I mördarens skugga

En kriminalroman av Samuel Karlsson

Del 17 av 44. Jessica vet inte vad hon ska tro. Kan det vara Mikael som ligger bakom dödsfällorna som placerats ut under hopptornet vid badplatsen? Är han i så fall skyldig till morden på Klara och Marco också? Hon tvivlar, men andra – som hennes pappa Larry – är snabbare att döma. För att komma ifrån honom har Jessica cyklat ner till Fiskarboden för att äta middag.

Det vattnades i munnen på henne när maten serverades. Hon hade inte ätit något vettigt på hela dagen. Hamburgaren var lagom blodig. Kryddad med picklad rödlök och dijonsenap. Hon hade precis satt tänderna i maten när hon blev avbruten av en solbränd kvinna i en blommig klänning och stora solglasögon på näsan. ”Heeeej Jessica, vad roligt att se dig”, utbrast kvinnan med överdriven entusiasm. Efter en halvminuts förvirring förstod hon att det var Helena. En av de fem tjejerna från det gamla gänget. Men hej. Jag kände inte igen dig med de där solglasögonen”, sa Jessica lite generat. ”Är du tillbaka på ön?” ”Bara på semestern. Vi har köpt ett sommartorp. Det ligger inte så långt från mejeriet. Ekhult, du vet. På vägen mot Galgudden. Mitt emot det gamla missionshuset. Men jag hörde att du flyttat hem.” ”Ja, det är i alla fall planen. Vi får se om det kommer funka. Men vad kul att se dig. Stannar ni länge?” ”Vet inte. Vi var på väg att sticka hem efter allt som hänt. Men så hörde vi på radion att ni tagit den skyldige så vi stannar nog någon vecka till. Tänk att det var prästen. Vilken jävla galning.” ”Ja, vad ska man säga, men han är ju bara misstänkt än så länge.” ”Vadå? Tror du inte att det är han? Menar du att galningen som gjorde det fortfarande går fri?” ”Nej, förlåt. Jag är lite skadad av jobbet. Ingen är skyldig innan man är dömd och allt det där, du vet.” ”Jo, det är väl sant. Men jag hörde att ni var säkra på att det var han. Annars skulle han väl inte spärras in så där? Men förlåt. Jag ska inte prata jobb med dig nu när du sitter här och är ledig. Vi kanske kunde ses en annan dag. Jag pratade med Linda och några av killarna om att ha en liten återträff med gamla gänget. Dra till ödehuset som förr i tiden. Nu på måndag.” Jessica visste inte vad hon skulle säga. Det var den sämsta idé hon hört på mycket länge. Hon hade flyttat tillbaka till mejeriet trots risken att behöva möta gamla vänner. Spöken från det förflutna som hon helst av allt ville glömma. Helena var en av dem men hon ville inte göra henne besviken. ”Visst, det kan bli kul”, sa hon lite stelt. ”Yes, underbart. Utan dig blir det inget riktigt party. Du var alltid värst av alla. Söp och härjade mer än killarna. Fan, du var rätt galen på den tiden.” Jessica var nära att tappa matlusten. Det var just den typen av påminnelser som hon helst ville slippa höra. Varför förväntades man vara samma person som den man var när man umgicks för ett halvt liv sedan? Hon hade ingen lust att krypa in i samma roll som hon hade när hon var en osäker sextonåring och var tvungen att supa sig full för att våga gå på festerna. ”Jag hör av mig”, sa Helena. ”Men nu måste jag kila. Min man sitter i bilen och väntar. Han är säkert helt galen för att jag dröjer.” Helena fnittrade. Vinkade och gick iväg från restaurangen. Jessica såg henne sätta sig i en silverfärgad Mercedes men hon fick ingen skymt av hennes man. Lite missmodig återgick hon till att äta av hamburgaren. Maten hade kallnat och det smakade inte lika gott längre. En fest i det gamla ödehuset var det sista hon ville vara med om. Hon måste försöka avstyra det på något sätt men samtidigt kände hon Helena. Hade hon dragit igång någonting gick hon inte att stoppa. Jessica suckade och tog en sista tugga av hamburgaren som alltmer började likna en trött disktrasa. Hon drack upp ölen och beställde en flaska till. Solen sjönk mot horisonten men värmen ville inte ge med sig. Det hördes musik från båthamnen och folk strosade på piren i den milda sommarkvällen. Ordningen var nästan återställd. Den skyldige till de hemska sabotagen var infångad och det var som om alla hade förträngt morden på Klara och Marco. Man ville tro att det var över nu. Att semesteridyllen var intakt igen. Jessica lutade sig tillbaka i stolen. Kände tröttheten komma över sig. Alkoholen bedövade hennes medvetande och hon var nära att slumra till, men så fick hon syn på något som gjorde att hon vaknade till igen. Längst bort på terrassen satt kvinnan som Astrid hade presenterat henne för. Jessica kom inte ihåg hennes namn men hon mindes att hon var från Finland och professor i historia. Hon satt och pratade med FiskarArvid. Det såg ut som om de studerade ett sjökort.

KAPITEL 23 Onsdag 10 juli

Jessica sprang sin vanliga löprunda runt ön. Klockan var halv åtta på morgonen men värmen kändes redan i luften. Hettan ville inte ge med sig och väderleksrapporterna utlovade nya värmerekord under dagen. Efter Mikaels gripande hade en del av lugnet återvänt till ön. Det var ingen kö till färjan längre. De som valt att stanna försökte återgå till sin normala semesterlunk. Jessica hade knappt sovit under natten. Värmen och tankarna på Mikael hade hållit henne vaken. Det verkade orimligt att han skulle ligga bakom sabotagen mot badplatserna. Men bevisen var svåra att bortförklara. Fotot och fingeravtrycket bildade en solid grund för det fortsatta utredningsarbetet. Det var bara att sparka bollen i mål och väcka åtal mot Mikael. Han skulle inte sättas på fri fot igen före rättegången. Daniel knöt ihop alla trådar för att binda honom till brotten. Samtidigt fokuserade de övriga i gruppen på att försöka fånga in Marcos och Klaras mördare. Nu letade de efter Adam som hade varit delägare i dykfirman. Företaget hade startats sju år tidigare och omsättningen låg som mest på fyra miljoner. Men så hade något hänt och nu var det Klara och Marco som var delägare i firman. Adam hade tydliga motiv att röja undan sina tidigare kompanjoner. Klara hade dumpat honom och Marco hade kickat ut honom från företaget. Det var mer än tillräckligt. Hon hade sett människor bli mördade för mindre. Hittade de Adam skulle de få en avgörande pusselbit för att kunna lösa fallet. Det var Mikael som hade satt dem på spåret. Det var han som först hade berättat om Adam. Försökte han lura dem? Var han inblandad i Marcos och Klaras död också? Fanns det något samband? Hon visste inte vad hon skulle tro längre. Men att två så ovanliga händelser skulle inträffa så nära inpå varandra var svårt att smälta. Hon trodde inte på sammanträffanden. Jessica sprang på stigen genom skogen. Till gläntan där hon hade älskat med Mikael. Där stannade hon upp och hämtade andan. Torkade svetten ur pannan och drack lite ur en vattenflaska. Helst av allt ville hon ta ett svalkande bad i havet men det fick vänta. Hon stretchade låren och vaderna och sökte med blicken på marken. Solens strålar målade ett mönster av ljus och skugga. Det gick fortfarande att se spåren efter filten där de hade älskat. Minnet av hans varma händer kändes som en overklig dröm. Som om det aldrig hade hänt. Gläntan i skogen hade känts som en egen värld. En hemlig bubbla. De hade lekt med elden. Uppslukade av varandra och ögonblicket då allt annat var oviktigt. Sekunder av liv. Elektriska nervtrådar. Men någon hade upptäckt dem. Någon hade avslöjat deras hemliga mötesplats. Jessica såg in bland buskarna. Var det någon där? Var det någon som låg inne bland snåren och spionerade på henne? Hon gick ett varv runt gläntan. Hittade stubbarna efter granarna som Mikael hade huggit ner. Några kvistar låg kvar på marken men inga slanor. Varför hade han röjt i gläntan? För att de skulle få bättre plats. Mer ljus. Det verkade ologiskt. Hon gick ett varv till och nu letade hon efter viltkameran. Den som hade tagit fotot på Mikael när han spetsat pinnarna. Troligen hade den även tagit bilder på dem när de älskat. Hon böjde undan grenarna. Letade igenom det täta buskaget men hon kunde inte hitta kameran. Hade ägaren plockat ner den? Han kanske insåg att Jessica skulle komma tillbaka till gläntan och leta efter den. Viltkameran var utrustad med ett simkort och skickade bilder till ägarens mobiltelefon. Den styrdes av en rörelsedetektor och bilderna togs när något rörde sig framför kamerans lins. Hon gick längre in bland snåren och letade. Till slut hittade hon en gran där några grenar hade huggits bort. Det syntes spår i barken. Kameran måste ha suttit där tidigare. Det fanns en lucka mellan träden som gav fritt synfält. Men nu var den borta. Jessica svor tyst för sig själv men så stannade hon upp. Var hon inte ensam? Känslan av att vara iakttagen kom över henne igen men nu var hon säker. Någon gömde sig i buskarna. Någon spionerade på henne. ”Hallå”, skrek hon. ”Jag vet att du är där. Du kan komma fram nu. Det här är inte roligt längre.” Inget hände. Några fåglar kvittrade envist. Hade hon misstagit sig? Något fångade hennes uppmärksamhet på den södra sidan av gläntan. Bakom det stora klippblocket. Hon började springa rakt in bland snåren. Det knakade till bland träden framför henne. Ljudet av snabba fotsteg. Ursinnet vällde upp inom henne. Hon följde ljudet av kvistar och grenar som knäcktes och hon kom allt närmare. Det här var hon bra på. Jakten gick rakt in i den täta skogen. Grenarna piskade i hennes ansikte men hon var så arg att hon inte brydde sig om smärtan. Någon försökte sätta dit Mikael och hon ville veta vem det var. Efter all skit som hade hänt de senaste dagarna behövde hon få utlopp för sin ilska. Hon skymtade en flyende skugga. Det var som om hon jagade ett villebråd. Ett uppskrämt rådjur som kände skogens alla viltstigar. Hon kom fram till en tät tallplantering. Ljuden från den som hon jagade hördes ett femtiotal meter framför henne. Hon fortsatte in bland tallarna men fick svårt att orientera sig. Allt såg likadant ut. Förgäves försökte hon lokalisera solen på himlen för att bestämma väderstrecken. Hon tappade tempo och kom ut på samma plats där hon hade tagit sig in i planteringen. Hon ville skrika ut sin ilska. Hon sprang in i tallplanteringen igen. Vräkte sig fram genom den täta vegetationen. Det lät som en stor älg som försökte ta sig igenom snåren. Till slut kom hon ut på andra sidan och hon fick syn på ett stenblock som hon kände igen. Det var inte långt borta från ödehuset. Det var en chansning men hon började springa i riktning mot den övergivna gamla gården. Hon sprang allt vad hon orkade. Det tog bara tio minuter innan hon var framme vid de igenvuxna åkrarna. Några hundra meter längre bort skymtade hon någon som sprang. En rygg som försvann på skogsvägen som gick bort från ödehuset. Hjärtat slog allt hårdare i bröstet på henne men hon tvingade sig själv att springa ännu fortare. Här fanns inga träd eller grenar som hindrade hennes framfart. Hon flög fram över ängen och kom till skogsvägen. Nu var hon nära. Hon fortsatte springa men så hörde hon ett ljud som fick henne att tappa modet. En motor startade och körde iväg bort genom skogen. Det lät som en motorcykel eller en fyrhjuling. ”Helvete”, skrek hon och sjönk ihop på marken. Hon lade sig ner, rullade över på rygg och flämtade efter luft. Det gick flera minuter innan hon orkade resa på sig igen. Vem hade spionerat på henne? Om hon inte snurrat till det i tallplanteringen hade hon hunnit ikapp honom. Det kanske inte var Mikael som var skyldig till sabotagen trots allt. Tänk om någon sett honom hugga ner de där granarna och sedan använt dem för att försöka misstänkliggöra honom med bilderna? Fingeravtrycket måste varit en osannolik lyckträff som spelat den rätta gärningsmannen i händerna. Jessica reste sig upp och gick sakta tillbaka i riktning mot mejeriet. Hon skulle åka med Mathias till rättsmedicin i Linköping för att vara med vid obduktionen av Marco och Klara. Hon var genomsvettig och ville bara kasta sig in i duschen. Byta om till andra kläder, men när hon fick syn på ödehuset var det något som gjorde henne nyfiken. En gardin fladdrade i vinden i ett fönster på övervåningen. Hade den varit där tidigare? Hon tvekade ett ögonblick, sedan gick hon fram till huset och in genom dörröppningen. Stannade och lyssnade. ”Hallå, är det någon där?” ropade hon. Det knakade och knäppte om de gamla timmerväggarna. Hon gick uppför trappan. Fortsatte till rummet med gardinen. Hon kände till husets historia. En gång i tiden hade det lilla rummet varit en barnkammare. Nu hängde en vit spetsgardin i fönstret. Hon hade aldrig sett den där tidigare. Den måste ha satts upp helt nyligen. En svärm med flugor surrade runt några mörka blodfläckar på golvet.

Ordningen var nästan återställd. Den skyldige till de hemska sabotagen var infångad och det var som om alla hade förträngt morden på Klara och Marco. Man ville tro att det var över nu. Att semesteridyllen var intakt.