I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Hälsa -

Del 16 av 44. Po­li­sen missän­ker att det är Mi­kael som har pla­ce­rat ut de spet­sa­de på­lar­na i vatt­net vid bad­plat­sen och har ta­git in ho­nom på för­hör. Jes­si­ca har åkt till­ba­ka till Mörkö och Mat­hi­as och de and­ra i ut­red­nings­grup­pen job­bar vi­da­re. Fin­gerav­tryck tycks bin­da Mi­kael till brot­tet, men den hus­rann­sa­kan som gjor­des hem­ma hos ho­nom gav ingen­ting.

Okej, men hit­ta­de ni nå­got an­nat som ver­ka­de miss­tänkt?” ”In­te myc­ket. Vi kol­la­de pos­ten. Det var ba­ra det van­li­ga med re­klam och räk­ning­ar. Det en­da som var li­te in­tres­sant var en yxa som vi hit­ta­de i en ved­bod i träd­går­den. Det ser ut som det är den han hål­ler i när han väs­sar pin­nar­na på bil­den. Tek­ni­ker­na ska kol­la om de kan jäm­fö­ra eg­gen på yx­an med snit­ty­tor­na på pin­nar­na.” ”Okej, det är all­tid nå­got”, sa Mat­hi­as. ”Vad sa frun när ni bör­ja­de sö­ka ige­nom hu­set?” ”Hon var ta­gen av stun­dens all­var. Bar­nen ha­de hon skic­kat iväg till någ­ra kom­pi­sar. Hon väg­ra­de tro att Mi­kael var skyl­dig till nå­got så hemskt.” ”Ha­de hon ing­et att bi­dra med?” ”In­te di­rekt. Jag frå­ga­de om Mi­kael upp­trätt kons­tigt på sista ti­den och då blev hon tvek­sam. Som om hon kom på nå­got. Men se­dan för­säk­ra­de hon att han va­rit helt nor­mal. Om vi vän­tar nå­gon dag tror jag hon är mo­gen för ett rik­tigt för­hör.” ”Bra, vi sät­ter upp det på din lis­ta. Men hur är det med vilt­ka­me­ror? Be­hö­ver man in­te till­stånd för att sät­ta upp dem i sko­gen?” Nu vak­na­de Ör­jan Svens­son till och la­de sig i dis­kus­sio­nen. Han skul­le snart fyl­la 60 och var en er­fa­ren och på­lit­lig ut­re­da­re. Han var bredax­lad, li­te lönn­fet och ha­de en be­gyn­nan­de flint. Mör­ka svett­fläc­kar bred­de ut sig un­der ar­mar­na på hans vi­ta skjor­ta. ”Jo, det stäm­mer”, sa han. ”Det var ett frun­tim­mer som blev fo­tad när hon satt och pis­sa­de i sko­gen och hon stäm­de äga­ren. Det led­de till nya reg­ler.” ”Kan du kol­la om det finns nå­gon på Mörkö som har till­stånd att ha en vilt­ka­me­ra. Det kanske kan hjäl­pa oss att få fram vem det var som tip­sa­de oss.” ”Det kan jag gö­ra men hop­pas in­te för myc­ket. De fles­ta strun­tar i till­stån­den.” ”Kol­la än­då”, sa Mat­hi­as. ”Har du be­gärt ut sam­tals­lis­tor och ban­k­upp­gif­ter?” Ör­jan nic­ka­de och blädd­ra­de i en bunt med pap­per som han ha­de fram­för sig på bor­det. ”Ja, det har jag men vi har in­te fått någ­ra upp­gif­ter rö­ran­de Mi­kael än­nu. Där­e­mot har jag fått Kla­ras och Mar­cos sam­tals­lis­tor och kon­tout­drag. Ska jag bör­ja med att grans­ka de­ras upp­gif­ter nu när vi har präs­ten bakom lås och bom?” Mat­hi­as vän­de sig till Börje. ”Det är en frå­ga som du mås­te av­gö­ra”, sa han. ”Hur ska vi pri­o­ri­te­ra re­sur­ser­na nu?” ”Vi kan in­te slapp­na av och tro att vi är hem­ma när det gäl­ler präs­ten”, sa Börje. ”En skick­lig ad­vo­kat kan skju­ta hål på vå­ra be­vis. Det är bäst att Da­ni­el får fort­sät­ta och job­ba med fullt fo­kus på det ären­det. Ör­jan kan hjäl­pa till vid för­hö­ren och job­ba pa­ral­lellt med sam­tals­lis­tor och ban­k­upp­gif­ter till bå­da ut­red­ning­ar­na. Och så får du och Jes­si­ca åter­gå till att fo­ku­se­ra på mor­den på Kla­ra och Mar­co.” ”Okej, då vet al­la vad vi ska job­ba vi­da­re med”, sa Mat­hi­as. ”Men hur gör vi med pres­sen?” ”Vad me­nar du?” ”Vi kanske bor­de med­de­la att vi gri­pit en miss­tänkt för sa­bo­ta­gen mot bad­plat­ser­na för att lug­na all­män­he­ten.” ”Ja, det är klart men det skö­ter jag”, sa Börje och tit­ta­de på kloc­kan. ”Jag har kal­lat till en press­kon­fe­rens om en tim­me. Jag kom­mer ge dem en upp­da­te­ring om ut­red­ning­en. Det bor­de stop­pa den värs­ta pa­ni­ken.” De av­slu­ta­de mö­tet och sking­ra­des för da­gen. Gri­pan­det av Mi­kael ha­de va­rit en stor lätt­nad för he­la ut­red­nings­grup­pen. Det var nå­got djupt psy­ko­lo­giskt stö­ran­de med en okänd gär­nings­man som gill­ra­de döds­fäl­lor med spet­sa­de pin­nar på bad­plat­ser­na. Den bräck­li­ga käns­lan av trygg­het rub­ba­des. Ris­ken att hy­ste­rin skul­le slå över i pa­nik var över­häng­an­de. Nu när de ha­de en miss­tänkt kun­de de få li­te ar­bets­ro. Mat­hi­as ploc­ka­de ihop någ­ra pap­per på sitt kon­tor och av­slu­ta­de ar­be­tet för da­gen. Han vil­le hem till fa­mil­jen. De ha­de be­stämt att de skul­le åka och ba­da. Han sva­ra­de på någ­ra mejl och stäng­de av da­torn. På vägen hem drog han ner bil­ru­tor­na och vred upp vo­ly­men på ste­re­on. Ur hög­ta­lar­na dund­ra­de ”Thun­der­struck” med AC/DC. Det var gub­bigt men han kun­de in­te lå­ta bli att vrå­la med i re­fräng­en. Vind­dra­get fläk­ta­de över hans snag­ga­de hår och livs­lus­ten fyll­de hans bröst. Om han skyn­da­de sig skul­le han hin­na ta en tur med ka­ja­ken ef­ter ba­det. Mat­hi­as var gift med Fred­ri­ka som var nå­got år yng­re än ho­nom. De bod­de i en gam­mal sko­la på lan­det nå­gon mil sö­der om Väs­ter­vik. Det var ett stort rött trä­hus. Gym­nas­tik­sa­len fanns fort­fa­ran­de kvar på över­vå­ning­en men fun­ge­ra­de nu­mer som fa­mil­jens var­dags­rum. Fred­ri­ka drev ett li­tet kafé. Mat­hi­as kör­de ge­nom det brun­brän­da som­mar­land­ska­pet och tänk­te på för­hö­ret med Mi­kael. Det var nå­got märk­ligt med Jes­si­cas upp­trä­dan­de. Hon ha­de sut­tit tyst un­der stör­re de­len av ut­fråg­ning­en. Det var ing­et fel med det. Ibland an­vän­de de det som tak­tik men då bru­ka­de den som spe­la­de den pas­si­va rol­len bry­ta in i för­hö­ret för att öka tryc­ket när det bör­ja­de het­ta till. Det ha­de hon in­te gjort och hon ha­de in­te ver­kat spe­ci­ellt en­tu­si­as­tisk in­för ut­sik­ter­na att kny­ta Mi­kael till brot­tet. När Mat­hi­as be­rät­ta­de om fin­gerav­tryc­ken ver­ka­de hon näs­tan be­svi­ken. Vad be­rod­de det på? Var det nå­got som hon in­te ta­la­de om? Han viss­te att hon var splitt­rad. Med bryg­ge­ri­et och pap­pan som dykt upp igen. Re­la­tio­nen mel­lan far och dot­ter ver­ka­de minst sagt kom­pli­ce­rad. Mat­hi­as vil­le in­te va­ra il­lo­jal men om hen­nes pri­va­ta pro­blem ställ­de till det för ut­red­nings­ar­be­tet mås­te han un­der­rät­ta Börje. Han gil­la­de Jes­si­ca. Hon var smart och mål­med­ve­ten men ibland blev hon allt­för känslo­mäs­sigt en­ga­ge­rad i fal­len. Hon tap­pa­de fo­kus. Även om hon var någ­ra år äld­re än ho­nom kän­des hon som en stru­lig lil­la­sys­ter. Han kän­de in­te till så myc­ket om hen­nes barn­dom. Ba­ra att mam­man ha­de läm­nat hen­ne och att hon växt upp med sin pap­pa. Det var ing­et som hon vil­le pra­ta om. Han ha­de för­sökt men bli­vit av­vi­sad. Jes­si­ca höll all­tid en viss di­stans. Hon vil­le in­te pra­ta om sitt pri­vat­liv. På det om­rå­det var de väl­digt oli­ka. Mat­hi­as be­rät­ta­de gär­na om si­na barn och om fruns ve­der­mö­dor med kafé­et. De var på många sätt varand­ras mot­sat­ser. Kanske var det där­för de job­ba­de så bra ihop. Mat­hi­as trum­ma­de med fing­rar­na på rat­ten och Bon Jo­vis låt ”It’s my li­fe” då­na­de ur hög­ta­lar­na. Även om han gil­la­de mo­der­na­re mu­sik åter­kom han all­tid till pu­del­roc­kens glans­pe­ri­od på åt­ti­ta­let. Han tram­pa­de på ga­sen och kun­de knappt vän­ta läng­re in­nan han fick kas­ta sig i ha­vet för ett sval­kan­de bad.

KA­PI­TEL 22

Jes­si­ca öpp­na­de dör­ren till me­je­ri­et och la­de bil­nyck­lar­na på köksön. Tog ut en öl­flas­ka ur kyl­skåpet och sjönk ner på en stol. Krop­pen kän­des tung som bly. Hon drack li­te ur öl­flas­kan. Hon vil­le ba­ra läg­ga sig ner på sof­fan. Glöm­ma den här da­gen. Gri­pan­det av Mi­kael ha­de ryckt bort mat­tan un­der föt­ter­na på hen­ne. Kun­de det va­ra sant? Ha­de han rig­gat de död­li­ga fäl­lor­na un­der hopp­tor­nen? Ha­de hon miss­be­dömt ho­nom så ka­pi­talt? Dy­kar­na ha­de fort­satt att un­der­sö­ka bad­plat­ser­na men inga fler spet­sa­de pin­nar ha­de upp­täckts. Var det över nu? Ha­de de ta­git rätt gär­nings­man? Hon ha­de hört Bör­jes press­kon­fe­rens som di­rekt­sän­des på lo­kal­ra­di­on. Han ha­de be­rät­tat att man gri­pit en miss­tänkt för brot­tet men upp­ma­na­de folk att va­ra för­sik­ti­ga och und­vi­ka att hop­pa från hopp­torn. Det kanske var vet­tigt trots allt, om gär­nings­man­nen fort­fa­ran­de var på fri fot. Hon vil­le in­te va­ra med om att bär­ga fler dö­da krop­par. Någ­ra and­ra po­li­ser från sta­tio­nen i Väs­ter­vik ha­de pra­tat med Se­basti­ans för­äld­rar. De ha­de re­a­ge­rat med chock och ils­ka. An­kla­gat po­li­sen för att va­ra klan­ti­ga och in­ef­fek­ti­va. Hon var glad att hon ha­de slup­pit att ta det sam­ta­let. Jes­si­ca drack li­te till av ölen när Lar­ry kom in i kö­ket. Han fli­na­de hån­fullt mot hen­ne. ”Så det var det där re­li­giö­sa aset som gjor­de det”, sa han. ”Vad me­nar du?” sa Jes­si­ca trött. Hon ha­de ing­en lust med än­nu ett job­bigt sam­tal med Lar­ry. ”Präs­ten, det var han som sat­te ut de där spet­sa­de pin­nar­na i vatt­net.” ”Hur vet du det?” ”Al­la vet. Det var nå­gon som skrev på Fa­ce­book och nu är det ute på byg­den. Det kun­de man ald­rig tro att det var präs­ta­set som låg bakom.” ”Ut­red­ning­en är in­te fär­dig och han är ba­ra miss­tänkt än så länge.” ”Al­la vet att han är skyl­dig. Det spe­lar ing­en roll om han in­te blir dömd. Han kan ald­rig kom­ma till­ba­ka till ön igen. Folk kom­mer all­tid ve­ta att det var han som gjor­de det.” ”Vad är det för skit­snack? Det är in­te alls sä­kert att han blir fälld.” ”Det var värst vad du var an­ge­lä­gen om att för­sva­ra det där svi­net. Men just det. Ni ha­de nå­got på gång. El­ler hur? Folk på­står att du lig­ger med ho­nom.” ”Håll käf­ten”, fräs­te Jes­si­ca. ”Du vet in­te vad du pra­tar om.” ”In­te? Det snac­kas en hel del ska du ve­ta. Du bor­de va­ra li­te mer för­sik­tig om ditt ryk­te.” ”Ska du sä­ga? Du som knul­lat med varen­da kär­ring på den här ön.” Lar­ry skrat­ta­de. ”Nu träf­fa­de jag visst en öm punkt, tror jag.” ”Håll käf­ten, och en sak till. Om du så myc­ket som pe­tar på min ut­rust­ning i bryg­ge­ri­et igen spar­kar jag ut dig här ifrån och då be­hö­ver du ald­rig kom­ma till­ba­ka.” Or­den ba­ra rann ur hen­ne men hon var trött på he­la si­tu­a­tio­nen. Hon var trött på att Lar­ry he­la ti­den re­ta­de upp hen­ne. Den här gång­en ha­de han gått för långt och hon vil­le ba­ra få ett slut på allt tjaf­san­de. Men Lar­ry blev svart i ögo­nen. ”Du glöm­mer en li­ten de­talj”, sa han. ”Jag står fort­fa­ran­de som äga­re till me­je­ri­et. Och om in­te du skö­ter dig är det jag som kas­tar ut dig.” Han vän­de på klac­ken, gick upp för trap­pan och slog igen dör­ren till sov­rum­met ef­ter sig med en smäll. ”Fy fan, vil­ken dag”, suc­ka­de Jes­si­ca. När Lar­ry flyt­tat till USA ha­de de in­te ge­nom­fört nå­got for­mellt äg­ar­byte av me­je­ri­et. Det ha­de in­te känts nöd­vän­digt då. Han tänk­te ju in­te kom­ma till­ba­ka. Och någ­ra and­ra ar­ving­ar fanns det in­te som kun­de krä­va sin arvs­rätt. Det fanns ing­en an­led­ning att läg­ga tid och peng­ar på en mas­sa by­rå­kra­tiskt krång­el. Tids nog skul­le me­je­ri­et skri­vas över på hen­ne. Men nu var lä­get ett helt an­nat och Jes­si­ca kän­de på sig att Lar­ry ha­de eg­na pla­ner som han in­te av­slö­ja­de för hen­ne. Hon drack upp det sista av ölen. Byt­te om och sat­te sig på cy­keln och tram­pa­de iväg på grus­vä­gen. Hon ha­de ing­en lust att stan­na kvar i me­je­ri­et med Lar­ry häng­an­de över sig som ett åsk­moln. Det var fort­fa­ran­de myc­ket kvar av som­mar­kväl­len. Tor­kan ha­de satt si­na spår i om­giv­ning­ar­na. Någ­ra rå­djur tug­ga­de i sig gräs­strån på en brun­bränd åker. Det ha­de ut­fär­dats för­bud bå­de för att gril­la och vatt­na. Bön­der­na kla­ga­de på ute­bliv­na skör­dar och i Värm­land här­ja­de en stor skogs­brand. Den spred sig he­la ti­den till nya om­rå­den. Man ha­de kal­lat in EU:s brand­flyg och även fått hjälp från Po­len. Var­je dag rap­por­te­ra­de ny­he­ter­na om bran­den. Män­ni­skor flyd­de från si­na går­dar för att in­te bli fast i lå­gor­na och brand­män­nen job­ba­de dyg­net runt för att be­käm­pa el­den. Men än så länge var de­ras in­sat­ser som att pis­sa på en maj­bra­sa. Det en­da po­si­ti­va med brän­der­na var att de flyt­ta­de li­te av me­di­as fo­kus från hän­del­ser­na på Mörkö. Jes­si­ca fort­sat­te på en mind­re grus­väg som tog hen­ne bak­vä­gen till båt­ham­nen. Hon ha­de sik­tet in­ställt på en smar­rig mid­dag i Fiskar­bo­den. Det kun­de hon va­ra värd ef­ter da­gens an­sträng­ning­ar. Hon cyk­la­de för­bi ett såg­verk. Pas­se­ra­de som­mar­stu­geom­rå­det och en stor bond­gård. I en ha­ge låg någ­ra tröt­ta kos­sor och idiss­la­de i vär­men. Ef­ter yt­ter­li­ga­re någ­ra kilo­me­ter var hon fram­me. Hon klev av cy­keln, lu­ta­de den mot väg­gen på Fiskar­bo­den och gick in i re­stau­rang­en. Det var glest med gäs­ter. Hon val­de ett bord på ter­ras­sen med ut­sikt över vatt­net. En ung tjej kom med en me­ny. Hon be­ställ­de en ham­bur­ga­re med pom­mes och ett glas av sitt eget öl. Hon lu­ta­de sig till­ba­ka och njöt av som­mar­kväl­len. Såg ut över pi­ren. Ett oe­mot­stånd­ligt skå­de­spel ut­spe­la­de sig när bå­tar­na la­de till vid båt­plat­ser­na. Ner­vö­sa män vid rod­ret kom­men­de­ra­de si­na fru­ar att ly­da de­ras mins­ta vink. Skri­ken och svor­do­mar­na eka­de ut över båt­ham­nen. Jes­si­ca ha­de svårt att hål­la sig för skratt.

Fort­sätt­ning föl­jer.

Hon ha­de in­te ver­kat spe­ci­ellt en­tu­si­as­tisk in­för ut­sik­ter­na att kny­ta Mi­kael till brot­tet. När Mat­hi­as be­rät­ta­de om fin­gerav­tryc­ken ver­ka­de hon näs­tan be­svi­ken. Vad be­rod­de det på?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.