Brottsförnekande rådet
Intervjuer med anställda och före detta anställda på Brottsförebyggande rådet vittnar om en politiserad verksamhet där ”känsliga” slutsatser ofta tonas ned.
Ett gammalt sovjetiskt skämt lyder: ”Pravda är inte bara det ryska ordet för ’sanning’, det är också namnet på vår största tidning. Det finns också en tidning med namnet Izvestija, vilket är det ryska ordet för ’information’. Men det finns ingen sanning i Pravda och heller ingen information i Izvestija”.
Under sovjeteran var det uppenbart att det ljögs i Pravda och att det inte fanns någon tillförlitlig information i Izvestija. Det var så att säga en del av själva premissen med ett system vars företrädare alltid överdrev och hittade på. Folk förstod det. Lögnen var en del i av systemets inredning. Säger makten a så menar så menas egentligen b. Det är en förutsägbar form av lögn. Systemet är genomkorrupt men åtminstone förutsägbart.
I Sverige förväntar vi oss att information från myndigheter är korrekt information och att sanningen är sanningen. Vi lever inte med övertygelsen att vi egentligen måste läsa mellan raderna eller skapa oss ett system för att förstå varför a egentligen betyder b. Vi utgår från att det som sägs är det som menas och dessutom är sant.
Men läser man den nyligen publicerade studien ”Går det att lita på Brå: En studie om bias i myndighetsforskning” så undrar man. Studien, författad av Stefan Holgersson, professor i polisvetenskap, Ossian Grahn, jurist och journalist samt Malin Wieslander, universitetslektor i pedagogik sammanfattar intervjuer med 37 personer som på något sätt är kopplade till Brå. Brottsförebyggande rådets uppgift är att verka för att ”brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället”.
Detta gör myndigheten, som sorterar under justitiedepartementet, genom att ”ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete, till i första hand regeringen och myndigheter inom rättsväsendet.”
Men myndigheten tycks göra väldigt mycket annat och framförallt verkar huvuduppdraget underordnat långtgående politisk hänsyn. Resultatet är ingen vacker läsning. En före detta anställd berättade att hen ”tillsammans med generaldirektören blev uppkallad till justitiedepartementet för ett samtal med krav om att en rapport skulle ”rättas”. En annan berättade om hur en generaldirektör hade gjort en distinktion mellan att det finns ”en verklighet och en politisk verklighet” för att motivera en ändring i en rapport.
En annan tidigare anställd berättade att: ”Om det var så att resultat inte gillades så blev det censur, tillrättaläggande av resultat, nedtoning av resultat och att man lyfte fram andra delar av en studie som inte var så känsliga eller kunde visa på ett positivt resultat”. Generaldirektören var ibland involverad och krävde ändringar på detaljnivå, när rapportförfattare motsatte sig ändringarna så gavs i stället en kortversion av rapporten ut.
En före detta anställd berättar om hur en rapport som hen skrev utsattes för omfattande ändringar. Som skäl angavs att det fanns allvarliga metodologiska brister, trots att två statistiker varit involverade för att kolla just metodologin. Resultatet blev, även i detta fall, eftersom det handlade om en ”het potatis”, korrigerat.
När resultat inte gillades kunde departement och generaldirektör utöva påtryckningar på enskilda anställda. Inte konstigt att det har skapats en märklig kultur på myndigheten. En anställd berättar: ”Det är mycket lågt i tak på Brå. Diskussioner och kritisk reflektion är bannlyst”.
En annan nuvarande anställd liknar myndigheten vid en ”sekt”. En tidigare anställd uppgav exempelvis att det fanns många exempel då chefer eller gd lagt sig i rapporter när resultat ”inte varit önskvärda”. Detta berodde på att ”politiker satt en press eller att myndighetschef vet vad departementet tänker, tycker och vill”.
Vid ett tillfälle hade en rapport om våldsbrottslighet uppfattats som känslig eftersom den motbevisade en tidigare studie som visat att brottsnivån hade gått ned. Den efterföljande studien som korrigerade slutsatserna ”förhalades med tanke på dess politiskt känsliga resultat” så att publiceringen inte skulle sammanfalla med tidpunkten för ett allmänt val.
Är det Brå:s uppgift att ta hänsyn till hur deras statistik kan påverka allmänna val? Kan gd:n möjlighen utveckla på vilket sätt valet skulle påverkas av Brå:s arbete?
Det fanns även andra tillfällen, enligt intervjupersonerna, då det ”funnits politiska skäl till att de utsatts för press” att ändra innehåll utan att de kallats till departementet. Det tycks således inte handla om undantagsfall då påtryckningar utövats, det har varit ett mönster på myndigheten.
Bilden nyanseras dock av en annan före detta anställd som hävdade att det inte kommer tjänstemän från justitiedepartementet och korrigerar slutsatser men däremot finns tydliga riktlinjer om vad man ska titta på och vad som ska undvikas.
Om ens hälften av det som sägs av de nuvarande och tidigare anställda stämmer så är detta bevis på en genompolitiserad myndighet vars uppdrag inte kan anses utföras på ett ändamålsenligt vis. Myndighetens uppdrag, trots den gedigna kompetens som ändå finns bland de anställda, tycks vara inramat av politiska hänsyn, styrning från justitiedepartementet samt politisk hänsyn som handlar om att tona ned eller publicera på ett sådant sätt att det inte rubbar politiska övertygelser.
Det har länge florerat misstankar, inte sällan beskrivna som konspirationsteorier, att Brå undanhåller viktig data för att undvika politiska kontroverser. Det har vanligtvis handlat om statistiken kring invandrares överrepresentation i olika brottskategorier.
Dessa misstankar har avfärdats som just konspirationsteorier, överdrifter eller halvlögner baserade på politiska agendor. Men det var inte bara en teori, det tycks alltså stämma det som länge misstänks. För hur ska erfarenheterna från de nuvarande och tidigare anställda bemötas? Som lögner? Överdrifter?
Det är uppenbart, om man ska tro studiens informanter, att det på myndigheten pågått ett systematiskt undanhållande av information, stick i stäv med Brå:s själva kärnuppdrag att tillgängliggöra sådan för allmänheten.
Påtryckningar har primärt skett internt från chefer och generaldirektören. Men dessa tycks ha påverkats i stor utsträckning av politiska önskemål och en rädsla att stöta sig med justitiedepartementet. Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen.
Problemet för Brå är att mycket av den information som är tillförlitlig och baserad på robusta metoder kommer hamna i skuggan av de påtryckningar som nu kommer i dager. Hur ska man framgent kunna lita på rapporter Brå släpper? Många kommer givetvis på förhand, även om studierna är tillförlitliga, ha svårt att tro på neutraliteten.
Förtroendet för stat och myndighet hänger helt och hållet på att dessa sköter sitt arbete i enlighet med sitt uppdrag.
Om en myndighets syfte är att ta fram opartisk och solid data som beskriver samhällsutvecklingen, då måste medborgare, tjänstemän och politiker kunna lita på att den informationen är opåverkad av politiken samt neutral. Ingenstans i myndighetens uppdragsbeskrivning står att statistiken som tas fram ska underställas politisk hänsyn, vad som är känsligt eller kan framkalla obehag på departementet.
Brå är ingen extension av något politisk parti eller ideologi, det är inte ämnat att vara ett propagandaministerium som friserar statistik och vinklar för att passa en eller annan politisk övertygelse. Myndighetens uppdrag är att vara konsekvensneutral. Nu har det visat sig att den är allt annat än det. Är det med denna insikt i bagaget som svenskar ska betrakta Brå? Det vill säga: Läs mellan raderna och förstå att a egentligen betyder b.