Maria Domellöf-Wik: Med skratt och skräck speglar filmerna vår tid

”Joker” – en av decenniets starkaste filmer som säger mycket om vår tids narcissism och politiska håglöshet

Skrattet strömmar ofrivilligt ur hans strupe, likt kräks. Det hakar upp sig, blir till ett läte, lika förfärande som desperat, för den misslyckade ståuppkomikern Arthur Fleck (Joaquin Phoenix i sitt livs roll) i den mörka samtidssatiren ”Joker”. En av decenniets starkaste filmer som säger mycket om vår tids narcissism och politiska håglöshet där populismen firar nya triumfer. Vem får skrattarna på sin sida? Vem skrattar du med och framförallt: vem skrattar du åt?

Redan 1985 försökte Neil Postman i sin polemiska bok ”Amusing ourselves to death”, framsynt reda ut konsekvenserna av att media och politiken omvandlas till underhållning. Vad som händer då, när världen allt mer börjar likna George Orwells ”1984”.

Inte för att han kunde förutspå den, men Trumps seger i presidentvalet 2016 är en logisk följd av hans resonemang. Makttillträdet ändrar – liksom Putins och nu Boris Johnsons – radikalt förutsättningarna för hela det politiska spelet.

Konsekvenserna kommenteras i flera av decenniets starkaste filmer, bland dem ryske Andrej Zvjagintsevs ”Leviatan” och polskfödde Pawel Pawlikowskis ”Ida”.

#metoo stod annars för den största förändringen under filmens 2010-tal: avslöjade vidriga missförhållanden och tvingade den globala filmbranschen att på allvar se och börja ta itu med mansdominansen, stereotyperna och den orimliga brist på jämställdhet som existerar på så många olika nivåer inom filmens värld.

Efter kvinnornas protestmarsch på filmfestivalen i Cannes 2018 har kampanjen ”50/50 by 2020” för ökad jämställdhet nu hörsammats. Inte minst av Göteborgs filmfestival, som 2020 utlovar en jämställd filmrepertoar. Kathryn Bigelow blev 2010 den första kvinnan i historien som fick en Oscar för bästa regi. Kvinnor lyftes fram i huvudrollerna i en rad mästerverk från ”Lady bird”, och ”American honey” till ”Melancholia” och ”Black panther” som 2018 revolutionerade actionfilmen.

Queerfilmen gjorde under decenniet också på allvar sitt intåg på vita duken. Startskottet blev Guldpalmsregnet över ”Blå är den varmaste färgen” i Cannes 2013. Därefter har en rad titlar skrivit filmhistoria, bland dem ”Moonlight”, ”Call me by your name”, ”Carol”, ”The handmaiden”, ”120 slag i minuten”, ”The kids are all right”, ”Laurence anyways” och nu senast ”Porträtt av en kvinna i brand”.

Att med superhjältesagan som täckmantel kommentera samtiden är typiskt för den mer nyskapande 2010-tals-filmen. Kritisk samhällsanalys verkar där som bränsle i de mest oväntade genrer, med skräckfilmen som tydligast exempel. I ”Get out” och ”Us” gör begåvade regissören Jordan Peele upp med rasismen i hemlandet USA. Ari Aster är inne på liknande spår i ”Midsommar” där sekteristisk vithet, och blind tro på olämpliga ledare, framstår som vår tids största skräck.

Där dyker ”Joker” upp igen på näthinnan: ledaren som i vitsminkat ansikte hetsar folkmassan i Gotham city medan han skrattar högt, ihåligt och revanschistiskt åt – ingenting.

Att ”drömfabriken” Hollywood såpass självkritiskt släpper fram mardrömmen bådar gott.