Lätt att misslyckas när man redan är rik
Under hösten har det blivit allt vanligare att lyckade människor entusiastiskt berättar om sina misslyckanden. Misslyckandet har blivit en statussymbol – och paradoxalt nog ett tecken på framgång, skriver Caroline Hainer.
Phoebe Waller-Bridge är flerfaldigt prisbelönad för sina serier ”Fleabag” och ”Killing Eve” och manusförfattare till James Bond-filmen ”No time to die” som har premiär i april nästa år. Men allt har inte varit lätt.
I den omåttligt populära podden ”How to fail”, dit lyckade personer bjuds in för att berätta om sina misslyckanden längs vägen, berättar Waller-Bridge ångerfullt att familjen initialt blev lidande av succén med ”Fleabag”. Sorgset berättar hon hur hon borde förvarnat familjen, tagit mer ansvar för sina närmaste och förberett dem för detta.
Lyckade människor som villigt och entusiastiskt berättar om sina tillkortakommanden är ett fenomen som vuxit fram under hösten. Bloggare, Instagramprofiler och entreprenörer har nästan vältrat sig i avslöjanden. Något som också Expressens Therese Bohman uppmärksammat (1/12) och beskriver som ”något av ett paradigmskifte”.
På sin blogg radar Isabella Löwengrip upp tidigare missar som små pärlor på ett band, från misslyckade investeringar till affärer som aldrig gjordes och flytten till New York som aldrig blev av. Hon får hejarop till svar. Modigt och starkt, lyder sammanfattningen av kommentarerna på blogginlägget.
Petter Stordalen berättar stolt i en intervju att ett misslyckande kan vara det bästa som händer en människa för ”i motgångarna skärper du dina sinnen”. Elsa Billgren avslöjar i sin podd att hennes liv inte alls ser ut som på bilderna hon postar, eftersom hon har ”utelämnat svärtan”.
Misslyckandet har blivit en statussymbol – och paradoxalt nog ett tecken på framgång.
Trenden kommer från techindustrin och Silicon Valley. Det är inte så konstigt, det är där riskkapitalen och innovationerna finns. Där gäller det att lyckas stort, annars försvinner man snabbt. Forskningsinstitutet Google X (som numera heter X) delar därför ut ”floppbonusar” till sina anställda och anordnar ”floppfester” när ett projekt dömts ut och dödförklarats. Detta för att uppmuntra kreativiteten och för att minska förlusterna när ett projekt visar sig inte kunna lyfta.
Men det är för amatörer. Först när man floppat på hög nivå blir man inbjuden till Fuckup Night, ett event där gäster networkar kring sina professionella magplask. Har man misslyckats riktigt spektakulärt kan man få äran att gästa FailCon, en internationell konferens där startup-entreprenörer
Petter Stordalen berättar stolt i en intervju att ett misslyckande kan vara det bästa som händer en människa för ’i motgångarna skärper du dina sinnen’.
kan få ta del av omvända TedTalks där föreläsare berättar om sina misslyckanden som gästerna kan ”lära sig av och förbereda sig på misslyckanden så att de kan växa snabbare”.
Att omvandla svagheter till styrkor är en modern affärsidé. En diagnos kan vara en förklädd superkraft, det vet vi från flera populära böcker. Ett trauma från barndomen är inte ett sår utan en drivkraft, detta vet vi från populärpsykologiska föreläsningar. Ett snedsteg är stärkande för karaktären.
Det är naturligtvis inte dåligt att omvärdera felaktiga satsningar. Men det är skillnad på att acceptera ett nederlag och att låta misslyckandet bli en fetisch.
För det är bara framgångsrika människor kan berätta om sina tidigare misslyckanden. Alla som stupade under vägen – och de är många fler – förlorade sin talan vid första konkursen.
Isabella Löwengrip och Petter Stordalen vittnar om felsatsningar när det är allmänt känt att de har kapital bakom sig och lever framgångsrika liv. De klarade sig. De misslyckades en gång men de är inte losers för det. Jeff Bezos, en av världens rikaste personer, säger att det är ”nyttigt med ett misslyckande i multimiljardklassen då och då”. För honom är det som att förlora några tior på en trisslott.
Sanningen är snarare att det är få förunnat. Att misslyckas slukar pengar, möjligheter, tid och självförtroende.
Lika symptomatiskt är det att man i den oerhört framgångsrika ”How to fail”-podden enbart pratar med framgångsrika människor som vinner kulturpriser eller driver multinationella bolag. Som Blake Mycoskie som grundade det amerikanska skoföretaget Toms vid 30 års ålder. Vid det laget var han en van affärsman, han startade ett företag som hämtade smutstvätt i studentkorridor och en virtuell körskola redan som 18-åring och gick vidare till att starta en tv-kanal
som floppade tio år senare. Men ingenting av detta hade varit möjligt utan familjens förmögenhet, eller pengarna han redan tjänat som ung entreprenör med pappas monetära uppbackning.
”Alla som skapar något är mer intresserade av att skapa än att skaffa sig en förmögenhet”, säger Mycoskie som är god för 300 miljoner dollar. Phoebe Waller-Bridge är onekligen mycket begåvad, och verkar ljuvlig, men har också haft råd att kultivera sin begåvning med familjens förmögenhet och utbildning från privatskola.
Det finns många floskler kring misslyckanden. Man misslyckas bara när man slutat försöka, bara de som vågas misslyckas kan lyckas och så vidare.
Sanningen är snarare att det är få förunnat. Att misslyckas slukar pengar, möjligheter, tid och självförtroende. Det är ett privilegium (ja, privilegium) som bara ett fåtal har råd med. ”Misslyckandet kan vändas till framgång – för de som har sparbuffert, en bra försäkring och uppbackning” är ett mer sanningsenligt motto.