Föreställ er det som kommer bli bättre med SD-märkt kulturpolitik
Bilden av SD:s tänkta kulturpolitik är för tillfället censur, Sölvesborg och nazisternas devis om degenererad konst. Hynek Pallas frågar sig hur motståndet skulle se ut om det finns attraktiva kulturjobb i potten.
Nyligen hamnade jag i samtal med en utländsk kollega om filmkultur, och kom in på det faktum att Sverige inte har något nationellt filmmuseum.
Vi är några kritiker som har påpekat denna brist genom åren. Att det är befängt att filmkulturen saknar ett hem. Liksom det är märkligt att Svenska filminstitutet har gett upp sina bok-, tidskriftsoch dvd-utgivningar som förr främjade en sådan.
Tanken som formade sig under samtalet blev denna: vilket är det troligaste partiet att ge anslag till ett nationellt filmmuseum? Vilka är troligast att påpeka vikten av att återuppta en utgivning av nationell film på dvd?
Du gissar rätt.
Det här är ingen behaglig tanke. Men ärligt talat rimlig. Varför? Eftersom det är öppet mål. Vilket gör det än mer obehagligt. Bilden av Sverigedemokraternas tänkta kulturpolitik är för tillfället censur, Sölvesborg och nazisternas devis om degenererad konst.
Jo. Jag har skrivit om den, och förebilden i exempelvis dagens Ungern. Mycket stämmer.
Men. Föreställningen att de enbart är idioter som inte ser var de kan lägga krutet – både för att de tror på det och för att där finns goodwill i fältet – är ännu farligare.
Uppdraget att kurera ett sådant museum lär personen som får det inte motstå i många minuter. Jag har svårt att tro att de som är kunniga i svensk filmhistoria är särskilt välvilligt inställda till ett parti med Sverigedemokraternas människosyn.
Men de har ju velat ha ett museum länge.
Kommer det uppstå kritik för att det är nationellt? Svaret kan bli – åk till exempel till Berlin och kolla in deras fina filmmuseum. Den permanenta utställningen handlar ofta om andra inslag i tysk kultur. Men också Martin Scorsese och Ingmar Bergman. Den senare var för övrigt fantastisk och visades ända bort i Sydkorea.
Men inte i Sverige. Här fanns varken plats eller intresse – särskilt inte hos de då ansvariga kulturpolitikerna.
Jag vill med ovanstående bara understryka att vi inte enbart ska fundera över ”värsta”-scenarion när det gäller en politisk framtid med Sverigedemokraterna. Vi ska blunda, föreställa oss de bättre sakerna de skulle kunna genomföra i områden vi intresserar oss för. Sedan ska vi öppna ögonen och, mycket ärligt, fråga oss hur motstånd skulle se ut i det läget.
Om till exempel just du fick uppdraget?
Jag misstänker tyvärr att det här är en mer realistisk övning för framtiden än den där barrikaden många i kulturvärlden tror att de ska klättra upp på.