Bristande belägg för att brottsligheten beror på skolan

När vi nu närmar oss årets slut med ett hundratal sprängdåd i bagaget går det möjligtvis att skönja en viss tillnyktring i den kriminalpolitiska debatten. Det var trots allt inte alltför länge sedan som vi var fast i semantiska detaljer om vad vi ska benämna bostadsområden där myndigheter och andra aktörer har besvärliga arbetsmiljöproblem. Därefter fastnade debatten i frågan om huruvida kriminaliteten i landet har minskat eller ökat.

Sakteligen tog debattörerna till sig av statistiken och enades om att förekomsten av somliga typer av brott tycks ha minskat medan andra, många former av grövre våldskriminalitet, istället ser ut att ha ökat.

Den kriminologiska expertisen och de som av mer oklara skäl benämns kriminologer i massmedia har dock varken modifierat sina huvudsakliga förklaringsmodeller eller lösningsförslag mot bakgrund av den här utvecklingen.

Vad dessa experter vill att man skall göra mer konkret åt problemen lyser inte sällan med sin frånvaro. Påfallande ofta talas det diffust om sociala insatser där man betonar skolans roll. En anledning till detta kan vara att det saknas välgjorda svenska studier om sociala insatsers effekter på antisociala beteenden i allmänhet och grov våldsbrottslighet i synnerhet. De fåtal studier som finns har i regel små urval och korta uppföljningar. Därtill är insatserna sällan slumpmässigt fördelade till deltagarna vilket innebär att det inte går att avgöra huruvida effekterna förklaras av deltagarnas egenskaper eller av insatserna i sig.

Experterna hänvisar i stället till studier som har föga förvånande funnit att personer som har bättre skolprestationer löper lägre risk att bli lagförda för våldsbrott. Det är dock inte särskilt fruktbart att jämföra grupper av elever med olika prestationsnivåer om man intresserar sig för vilken roll skolkontexten spelar. Dels skiljer sig grupperna åt vad gäller en mängd individegenskaper – från kognitiva förmågor till specifika personlighetsdrag – som inte är kontrollerade för i dessa studier, dels är det inte slumpmässigt vilka skolor eleverna hamnar på. Dessa studier säger oss inte något om hur brottsriskerna hade förändrats ifall samma elever hade gått i andra skolor.

Enbart mer resurser löser inte problemen. I USA lade Obamaadministrationen hela 3 miljarder dollar på projektet ”School Improvement Grants” där man genomförde olika sociala insatser för att förbättra skolprestationerna bland de mest marginaliserade eleverna i landet. Slutrapporten fann inga nämnvärda effekter på flera utfall. Dessa typer av insatser resulterar vanligtvis i ytterst små effekter, vilka tenderar att minska exponentiellt efter att insatserna har upphört.

Slutsatsen är dock inte att vi bör ge upp. Tvärtom behöver vi bedriva mer robust forskning som fokuserar på att identifiera orsaker snarare än riskmarkörer till våra aktuella sociala problem. När de har identifierats kan vi utveckla effektiva insatser. Till dess ser läget mindre ljust ut.

Dessa typer av insatser resulterar vanligtvis i ytterst små effekter.