Vad saknas i konstgöteborg, Johan Lindén?

I en tid då det skrivs om galleridöd och kommande lågkonjunktur kan man ju undra hur du tänkte när du bytte bransch.

– Jag tror faktiskt att vi går mot ljusa tider. Konsten växer och ett nytt klientel av konstköpare handlar konst från jordens alla hörn. Dock behövs inte det klassiska galleriet längre på samma sätt. Vi kommer nog mer och mer axla en management-roll och saluföra konstnärerna digitalt. Själv bygger jag mycket via Instagram.

Vad tror du om framtiden för konstgöteborg då, våra egna konstnärer och gallerier?

– Den ser jag ljust på. Det bubblar i staden, det rör sig framåt. Vi har många duktiga konstnärer i alla åldrar och av många olika nationaliteter. Nya saker händer, konsten dör aldrig. Vid lågkonjunktur blir det ett utmärkt tillfälle att investera i stället.

Var det mot bättre vetande eller tack vare passion och tro på konsten som du bytte bransch?

– Idel passion. Det finns bara konsten och familjen, som någon uttryckte det. Men som gammal krögare har jag ju några fördelar, jag älskar att ge god service och jag har även tvingats arbeta fram en stark social förmåga. Jag är också van vid att behöva förnya mig för att överleva. Andra gallerister saknar ofta dessa gåvor som restaurangen gav mig.

Man hör ibland att gallerierna känns oåtkomliga, gömda i källare och bakom stängda grindar. Wetterlings ligger i en lägenhet en trappa upp på Arkivgatan och har inte ens en skylt på utsidan. Varför gömmer ni er?

– Tack för du tar upp detta. Point well taken. Vi kallar det closed apartment gallery (open by appointment). Det är ett väldigt personligt sätt att ta emot gäster och klienter nästan privat. Mer tid kan ges individuellt, jag kan hörsamma klienterna mer och guida dem. Jag är alltid här ändå, med eller utan skylt, och alla är ju välkomna. Men vi visar även vår konst i foajéerna på Elite Park

Avenue Hotel. Med det sagt så skulle jag verkligen vilja ha en skylt på porten, ja.

I ett globalt perspektiv, hur ser du på Göteborg som konst- och galleristad just nu?

– Det kunde ju hända lite mer roliga grejer. Det behövs mer konst på öppna platser, för allmän stimulans, större verk. Vissa kvarter kan räddas av konsten. Vi skulle behöva mer samspel mellan gallerier, företag och konstmuseer rent allmänt. Där har vi en del att lära av utlandet, eller Stockholm. Till och med boråsarna är duktiga, vi kan lära av dem. Jag tänker också att vi ska uppmärksamma våra lokala konstnärer, unga som gamla. Som Eva Hild från Göteborg, vi har inga statyer av henne. Malmö har det, varför inte vi?

Vad är det som saknas?

– Vi behöver tillsätta folk som är genuint passionerade i konsten – det tar staden framåt och det kommer vi att tjäna på i tillväxt. Det är också min tro att göteborgarna skulle bli betydligt mindre förbannade på sin kära hemstad – och uppskatta konsten mer – i fall en viss konst-pöl med diskobelysning, framför ett visst stadsbibliotek, inte låg mellan två bussfiler. Sen hade det ju varit trevligt i fall, om man ändå ska spränga 30 millar på ett konstverk, att det faktiskt tillför staden något, sätter oss på kartan. Konsulterna borde tänka på sånt med tanke på deras arvoden.

Vad hade du hellre sett ståta på Avenyn?

– Det behövs nåt stort, i internationell anda. Vågar jag föreslå en 30 meter hög Bernar Venet-staty runt Poseidon? Jag kan vara smått partisk, då jag bott i Frankrike i tio år, men det är konst på riktigt det.

Bor: Vasastan.

Gör: Ny gallerist på Wetterling Gallery Göteborg, på Arkivgatan 4. Galleriet öppnade i Göteborg redan 1978.