Jularna och verkligheten
Den som vill studera hur livet blev, i backspegeln så att säga, kan ta spjärn mot jularna, de som infaller en gång om året med obeveklig regelbundenhet.
Jul efter jul, och sen en till, och huvudpersonen är ett år äldre igen. Och medan livet rusar på från från jul till jul, närmar sig självaste ålderdomen i snabb takt, man fattar ingenting. Vad hände?
Jag ser för mig en tv-serie som reder ut detta, en riktig rysare, en sån som vinner priser, en Golden Globe till exempel, som Stellan Skarsgård kanske får i januari för Chernobyl-serien. Den har också hög densitet men är bara fem avsnitt, tyvärr.
Jag gillar långa tv-serier. De behöver inte ens vara särskilt bra, bara de håller på. Då är de som livet självt, det går upp och det går ner, lättjul ibland, och sen en mellanjul, och nästa år en starkjul. Och några riktiga fuljular inemellan, för dramatikens skull.
När sista avsnittet sänts blir det märkligt tomt, som om någon kär gått ut genom dörren för att aldrig återvända. Man vet att det är oåterkalleligt. Som tur är vet man också att det kommer snart en tv-serie till, enligt principen, det finns ett liv efter detta. Mister du en står dig tusen serier åter. Och så vidare.
”Julen och livet”, kan den heta, serien.
Eller: ”Alla dessa jular som kom och gick, inte visste jag att de var livet”, efter Stig Johanssons
berömda dikt, ”Alla dessa dagar…” den som egentligen heter ”Förlusten”.
Kjell Olof Feldt läste den, och kallade sina memoarer ”Alla dessa Dagar” och Carl Bildts never ending-blogg heter samma, år efter år, med underrubrik ”Vardagar och verklighet i min värld”.
”Jular och verklighet”, kan också funka som titel. Sådan jul, sådant liv. Det var den här risgrynsgröten alltihop kokade ner på. Och varför bara en mandel?
Viktor Rydbergs Tomten ställde liknande frågor, men på rim: ”släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick – men vart?”
Jag gillar julen. Jag har släppt kontrollen och slängt pyntet, det kan bero på det, men jag tittar hemskt gärna på andras julpynt, det är så fint med ljusen.
Och blir det inte som man tänkt sig, är det bara för att så ser julens villkor ut. Man tar nya tag. Precis som svalorna kommer julen alltid åter. Rydberg och Tomten rimmade rart om detta redan 1881:
”nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.” Julen är en privat helg som försiggår inom hemmens väggar, och samtidigt en offentlig angelägenhet som gör stort väsen av sig. Den återkommande frågan så här års är därför, vad ska du göra på jul?
Det är en klassisk konversationsfråga, en artighetskrumelur. Den frågande är inte särskilt intresserad av svaret, men den svarande känner ändå en plikt att redovisa.
Så här kan det låta (jag tjuvlyssnade):
”Så ska dom hem till dom på julafton och så kommer dom till mig på juldan. Och sen ska dom hem till katten.”
Och den andra svarade: ”Varje år sa min svärmor: jaha ringer du nu. Vad vill du nu. Men sen när han hade dött mjuknade hon. Nu kan hon fråga, vad ska ni göra på jul?”
TV-serien följer en kronologi, barndomsjular först och svärmorsjular sen och med lite tur blir man svärmor själv. Hög igenkänningsfaktor lovas, med starkt budskap: inget är svärmors fel. Var och en har ansvar för sin egen julefrid slås fast i allra sista avsnittet, i själva epilogen. Med brasklappen: om det ändå vore så enkelt.