Myndigheter bör vara befriade från religiös klädsel
Genom att fordra neutral klädsel i samband med myndighetsutövning kan man undvika att de mest kompromisslösa individerna ges otillbörligt inflytande.
Rätten att inte bara utöva sin religion utan också att manifestera den i arbetslivet, med religiös klädedräkt, undantag från handhälsning och så vidare har säkert varit tänkt som ett uttryck för tolerans. Men den har också inneburit att man givit draghjälp åt de mest kompromisslösa elementen inom religiösa samfund, skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Ett fall där Migrationsverket avslog en afghansk mans ansökan om asyl väcker frågor om opartiskheten i själva prövningsförfarandet. Mannen hade lämnat islam och konverterat till kristendomen. Eftersom sharialagen, så som den tillämpas i hans hemland, fordrar att den som avfaller från islam ska dödas, så begärde han asyl i Sverige.
När han kallades till utredande samtal på Migrationsverket visade det sig att verkets handläggare var en muslimsk kvinna klädd i slöja. För mannen framstod utredaren inte som en opartisk myndighetsperson, utan snarare som en islamisk motpart till honom.
När han uppgav att han ansåg islams kvinnosyn problematisk och att detta var en faktor i hans beslut att lämna islam, såg han sig föranlåten att be den kvinnliga utredaren om ursäkt och framhålla att han inte avsåg att kränka hennes egen religiösa övertygelse. Enligt mannen visade också handläggaren sitt ogillande när han kritiserade islam. Mannens juridiska ombud, som var närvarande vid samtalet, noterade också att handläggaren var okunnig om termer i den kristna läran som ”oblat”, ”Fader vår” och ”katekes” (Dagen, 7/11). Resultatet av samtalet blev att handläggaren rekommenderade avslag på asylansökan.
Handlar inte om religionsfrihet
Migrationsverket har i ärendet anfört att man som asylsökande inte kan välja sin handläggare utifrån dennes religionstillhörighet. Och när ärendet den 29 november blev föremål för en fråga i riksdagen från Hans Eklind (KD) svarade justitieminister Morgan Johansson (S) med att få frågeställaren att framstå som islamofob: ”Den fråga han egentligen ställer är: Hur kan jag vara säker på att detta är rättssäkert om handläggaren är muslim?” Johansson fortsatte med att påpeka att ”Sverige har religionsfrihet, och den omfattar inte bara kristna. Den omfattar alla, också en muslim som jobbar på Migrationsverket” (Interpellationsdebatt 2019/20: 137).
Johanssons svar vittnar om ett avsiktligt försök att blanda bort korten. Det är ingen som har hävdat att muslimer är olämpliga att arbeta som handläggare på Migrationsverket eller att muslimer inte har rätt att utöva sin religion. Det frågan gäller är om en handläggares sätt att praktisera sin religiösa tro har komprometterat den opartiskhet som en statlig myndighet är skyldig att visa i sin verksamhet.
Liknande tveksamheter kringgärdade ett fall för drygt ett år sedan, då en kvinnlig nämndeman i Solna tingsrätt medverkade till att fria en man som åtalats för misshandel av sin hustru, bland annat med hänvisning till att hustrun borde ha vänt sig till makens familj och inte till polisen, eftersom paret hade gift sig enligt sharialag. Nämndemannen i fråga hade också gjort sig känd som förespråkare för införandet av sharialagar i Sverige.
Rätten att inte bara utöva sin religion utan också att manifestera den i arbetslivet, med religiös klädedräkt, undantag från handhälsning och så vidare har säkert varit tänkt som ett uttryck för tolerans. Men den har också inneburit att man givit draghjälp åt de mest kompromisslösa elementen inom religiösa samfund – de som aldrig kan tänka sig att göra avkall på något som de tror att gud kräver av dem, men som samtidigt kan se icke-troendes rättigheter som i högsta grad förhandlingsbara.
När en asylsökande som har lämnat islam möter en handläggare som bär slöja så måste han dra slutsatsen att han står inför en person som anser sig ha en plikt att leva upp till vad hon anser är islams fordringar också när hon utövar sitt myndighetsuppdrag. Han möter inte bara en myndighetsutövare med makt över hans öde, utan en person som i sitt val av religiös klädedräkt manifesterar sin sympati för just de religiösa normer som mannen vill undkomma.
Myndighetsuppdraget går före
Att ifrågasätta förenligheten av religiös klädedräkt och myndighetsuppdrag är inte att neka människor rätten att utöva sin religion. Men det är att avvisa en sammanblandning av religiösa normer och myndighetsutövning. Den som sätter som villkor för att kunna fullgöra ett myndighetsuppdrag att det ska vara förenligt med hennes religions fordringar avseende klädedräkt signalerar att religionens normer för henne är överordnade själva uppdraget.
Nu kan man invända att en handläggares åsikter är desamma med eller utan religiös klädnad och att ett förbud mot religiös klädedräkt på en myndighet inte är en garanti för opartisk handläggning. Så är det förstås, men genom att fordra neutral klädsel i samband med myndighetsutövning kan man åtminstone undvika att de mest kompromisslösa individerna ges otillbörligt inflytande.
Alltför ofta låter Sverige de mest ortodoxa företrädarna för islam definiera muslimsk identitet. (Man kan här tänka på olika riksdagspartiers många olyckliga rekryteringar av mer eller mindre uttalade islamister under senare år.) Det är en form av ”inkludering” som gagnar vare sig integrationen eller de individer som söker sig hit undan islamistiskt förtryck.
Att ifrågasätta förenligheten av religiös klädedräkt och myndighetsuppdrag är inte att neka människor rätten att utöva sin religion