Hynek Pallas:
Moonlight
Barry Jenkins, 2016
Viktlöst poetisk neorealism om att växa upp som utblottad, svart och homosexuell i Miamis hårdaste kvarter. Som att se Ken Loach, James Baldwin och Claire Denis förena sina starkaste sidor.
The act of killing
Joshua Oppenheimer, 2012
Lika magstarkt som viktigt när bödlarna från Indonesiens massmord på 1960-talet iscensätter sina handlingar framför kameran. Här finns mörk psykologi som år av folkmordsforskning gått bet på.
Roma
Alfonso Cuarón, 2018
Det mexikanska 1970-talsdramat som kretsar kring två kvinnor ur olika samhällsklasser var en paradox som förebådar framtiden: decenniets vackraste, krispigaste svartvita biofilm producerades för en strömningstjänst.
The Selfish giant
Clio Barnard, 2013
Med ”The Arbor” (2010) och ”The selfish giant” etablerade sig Clio Barnard som 10-talets bästa klasskildrare. Diskbänksrealismen i skildringen av två fattiga pojkar i en nordengelsk håla har nerv och skönhet.
Melancholia
Lars von Trier, 2011
Jordens undergång möter depression på Tjolöholms slott. Och föder en av Lars von Triers största och vackraste formtoppar.
Boyhood
Richard Linklater, 2014
Det går inte att sammanfatta Richard Linklaters mästerverk utan att hänfalla åt klyschor. Men hans studie av en pojkes uppväxt är en bildningsroman och ett skulpterande i tid. Livet, helt enkelt.
Nader och Simin – En separation
Asghar Farhadi, 2011
Den, i hård konkurrens, bästa iranska filmen på länge handlar om smärtan, skulden och de svåra valen när en familj splittras. Om klass och religiös byråkrati. Allt framfört av en fantastisk skådespelarensemble.
Leviatan
Andrej Zvjagintsev, 2014
När Andrej Zvjagintsev lånar en titel ur gammaltestamentlig fauna gör han det med besked. Det ringlande sjöodjuret ur Jobs bok är obeveklig underström i en film om makt, öde och korruption i dagens Ryssland.
Insidan ut
Pete Docter och Ronnie del Carmen, 2015
Pixars bästa film är inte bara en fantastiskt välanimerad och berörande historia; intrigen om en flickas känslor som löper amok efter en flytt ändrar hur vi tänker kring hur folk tänker.
Ida
Paweł Pawlikowski, 2013
”Ida” är 10-talets motsvarighet till pjäsen ”Vår klass”. Att exilpolacken Pawlikowskis resa in i ett lands minne och historia – estetiskt och personligt – blev politisk bör göra oss oroliga för Europas utveckling.