Ingen vill kännas vid ansvaret för flickan
Nyheter: Medan flickan blir allt sämre och kämpar för sin överlevnad diskuterar socialtjänst och sjukvård vem som har ansvar för vad. Ibland urartar det till regelrätta bråk. En sak är alla överens om: Det saknas en vårdform för barn och unga som är i flickans situation.
Medan flickan blir allt sämre och kämpar för sin överlevnad diskuterar socialtjänst och sjukvård vem som har ansvar för vad. Ibland urartar det till regelrätta bråk. – Att bli bollad mellan olika placeringar med otaliga uppbrott och besvikelser kan ge barnet känslan av att inte vara önskad, säger Carolin Persson på Inspektionen för vård och omsorg. En sak är alla överens om: Det saknas en vårdform för barn och unga som är i flickans situation.
GP har tidigare berättat om en flicka som omhändertogs av sociala myndigheterna i en kommun i Skaraborg våren 2018. Då var hon 13 år. Sedan dess och fram tills nu har hon haft tolv olika boenden och däremellan har hon, vid lika många tillfällen, varit inskriven hos barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i olika städer runtom i Sverige. Sammanlagt har hon haft 24 olika placeringar under ett och ett halvt år.
Under tiden som samhället tagit över föräldraansvaret har flickans psykiska hälsa blivit allt sämre.
Hon har i grunden ADHD och autism. Under tiden hon varit placerad och flyttats från ställe till ställe har hennes självskadebeteende förvärrats, hon har fått ätstörningar, utvecklat svår ångest och är suicidal.
HVB-hemmen (hem för vård eller boende) menar att de inte kan ge henne den vård hon behöver. De inte kan ansvara för hennes eller personalens säkerhet.
Statens institutionsstyrelses hem, så kallade Sis-hem, säger att de inte har kompetens att skydda flickan när hon mår som hon mår. De varken kan eller ska göra psykiatriska bedömningar.
Sjukvården och BUP anser å sin sida att hon inte behöver läggas in, mer än i akutskeden och att hon, när det inte är akut, kan vårdas på ett boende.
Flickans familj är övertygad om att hon mår som hon gör i dag på grund av alla uppbrott och trauman hon varit med om. De som utgav sig för att de skulle ge deras flicka vård har bara gjort att hon har fått det värre, menar de.
Det finns verkligen inte någon vårdform som passar för de barn som mår så här psykiskt dåligt och där sociala myndigheter tagit över föräldraansvaret. Det säger Carolin Persson inspektör och projektledare på Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
– Att bli bollad mellan olika placeringar med otaliga uppbrott och besvikelser kan ge barnet känslan av att inte vara önskad och försämra den psykiska hälsan.
Men problemen kring samarbetet mellan de olika myndigheterna är något som Ivo känt till länge.
– Vi har sett i vår tillsyn att det brister. Att de inte klarar av att samordna sina resurser, utan jobbar i sina stuprör. Det har vi kunnat konstaterat i tio år. Man säger att man ska samverka, men sen är man tillbaka i samma gamla hjulspår igen.
Det är barnets hemkommun som genom socialnämnden har det yttersta ansvaret för ett barn som omhändertas. Det är den som ska se till att barnet får den vård och den placering det behöver.
Karin Dahlgren på Socialstyrelsen betonar att även om kommunen har huvudansvaret är det också tydligt att sjukvård och socialtjänst ska samverka med varandra för att hitta en bra lösning för barnet.
Den här flickan har varit runt i Sverige och flyttats mellan HVB-hem, Sis-hem och BUP.
– Ja, hon är inte ensam om det. Det är ett bekymmer, säger Karin Dahlgren. Det är inte helt enkelt för alla kommuner att hitta rätt lösning för alla.
Barn som omhändertas ska inte behöva flytta runt, utan få de insatser som behövs där de är placerade. Det är Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) tydliga med. Men de som har svåra psykiska och sociala problem hamnar i det Ivo kallar ”välfärdens organisatoriska mellanrum”.
Det är i ett sådant ”mellanrum” flickan vi berättar om hamnat.
GP har läst socialtjänstens dokumentation över flickans vård 2019. Den beskriver hur ansvaret för flickan bollas mellan hemkommunens socialtjänst och sjukvårdens BUP.
I början av februari i år har flickan varit på sex olika boenden och varit inlagd på en BUP-akutavdelning under en och en halv vecka. Det har då gått tio månader sedan hon fick sin första LVU-placering.
I ett boende med ständig tillsyn kan hon ändå försöka ta sitt liv. Hon körs till BUP i Trollhättan. Men trots att hon också har skurit sig och är underviktig, anser läkaren att hon kan åka med personalen tillbaka till hemmet.
Boendet uppger att de inte har tillräcklig kompetens för att ge flickan den vård hon behöver och menar att BUP inte verkar förstå att hon inte mår bra hos dem. ”Hon pendlar för mycket i sitt mående.”
Samarbetsproblemen mellan socialtjänsten och BUP är uppenbara, där båda parter slår i från sig. Enligt socialtjänsten är BUP ansvariga utifall flickan skulle ta sitt liv. ”Vi har inte mer insatser än detta och när vi inte klarar flickan måste de hjälpa oss.”
Några dagar senare, kastar BUP ansvarsfrågan tillbaka: Om flickan tar livet av sig är det socialtjänsten som är ansvariga.
Socialtjänsten fortsätter letandet efter en placering för flickan. De kontaktar olika hem för att hitta