är svårast? Jag som ickeskild muttrar för mig själv hemma om hur ”folk” använder diskmaskinen (varför kan man inte bara ställa in flata tallrikar för sig och djupa för sig?), ironiserar tyst över hur ”vissa” omöjligt kan få in i huvudet att en del porslin måste diskas för hand, och försöker leende påpeka (för hundrade gången!) att metallsaxen enbart får användas till tyg och papper. Alla kanske inte håller med, men jag får bara spel när det är värt det. Jag skriver inte sura sms eller slänger luren i örat på någon. Det gör mig inte till världens bästa människa, tvärtom. Den som lägger band på sig blir väl på något sätt falsk? Den som kompromissar för mycket kväver väl sig själv i längden? När förvandlas det vackra med att anpassa sig av kärlek till något negativt?
JAG LYSSNAR INTRESSERAT på de som skilt sig, men ändå tvingas dras med varandra på grund av barnen. Som skilda får de oförblommerat leva ut den irritation som de under alla år, av respekt för sin partner, försökt dämpa. Äntligen kan skriva de där riktigt bitchiga sms:en!
Min kompis har sina tre barn en extra vecka när exfrun är på semester och får ett mästrande sms från fjärran land. Han läser glatt upp sitt otrevliga svar för mig: ”Ge fan i att guilttrippa mig om hur jag uppfostrar barnen”, skriver han, ”från en strand i Sydafrika!” Jag blir kall och svettig samtidigt. Så kan man väl inte skriva? ”Hon kommer väl bli jättearg på dig nu?” Han skrattar och säger att så där håller de på jämt. De är sura några timmar, sedan är det över. När de levde tillsammans var allting så mycket mer skört. Minsta kritisk kommentar kunde röra upp känsliga saker. Nu kan deras olikheter som föräldrar inte längre orsaka en skilsmässa, varför allting blir mindre laddat. Så när nioåringen utbrister:
”Som skilda får de oförblommerat leva ut den irritation som de under alla år, av respekt för sin partner, försökt dämpa.”
”Jag vill ha sushi till middag! Fjorton bitar! Det får jag alltid hos mamma!” är det bara som det är. Själv hade jag blivit tokig om min man alltid köpte takeaway till middag, men säkert gjort våld på mig själv genom att hålla tillbaka kritiken och blivit ännu mer frustrerad.
MIN KOMPIS BLEV FÖRRESTEN inte förbannad för chokladen. I stället kände han skuld för att vara den tråkigare föräldern och sprang till affären före nästa hämtning och handlade något till dottern. Men det är en helt annan historia.