Ä

Göteborgs-Posten - - Namn -

ven om ju­lens ur­sprung­li­ga re­li­giö­sa bud­skap kvävts i kom­mer­si­a­lis­mens för­fö­ris­ka famn­tag, le­ver vå­ra jultra­di­tio­ner kvar som en på­min­nel­se om vårt be­hov av ge­men­skap, gläd­je och trygg­het. Yt­terst hand­lar ju­lens se­der om kam­pen mel­lan gott och ont och om lju­sets se­ger över mörk­ret.

Torr­veds­blos­sen i slä­dar­na på väg till ju­lot­tan lik­som lju­sen i jul- och ad­vents­tid an­sågs all­mänt va­ra ett värn mot on­da mak­ter men sym­bo­li­se­rar ock­så vår tro på god­het och kär­lek.

Den förs­ta svens­ka ad­vents­ljus­sta­ken fin­ner vi på Ers­ta Di­a­ko­nis­san­stalt i Stock­holm på 1870-ta­let. Ad­vents­stjär­nan i fönst­ret och ad­ventska­len­dern in­tro­du­ce­ras i Sve­ri­ge på 1930-ta­let.

Lu­cia, hop­pets sym­bol, är ljus­bä­rers­kan in per­so­na. Den förs­ta do­ku­men­ta­tio­nen här­rör från 1762; en lu­cia för­sedd med ängla­ving­ar och med fläsk och bränn­vin på bric­kan. Konst­nä­ren Fritz von Dar­del, svär­son på slot­tet Ko­berg, gift med Au­gus­ta Char­lot­ta Silfver­ski­öld, har i en teck­ning från 13 de­cem­ber 1848 för­e­vi­gat ett lu­ci­a­tåg på svär­för­äld­rar­nas slott. Tra­di­tio­nen var ur­sprung­li­gen väst­svensk och först på 1900-ta­let nåd­des Stock­holm av lu­ci­a­fi­ran­det. Kopp­ling­en till Sank­ta Lu­cia, som år 304 ljöt mar­tyr­dö­den i Syra­ku­sa på Si­ci­li­en, är en sen­ti­da 1900-tals­kon­struk­tion.

Låt oss bju­da in till del­ak­tig­het i vå­ra tra­di­tio­ner för att mot­ver­ka po­la­ri­se­ring och na­tio­nell splitt­ring

I Lu­ci­as säll­skap fanns förr en skräc­kin­ja­gan­de djä­vuls­fi­gur, Kram­pus, som alltjämt är ak­tu­ell i Mel­la­neu­ro­pa. Han skul­le ge vanar­ti­ga barn smisk med ri­set el­ler till och med ta dem med sig till hel­ve­tet. Ur den­na ge­stalt ut­veck­la­des se­dan jul­boc­ken, även han för­sedd med bock­fot, horn och svans.

En va­ri­ant av det ka­tols­ka hel­go­net Sankt Nikol­aus, som kom med gå­vor till bar­nen den 6 de­cem­ber, är kon­ti­nen­tens tom­te­fi­gur, vars per­son­lig­het ac­cen­tue­ras av ett bull­ran­de, vän­ligt skratt, rö­da kin­der och en vo­lu­mi­nös mage, en tom­te­ka­rak­tär, som odöd­lig­gjorts av Walt Dis­ney.

I vårt land sker en hop­slag­ning av Sankt Nikol­austom­ten och folk­trons och folk­sa­gans lil­la grå, vad­mals­kläd­da gårds­tom­te, som kun­de bli bå­de vrång och ond­sint om han in­te be­hand­la­des med re­spekt. Helt följd­rik­tigt finns det ett stråk av mystik och far­lig­het hos vår svens­ka tom­te, som in­te kan spå­ras i den god­mo­di­ge San­ta Claus på kon­ti­nen­ten.

Ett lands kul­tur­arv främ­jar sam­hö­rig­het och iden­ti­tet. Det i Sve­ri­ge ti­di­ga­re om­hul­da­de fe­no­me­net mång­kul­tur kan va­ra be­ri­kan­de men har ock­så, som för­vän­tat, vi­sat sig ali­e­ne­ra män­ni­skor, öka seg­re­ga­tio­nen och för­hind­ra in­teg­ra­tion. Ju­lens sed­vän­jor med sin ljus­sym­bo­lik är an­ge­läg­na­re än nå­gon­sin i vår tid, då mörk­ret i form av våld, kri­mi­na­li­tet, döds­skjut­ning­ar och spräng­dåd be­läg­rar vårt land.

Jul­se­der­nas ”4g-nät” in­be­gri­per Ge­men­skap, Giv­mild­het, Gläd­je och God­het. Låt oss där­för i den­na an­da bju­da in al­la med­bor­ga­re till ge­men­skap och del­ak­tig­het i vå­ra tra­di­tio­ner och i det svens­ka sam­häl­let för att mot­ver­ka po­la­ri­se­ring, per­son­ligt ut­an­för­skap och na­tio­nell splitt­ring. Kul­tu­rell kon­sen­sus i frå­ga om nor­mer, se­der, vär­de­ring­ar och män­ni­sko/kvin­no­syn är ound­gäng­lig för ett lands sta­bi­li­tet och sam­man­håll­ning. Som na­tio­nellt sam­lan­de sym­bol fyl­ler där­för vå­ra tra­di­tio­ner sin kanske vik­ti­gas­te funk­tion.

En God Jul i lju­sets tec­ken öns­kas al­la GP:s lä­sa­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.