Isak tillbaka på isen efter totalförlamning
För sex år sedan skadades den då 17-årige ishockeyspelaren Isak Staxäng svårt under en match. Nu är han tillbaka i Lerums BK. Men vägen dit har varit lång och mödosam.
Kraschen in i sargen kunde kostat honom allt. Han fick lära sig att gå, äta och röra sig på nytt. Men nu spelar Isak Staxäng, 23, ishockey igen – efter en tid som fyllts med rädsla, oro och depression. – Det var många gånger jag kände att jag inte pallade mer, säger Isak.
Klockan börjar närma sig sex på kvällen. På parkeringen vid Stenkullens idrottsområde kör bilar in och ut i vintermörkret.
Ut från Vättlehallen vandrar konståkare med sina vita skridskor hängda med ett snöre över axeln. Där inne förbereds det för ishockeymatch. Lerums BK ska ta emot Göteborgs IK i Alltreans andra omgång.
Med sina blåa träningsoveraller kommer Lerums trupp gående vid sidan av rinken. Bland spelarna finns en 23-årig Isak Staxäng som snart ska kliva ut på isen med sina lagkamrater.
– Allt är bra, säger Isak och ler innan han kliver in i omklädningsrummet.
Men backar man knappt sex år i tiden så var allt inte bra. Då låg Isak förlamad på samma is som han om bara några minuter ska äntra.
Lerums BK möter Bäcken HC. Isak är 17 år och spelar i ett av backparen. Hans lag jagar kvittering i den tredje perioden. Isak ser en möjlighet att tackla och tar sats. Men tack
” Jag hoppade bara rätt ut på isen. Jag såg smällen ... Det här kommer inte gå bra, tänkte jag magnus Stomberg Tränare
lingen missar. Han får ett felskär, hinner inte få upp varken armar eller händer för att ta emot sig och dundrar rakt in i sargen. Nacken får ta emot all kraft.
Han blir liggande och skriker ut till bänken.
– Jag kan inte röra mig! Tränaren Magnus Stomberg har jobbat inom vården. Det vet Isak.
– Jag hoppade bara rätt ut på isen. Jag såg smällen ... Det här kommer inte gå bra, tänkte jag, säger Magnus.
– Det var bara kaos. Det var fan fruktansvärt. Det var en av de värsta upplevelserna jag varit med om. En ung kille ligger på isen och kan inte röra sig i en hockeymatch.
Tränaren rusar fram och sätter sig på knä över Isak. Med lugnande ton försöker han få honom att ligga still. Filtar och jackor läggs över Isak innan brandkår och ambulans anländer. Han stirrar rätt upp i luften och förstår inte vad som hänt. Kroppens system har slagits ut helt. Känseln i benen är borta. Han tror att han står upp fast han i själva verket ligger ner.
– Då fattade man hur illa det var, säger Magnus.
Det börjar dåna utanför Vättlehallen. Ambulanshelikoptern landar för att hämta Isak. Magnus sätter sig i bilen och kör ikapp med helikoptern. Det går fort. Magnus vill inte att hans spelare ska vara själv när han kommer till sjukhuset. Isaks pappa var bortrest, hans mamma jobbade som jourläkare i Alingsås och kunde inte komma loss.
Väl framme på Sahlgrenska får Isak snabbt ett rum. Kläder och skydd slits av. Magnus hjälper till men efter det får han inte vara med längre. Isak rullas iväg till intensiven. Samtidigt anländer fa
miljemedlemmarna till sjukhuset och Magnus sätter sig i bilen och åker hem för att sova. Det är inte lätt.
– Det var mycket som snurrade i skallen. ”Vad händer nu? Hur illa är det?” Man hade ingen aning.
Dagarna går. Isak är sängliggande på sjukhuset och får näring via dropp. Sina behov gör han i en kateter. Det tar en vecka innan han kan röra benen och två veckor innan han testar att sätta sig upp. Men det går inte till en början. Han har legat ner så pass länge att han svimmar. Nästa gång han prövar fungerar det.
Ett dygn senare står han upp. Dagen efter tar han två steg. Tredje dagen tar han fyra steg. Han kan inte lyfta benen själv utan får hjälp – sakta men säkert går det framåt.
– På Sahlgrenska var det mest jobb med motoriken, säger Isak.
– Jag tränade på att greppa saker och äta själv med en gaffel. Det var först i slutet jag kunde gå i korridorerna.
Det har nu gått en månad sedan den otäcka kraschen in i sargen. Isak flyttas från avdelning 28 på Sahlgrenska till Högsbo sjukhus. Där ska han stanna i två månader. Den fysiska träningen trappas upp med lättare gymträning för att återskapa rörlighet, träning för armarna sker i simbassäng och allt intensivare
jobbar han för att kunna gå ordentligt.
Isak blir bättre och bättre. Nu får han dessutom komma hem på helgerna. Men mentalt är det kämpigt. Rädslan om att inte bli helt återställd finns där. Viljan att komma tillbaka på isen är lika stor som oron över att inte göra det.
– Vissa dagar kändes det som det kunde gå och andra trodde jag att jag aldrig någonsin skulle kunna göra det igen. Det var många gånger jag kände att jag inte pallade mer. Speciellt i början när jag inte ens klarade av att äta eller borsta tänderna själv.
– Jag ville inte hamna där man är beroende av någon annan hela tiden. Jag ville inte vara en börda för mina föräldrar till exempel. Eller ja … Börda och börda – det är klart att de hade ställt upp men det vill man inte heller. Man ville klara sig själv.
Läkarna är restriktiva med att ge raka besked med risk för att ge Isak och hans familj falska förhoppningar. Han själv känner dock att det är på rätt väg och han lyckas göra saker med sin kropp som han inte kunnat tidigare. Ishallen kommer närmare och närmare. Påskhelgen står för dörren. Snart har det gått tre månader sedan Isak körde rakt in i sargen i Vättlehallen. Från det att han flögs in med helikoptern har hans tre systrar, dåvarande flickvän, mamma Eva Karin och pappa Stefan stöttat. Hans föräldrar, som sedan tidigare var separerade, har hela tiden samarbetat och sett till att deras son aldrig skulle behövt vara ensam – Stefan tog dagpassen och Eva Karin vakade vid Isaks sida på kvällen. Men nu var deras son äntligen på väg att lämna de långa korridorerna med plastgolv. Äntligen skulle han få komma hem.
– All den oron de första dagarna och veckorna när man inte visste hur det skulle bli. Det var fruktansvärt att se sin son så, säger Eva Karin.
Från och med nu bor han hemma hos Eva Karin för det mesta. Det är mycket att anpassa sig efter. Han klarar fortfarande inte av att byta om och duscha själv. Han har en nackkrage med tillhörande korset runt kroppen. Pojkrummet ligger på villans övervåning och dit är det omöjligt att ta sig för egen maskin så alla hans grejer flyttas ner till ett annat rum. Han behöver fortfarande daglig vård och blir förd med färdtjänst till sjukhuset. Mamma är hemma för att hjälpa till i vardagen.
– Han har alltid varit lätt – han ställer inte några krav. Till exempel när han skulle duscha brukade han säga att: ”Kan du inte hjälpa mig att duscha i dag så får du gärna göra det i morgon ... Men jag hade nog behövt duscha i dag”, haha. Han har alltid varit snäll och försiktig och vill inte ställa till med något besvär fast han själv hade många.
Så småningom kan Isak vara hemma ensam och Eva Karin börjar arbeta igen. En dag när hon är på jobbet ringer telefonen. Isak har ramlat i hemmet och har inte kunnat resa sig. Telefonen låg inte i närheten vid fallet men som tur var blev han inte liggande särskilt länge. Räddningen kom när taxin skulle hämta honom för sin dagliga sjukgymnastik.
– Jag var orolig att jag hade lämnat honom själv för länge. Hade inte taxin kommit hade han kunnat ligga där i timmar, säger Eva Karin.
En lätt vind blåser utanför ishallen i Lerum. Hösten kryper sig på och det är tio grader i luften. Med hockeytrunken på axeln och leendet på läpparna öppnar Isak de silvergråa dörrarna till entrén. Det är en av säsongens första träningar för Lerums BK. Om en dryg månad kliver de in i Hockeytrean. Det är första gången sedan den otäcka skadan som Isak ska snöra på sig skridskorna. Tidigare har han bara agerat hjälptränare och varit med kring laget på bortamatcher.
Många är glada över att se Isak tillbaka. Klubben har varit ett stort stöd under hela rehabiliteringsprocessen och lagkamraterna åkte skytteltrafik när Isak låg på sjukhus.
– Jag har alltid varit välkommen tillbaka. Lerum är en av de bästa föreningarna på just det – att man alltid känner sig välkommen, tycker jag.
” Jag ville inte hamna där man är beroende av någon annan hela tiden. Jag ville inte vara en börda för mina föräldrar till exempel. Eller ja … Börda och börda – det är klart att de hade ställt upp men det vill man inte heller. Man ville klara sig själv.
” Även om han inte vill ge sken av det så mådde han inte bra i perioder. Han gick från att vara en smart kille med bra betyg till att ha svårt på grund av sin hjärntrötthet. eva Karin Staxäng Mamma
Nu är alla skydd på. Han bär en särskild tröja som visar att han inte är mottaglig för fysisk närkontakt. Det är nervöst. Mycket känns konstigt när han tar de första skären. Att koordinera kroppen, hantera puck och klubba samtidigt som han ska åka skridskor går inte så bra – men det går.
– Det var lite läskigt men samtidigt var det en fantastisk känsla – att känna att jag nog kommer kunna spela hockey igen på riktigt. Det var väldigt mycket blandade känslor att vara tillbaka på isen. Det var fruktansvärt nervöst.
Ju fler timmar han spenderar på isen desto bättre går det. Smått mirakulöst står Isak Staxäng den 28 oktober uppsatt som back i förstafemman när Lerum besegrar Falköping på hemmaplan med 9–4. Isak gör ett mål.
– Jag tänker alltid på vad som kan hända innan matcherna men så fort de kommer igång släpper jag den tanken. Det som hände har haft stor påverkan på mitt liv och att det hände just när man gjorde någonting man älskar så är det klart att man associerar hockeyn med det. Den tanken kan komma när man sitter i omklädningsrummet innan.
En isande kyla har intagit Göteborg. Julbelysningen lyser stark över Kungsportsplatsen. Klockan är tre på eftermiddagen en tisdag och ett lugn har brett ut sig över torgets kullerstenar. Om bara några timmar kryllar det av julstressade människor här.
Isak har precis slutat jobbet som maskinoch serviceansvarig på det café han nu sitter i. Han ger ett lugnt och harmoniskt intryck när han berättar hur han har mått efter hans livs mest traumatiska upplevelse inträffade.
Otroligt nog behövdes inga operationer vilket han är glad för i dag. Däremot har han problem med hjärntrötthet och nervskador. Tillståndet han befinner sig i nu är det som läkarna bedömer att han kommer befinna sig i livet ut om inget oförutsett händer.
– Hjärntröttheten gör att jag behöver sova mycket. Om jag inte sover klarar jag inte av min vardag. Jag blir en helt annan person när jag inte sover – jag somnar hela tiden då. Fysisk träning hjälper mig dock väldigt mycket.
Ishockey spelar han fortfarande och han är Lerum trogen.
– Det är nog hockeyn först och främst som har gjort att jag har kunnat återhämta mig så snabbt som jag gjort fysiskt. Jag hade en väldigt bra grundfysik när jag skadade mig som gjorde att jag kunde återhämta mig snabbt.
Även om han verkar ha hittat lugnet nu så har det varit kämpiga år. Mamma Eva Karin minns tillbaka på hennes sons återhämtning och ser den som en bergoch dalbana känslomässigt. När han var tillbaka fysiskt och kunde börja leva ett normalt liv i den meningen så började en annan kamp. Den att försöka hitta tillbaka in i skolgången och gå färdigt gymnasiet. Den psykiska påfrestningen var stundtals stenhård.
– Även om han inte vill ge sken av det så mådde han inte bra i perioder. Han gick från att vara en smart kille med bra betyg till att ha svårt på grund av sin hjärntrötthet. Han gick till öppen-psykiatrin och mådde inte alls bra. Det var en period när han bara var hemma och sov.
För Eva Karin var denna delen den tuffaste i hela rehabiliteringsprocessen.
– Att hjälpa till praktiskt var på något sätt lättare än att möta en person som inte mådde bra psykiskt. Han var annars en kille som var glad – nu tog han antidepressiva men det bet inte på honom.
Sen ville han inte heller ha för mycket mediciner, vilket kanske var bra, för det gjorde honom trött och seg.
Men alla mardrömsscenarion har raderats ut ett efter ett. Isak trivs med sitt jobb och med sitt liv. Han har flyttat hemifrån och bor nu tillsammans med sin flickvän Johanna i Strömmensberg.
Och fler ishockeymatcher står på schemat framöver. Något han aldrig trodde när han låg hög på läkemedel och tittade upp i taket på Sahlgrenska.
– Absolut inte. Jag var ju totalförlamad från halsen och neråt. När jag inte kunde stå på två veckor så trodde jag inte det fanns någon chans över huvud taget.