Mark Isitt: Renovera gator och torg innan ni bygger högt
Runtom Göteborg planerar småkommunerna att bygga högt. Men vad händer med mellanrummen?
Det lindas en törnekrona av höghus runt Göteborgs innerstad. Sticksiga taggar växer fram kring Centralen, i Gårda, i Gamlestaden, på Hisingen. Vissa av törnen är mer förlåtande än andra – Karlatornet är stiligt på flera kilometers distans, det krymper det visuella avståndet till Hisingen, har en skala som rimmar med varvshistorien, uppvisar en ambition att göra blandstad av ett kontorskluster – men de flesta andra är blott annonspelare för sina byggherrar, står som stumma stoder, gör ingen göteborgare glad (förutom de få som får förmånen att njuta utsikten, förstås).
Nu har törnbusken även slagit rot ute i provinsen. Härryda, Kungälv, Lerum, Mölndal, Mölnlycke, Partille, Tjörn, Öckerö – alla vill de bygga sin egen kartnål. För annars syns man ju inte, eller hur? Och syns man inte finns man ju inte.
Men paradoxen är denna: i en skog av kartnålar är det mellanrummen du lägger märke till. Rummen mellan husen, platserna där livet utspelas. Och är dessa väl gestaltade kan du ställa femtioelva Burj Khalifa på varandra, strössla staden med stiliga Empire States, parkerna och torgen och promenadstråken kommer ändå alltid vara mer attraktiva. Ingen skyskrapa i världen slår en bänk i södersolen.
Jag kommer just från ett seminarium om Kinas superstäder. Det går förstås inte att jämföra Tjörn och Shanghai, Partille och Peking, men föredragshållaren Niels Bjørn betonade att ”Kina bygger inte stadsliv” och det gör inte Göteborg eller kranskommunerna heller. Istället handlar exploateringarna om fastighetsekonomi, om företag snarare än folk. Och även om politikerna har rätt när de hävdar de ekologiska fördelarna med centrumnära boende – resandet begränsas och därmed utsläppen – är inte heller det ett relevant argument eftersom själva höghusbyggandet är en klimatskurk och pendlingsavstånden inte direkt kinesiska (i Peking är det inte ovanligt med tvåtimmarsresor i vardera riktningen).
Om ambitionen faktiskt är att generera trivsel och trygghet, att skapa stadsliv, då borde Lerum istället upprusta sitt 50-talstorg och Mölnlycke stärka kontakten till överkörda Mölndalsån. Kungälv borde utveckla området kring fästningen och Västra gatan och Mölndal borde se över sitt sjaviga stadshustorg med bakomliggande stadspark. Och Göteborg borde göra en hel massa saker: gatubeläggningen är i generellt förfall, Avenyn väntar alltjämt på sin upprustning, vallgravsstråket – Sveriges vackraste stadsrum? – domineras fortfarande av parkeringsplatser…
Allt detta borde åtgärdas innan någon tillåts påla i blåleran för ännu en spira. Det borde gå ut ett påbud från kejsar Axel Josefson och hans kranskolleger att hela regionen ska skattskrivas, höll jag på att säga, att ingen höghusbyggare får ges bygglov förrän han (det är mycket sällan en hon) finansierat upprustningen av närliggande gator, torg och parker. För pratar vi skatteunderlag och kommunalekonomi är omsorgsfullt tillvaratagna innerstadsmiljöer ett mer effektivt sätt att locka en köpstark befolkning än de höghus som nu planeras.
Ett gott råd till politikerna: kom ner på jorden, ni har huvudet bland molnen.
” Ett gott råd till politikerna: kom ner på jorden, ni har huvudet bland molnen.