Är det egent­li­gen svå­rast att le­va isär el­ler ihop?

Göteborgs-Posten - - Två Dagar -

MIN SKIL­DA VÄN be­rät­tar må­lan­de för mig om li­vet som se­pa­re­rad. När han ska häm­ta på sko­lan ser ni­o­å­ring­en be­svi­ket på ho­nom och sä­ger: ”Mam­ma bru­kar all­tid ha med sig nåt till mig när hon häm­tar, som till ex­em­pel cho­klad.”

Det sägs att det är svårt att le­va ihop, men vad är det då in­te att le­va isär? El­ler vad är svå­rast? Jag som ic­keskild mutt­rar för mig själv hem­ma om hur ”folk” an­vän­der disk­ma­ski­nen (var­för kan man in­te ba­ra stäl­la in fla­ta tall­ri­kar för sig och dju­pa för sig?), iro­ni­se­rar tyst över hur ”vis­sa” omöj­ligt kan få in i hu­vu­det att en del pors­lin mås­te dis­kas för hand, och för­sö­ker le­en­de på­pe­ka (för hund­ra­de gång­en!) att me­tall­sax­en en­bart får an­vän­das till tyg och pap­per. Al­la kanske in­te hål­ler med, men jag får ba­ra spel när det är värt det. Jag skri­ver in­te su­ra sms el­ler släng­er lu­ren i örat på nå­gon. Det gör mig in­te till värl­dens bäs­ta män­ni­ska, tvärtom. Den som läg­ger band på sig blir väl på nå­got sätt falsk? Den som kom­pro­mis­sar för myc­ket kvä­ver väl sig själv i läng­den? När för­vand­las det vack­ra med att an­pas­sa sig av kär­lek till nå­got ne­ga­tivt?

JAG LYSS­NAR IN­TRES­SE­RAT på de som skilt sig, men än­då tving­as dras med varand­ra på grund av bar­nen. Som skil­da får de oför­blom­me­rat le­va ut den ir­ri­ta­tion som de un­der al­la år, av re­spekt för sin part­ner, för­sökt däm­pa. Änt­li­gen kan skri­va de där rik­tigt bit­chi­ga sms:en!

Min kom­pis har si­na tre barn en ex­tra vec­ka när ex­frun är på se­mes­ter och får ett mäst­ran­de sms från fjär­ran land. Han lä­ser glatt upp sitt otrev­li­ga svar för mig: ”Ge fan i att guiltt­rip­pa mig om hur jag upp­fost­rar bar­nen”, skri­ver han, ”från en strand i Syd­af­ri­ka!” Jag blir kall och svet­tig sam­ti­digt. Så kan man väl in­te skri­va? ”Hon kom­mer väl bli jät­te­arg på dig nu?” Han skrat­tar och sä­ger att så där hål­ler de på jämt. De är su­ra någ­ra tim­mar, se­dan är det över. När de lev­de till­sam­mans var all­ting så myc­ket mer skört. Mins­ta kri­tisk kom­men­tar kun­de rö­ra upp käns­li­ga sa­ker. Nu kan de­ras olik­he­ter som för­äld­rar in­te läng­re or­sa­ka en skils­mäs­sa, var­för all­ting blir mind­re lad­dat. Så när ni­o­å­ring­en ut­bris­ter:

”Som skil­da får de oför­blom­me­rat le­va ut den ir­ri­ta­tion som de un­der al­la år, av re­spekt för sin part­ner, för­sökt däm­pa.”

”Jag vill ha sus­hi till mid­dag! Fjor­ton bi­tar! Det får jag all­tid hos mam­ma!” är det ba­ra som det är. Själv ha­de jag bli­vit to­kig om min man all­tid köp­te ta­ke­a­way till mid­dag, men sä­kert gjort våld på mig själv ge­nom att hål­la till­ba­ka kri­ti­ken och bli­vit än­nu mer fru­stre­rad.

MIN KOM­PIS BLEV FÖR­RES­TEN in­te för­ban­nad för cho­kla­den. I stäl­let kän­de han skuld för att va­ra den trå­ki­ga­re för­äl­dern och sprang till af­fä­ren fö­re näs­ta hämt­ning och hand­la­de nå­got till dot­tern. Men det är en helt an­nan histo­ria.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.