Växlar mellan underkänd humor och stor komedi
Att få till detta på ett värdigt, anständigt vis borde vara en förskräcklig uppgift. ”Mammas nya kille firar jul” pressar in mer än tjugo karaktärer, över femton olika sketcher på runt två timmar. Hastigheten är girig, ambitionerna dumdristiga – och visst borde allting bli en aning sjösjukt.
Men tvärtom är det märkvärdigt sällan detta gamla radioprogram, som förvandlats till teater vid flera tillfällen, känns särskilt rörigt. Och gör er nu inga illusioner: det är en fin bedrift.
Stora Teatern är helt fullt denna lördagseftermiddag, och publiken tycks synnerligen mottagliga för idioti. Ungefär så går det nämligen, utan att vara ohederlig, att beskriva den humor ”Mammas nya kille” arbetar med.
Allting är mycket tossigt, fasligt dråpligt och fantastiskt. Någon bor i en kolossal smällkaramell. Någon annan har två stjärngossar med förväxta strutar som husdjur.
Stora delar av föreställningens humor har tyvärr åldrats på ett bekymrade vis. Olof Wretlings Mangan, som pissar ner sig själv beständigt, känns bara astronomiskt irriterande. Mangan var kanske djärv för några år sedan, men i dag blir denne karaktär bara bräkig. Som om manusförfattarna skrivit påverkade av någon ny, helt fördummande internetdrog.
Också sketchen med Jessica och Krille känns bedrövligt sliten i dag: fem minuter som lyser av klasshat. Nu kan givetvis klasshat vara ett kraftfullt, till och med storartat instrument för humor – men det måste göras med skärpa.
Samma dom går att fälla över Kicki Tapper, spelad av Sofia Wretling, som för aftonen ska agera tomte. Hennes breda dialekt kan icke dölja de förtvivlat åldrade replikerna.
Sen handlar ”Mammas nya kille firar jul på måfå” inte främst om att förnya, egentligen mer om det motsatta. Att tränga tillbaka genom en ficka i tiden, och nå fram till en värld som de flesta inne på Storan har följt i över tio år.
Och tillsammans med vår andlige ledare Bengt Strömbro har vi ändå trevligt ibland. Det måste sägas: Strömbro är verkligen helt central för att föreställningen ska vara någorlunda godtagbar. Med sitt svala Sportspegeln-temperament lyckas han ibland ladda av alla dumheter innan de svullnar upp alltför mycket. Sen är också Lars Stenberg alldeles oemotståndlig, och skrivarbetet som lagts till hans karaktär helt bländande. Även den exempellöst fåfänga Katla görs till sist fint av Olof Wretling.
Men överlag är det, trots allt detta, en föreställning som växlar lite för hårt mellan underkänd humor och stor komedi.