Vi som är ute den 23 de­cem­ber är ett slags bröd­ra­skap, vi som kli­ver in en bu­tik för att kö­pa mål­vakts­hands­kar och kli­ver ut ur en an­nan bu­tik med en popcorn ma­skin.

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - Kristi­an We­del Re­dak­tör [email protected]

Jag går och spe­ku­le­rar på en bo­nad med tex­ten ’En god av­fö­ring är den bäs­ta hu­vud­kud­den.’

Jag vand­ra­de i Jul­gö­te­borg. Det reg­nar i år. Trot­to­a­rer­na är blö­ta och mör­ka. Det har in­te lyc­kats mig att ta mig till Ave­nyn. Det är nå­got lu­gu­bert över hamn­ga­tor­na. Där gick två kvin­nor un­der gu­la pa­ra­ply­er. När de pas­se­ra­de sa den ena: – Jag har ju det här pro­jek­tet som på­går till 2022.

Jag gick och åt lunch i ett käl­lar­valv. Vi bor­det bred­vid satt tre män och för­tär­de rä­kor med häp­nads­väc­kan­de mål­med­ve­ten­het sam­ti­digt som de dis­ku­te­ra­de hur de på fif­fi­gast möj­li­ga sätt skul­le for­mu­le­ra en an­sö­kan. En sa:

– Vi be­hö­ver hål­la pro­jek­tet rul­lan­de.

Jul­gö­te­borg be­står allt­så av män­ni­skor som pra­tar om pro­jekt. Pro­jek­ten hål­ler Sve­ri­ge fly­tan­de, det vill sä­ga bi­drar till il­lu­sio­nen att nå­got sker. För 250 år pra­ta­de gö­te­bor­gar­na om hur myc­ket sill­tran de skul­le ko­ka och för hund­ra år se­dan pra­ta­de al­la om mjö­let och dyr­ti­den.

Jag fun­de­rar på att för­dju­pa mig i det­ta. Det finns pro­jekt­peng­ar att sö­ka.

På ef­ter­mid­da­gen gick jag på jul­klapps­jakt. Det går till så att jag be­stäm­mer mig för att kö­pa fö­re­mål som jag se­dan in­te kö­per. På vägen ham­nar jag i sam­språk med män­ni­skor som säl­jer run­da ste­nar med tän­ke­språk, kniv­fo­dral och bro­de­ra­de köks­hand­du­kar och jag är nä­ra att lå­ta mig vär­vas till nå­gon or­ga­ni­sa­tion som an­ting­en vill att jag ska kö­pa ett pre­sent­kort för en get i Tan­za­nia el­ler ett nytt ela­bon­ne­mang – jag är ald­rig helt sä­ker på vil­ket.

Jag går och spe­ku­le­rar på en bo­nad med tex­ten ”En god av­fö­ring är den bäs­ta hu­vud­kud­den.”

Jag an­tar att jag bor­de gö­ra det­ta un­der till­ta­gan­de ur­sin­ne över kon­sum­tions­sam­häl­lets me­nings­lös­het. Men det gör jag in­te. Jag äls­kar det.

Jag går bland ljus och bol­lar och ”Mer jul” av Adolp­h­son & Falk.

Jag till­bring­ar tre ef­ter­mid­da­gar med att mål­med­ve­tet jul­hand­la. På des­sa tre ef­ter­mid­da­gar kö­per jag en burk hem­la­gad fi­kon­mar­me­lad och får en bro­schyr om en vär­me­pan­na.

De jul­klap­par som jag mås­te skaf­fa till krä­van­de an­för­van­ter kom­mer jag i stäl­let att skaf­fa un­der två de­spe­ra­ta tim­mar den 23 de­cem­ber. Det är un­der­bart. Det ska­par en käns­la av vi­ta­li­tet. På mån­dag kom­mer jag att va­ra en man med ett upp­drag. Bu­ti­ker­na kom­mer in­te att ha nå­got av det jag ef­ter­frå­gar. I stäl­let kom­mer jag att skaf­fa nå­got som bör­jar på sam­ma bok­stav, står i sam­ma hyl­la el­ler har sam­ma ku­lör.

Vi som är ute den 23 de­cem­ber är ett slags bröd­ra­skap, vi som kli­ver in en bu­tik för att kö­pa ett par mål­vakts­hands­kar och kli­ver ut ur en an­nan bu­tik med en popcorn­ma­skin.

Men fram till på sön­dag kan jag pra­ta med en gub­be från Häl­sing­land som för­sö­ker att säl­ja ett kniv­fo­dral med en glöd­teck­ning av en häng­bro som jag in­te kän­ner igen. Och se­dan får jag pep­par­ka­kor me­dan jag lyss­nar på en ung man som läg­ger ut tex­ten om mitt elav­tal. Han vet allt om mitt elav­tal. Ibland stäl­ler han frå­gor och han rät­tar mig jo­vi­a­liskt när jag sva­rar fel.

I tors­dags satt jag i NK:s käl­la­re, ned­sjun­ken i en av få­töl­jer­na, och hör­de en kvin­na sä­ga i telefon:

– Mitt pro­jekt för 2020 är att Mag­nus ska bör­ja spe­la badminton.

Bild: Ro­ger Gra­nat

Ar­kiv­bild. Tjugo år gam­mal. Än­nu ak­tu­ell.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.