Nya Star wars-filmen är ett rymdäventyr med ”extra allt”
rymdopera Star wars: The rise of Skywalker Regi: JJ Abrams Medverkande: Daisy Ridley, Oscar Isaac, John Boyega, Adam Driver m fl USA, 2019 (141 min) ***
I ett luftkonditionerat kontor någonstans i Los Angeles sitter en grupp mellanchefer framför ett Excelark. Dokumentet symboliserar filmbolaget Disneys största framtidsinvestering. Även känd som ”Stjärnornas krig” – sagan vi 1970-talsungar internaliserade tills vi drömde om lasersvärd varje natt.
Efter att George Lucas, som regisserade den första filmen 1977 för att sedan producera de två uppföljarna, fick ett sämre infall och 1999 återupplivade sitt universum i form av en hemsk trilogi klev Disney in och köpte hela klabbet.
Den inledande filmtrilogi som en gång födde franchise-industrin i form av Jedi-matlådor, plastgubbar och den byggsats av rymdskeppet Tusenårsfalken som alla suktade efter 1983 lyckades ändå hålla balansen mellan fiktionens flödande fantasi och kommersens krassa kalkyler. Inte olikt Kraften som håller samman sagans galax.
Filmerna var aldrig några mästerverk, nej, men de förvaltade fint stölderna som Lucas hade genomfört ur världsreligioner, kinesisk filosofi, Wagners mest svulstiga ögonblick och – förstås – den filmhistoria som hans regissörsgeneration älskade: Akira Kurosawas samurajrullar och John Fords ”Förföljaren” (1956).
Men sedan omstarten – som har inneburit många fler filmer och tv-serier än den Skywalker-historia som nu avslutas med en nionde installation – har rymdoperan präglats av att man ska bocka av mellanchefernas Excelark så att Disney får igen sin investering. Regissörer måste balansera publikens nostalgi med trådar som syftar till vidareförsäljning av Galaxen.
I stället för utmaning av urkunderna eller framåtrörelse får man nedtyngda kolosser som ska plugga produkter och flagga för kommande filmer. Samt överdriven vördnad för ett sakrosankt ursprung. Den sentimentala musik som spelas varje gång Leia (Carrie Fisher, som gick bort 2016) syns i bild nya ”Star wars: The rise of Skywalker”, är snart outhärdlig.
Intrigen är också en variation på tidigare filmer: motståndsrörelsen tar upp kampen mot galaxens senaste militärdiktatur. Den här gången måste rebellerna hitta en spårningsmojäng som kan leda dem till en planet där de har möjlighet att förstöra fascistklonernas flotta.
Huvudpersonen Rey (Daisy Ridley) är precis som Luke Skywalker en sökande själ med oklart ursprung som slits mellan ljus och mörker. Poe (Oscar Isaac), smugglaren med ett hjärta av guld, är en surrogat-Han Solo. De flankeras fortfarande av hårige Chewbacca, avhoppade Stormtroopern Finn (John Boyega) och gulliga robotar. Samtidigt närmar sig konflikten mellan Jedi och Sither en slutstrid – en slitning inom Kraften som manifesteras i en myriad lasersvärdfajter mellan Rey och Darth Vaders barnbarn Kylo Ren (Adam Driver).
Den som vill ha sitt ”Star wars”-extra allt blir inte besviken. Särskilt inte på den storslagna upplösningen. Men den som vill ha sin film med viss finess och spänst lär sucka en, två och tre gånger. Efter ”Star wars: The last Jedi” (2017), där regissören Rian Johnson tog ut svängarna och skapade något mer personligt, vackrare och smutsigare (och därför fick sparken från denna film), är detta ett steg tillbaka. Repliker, motiv och gestalter hastas fram.
Jo, visst finns här den snygga totalitära estetik som Star wars alltid har bjussat på. Och när den kommer i form av arkeologi ur den första trilogin kan det bli rätt fantastiskt. Filmen fränaste scen utspelar sig på en sådan plats, mitt i ett stormande hav.
För en kort stund ryser jag och är tillbaka i en ovanligt mild Uppsalanatt hösten 1983. Åtta år gammal och med premiären av ’Jedins återkomst’ brinnande för ögonen.
För en kort stund ryser jag och är tillbaka i en ovanligt mild Uppsalanatt hösten 1983. Åtta år gammal och med premiären av ”Jedins återkomst” brinnande för ögonen.
Känslan går snabbt över. Men den lämnar en eftersmak av att det nu är dags för unga regissörer att inspireras av hur George Lucas och hans generation på 1970-talet utmanade Hollywood med ett nytt universum. Dags för andra filmmytologier att fylla barndrömmar med – långt bort från mellanchefernas kalkyler och den stelnade Bibel som ”Star wars” har blivit.