Så blev Qatars herrar bästa landslaget i Asien
Först betalades brassar för att spela i Qatars färger. Sedan dammsögs Afrika på talanger. Men det var inte förrän när Fifa satte stopp för Qatars landslagsexperimenterande som landet blev bäst i Asien. Nu siktar ett hemvävt landslag mot VM-toppen.
Bucklan guppar upp och ned mot den becksvarta Abu Dhabi-himlen. Hassan Al-Haydos leende går från öra till öra. Bredvid sig på podiet har han lagkamrater och tränare invirade i den qatariska flaggan. Firandet har bara börjat.
Guldet i Asiatiska mästerskapen är landets första internationella turneringsseger. Det är beviset på att de har valt rätt väg. På planen går spelartruppen samman och lyfter en slätrakad man från Katalonien mot skyn. Deras tränare Felix Sanchez har drillat några av dem sedan tidiga tonåren i Aspire Academy. Som mångårig ungdomstränare i Barcelonas akademi tog han med sig kunskapen från den europeiska ungdomsutvecklingens högborg till Qatar.
13 år efter flytten från Barcelona fick han och hans arbetsgivare betalt i en titel.
I en intervju med den qatariska tv-kanalen Alkass pratade han om bakgrunden till segern i Asiatiska mästerskapen.
– Landet har lagt upp en plan. Den har varit välorganiserad. Det här var beviset på det. Vi har skapat en stark och bra grupp. Det här är en bra signal för landet.
Bedriften blir än mer imponerande när man ser till underlaget Felix Sanchez haft att tillgå. Qatar har lika många registrerade spelare som vissa oceaniska förbund och tillhör topp tio i världen om man beräknar Fifas världsranking per capita.
En enkel resultatrad under de fem senaste åren kan såklart inte säga allt, men den berättar något om den utveckling som skett.
Felix Sanchez tog över landslaget sommaren 2017. Det året snittade hans landslag strax över en poäng per landskamp – långt ifrån en nivå som kontinentens bättre lag ligger på.
Två och ett halvt år senare, efter semifinalförlusten mot Saudiarabien i Gulfcupen tidigare i december ligger årets snitt på strax över två poäng per match. Hur kom man hit?
Redan för 15 år sattes en plan i verket för att sätta Qatar på fotbollskartan. Bra,
” Det finns många länder som har gjort såhär. Vi har bra minnen från tiden när det såg ut så, men vi har ännu bättre minnen från den här tiden. Sättet som vi gör nu är bättre än tidigare.
Hassan al-Haydos Kapten i landslaget
men inte landslagsmässiga, brassar skulle skänkas qatariskt medborgarskap för att skjuta landet till mästerskap. Det gick långt men när Bundesliga-brassarna Ailton, Dede och Leandro stod med passen i handen klev Fifa in och skrev om sina regler för att stoppa en så kvick naturalisering av utländsk fotbollskompetens.
Stopp i framgångsmaskineriet redan i planeringsstadiet.
De styrande inom den qatariska fotbollen (vilket är samma personer som styr landet i stort) ändrade strategi. Ett betydligt större scoutingnät kastades ut. Det sträckte sig över stora delar av den afrikanska kontinenten, fick namnet Aspire Dream och lät en halv miljon barn provspela för att få uppfostras och koordineras in i det qatariska landslagssystemet.
Den vidsträckta strategin gav resultat och ett antal spelare blommade upp som aktuella för landslagsspel.
Men återigen ville inte Fifa ge Qatar fritt spelrum. Reglerna för nationsskifte förändrades och ett krav på att en invandrad spelare behöver ha levt i sitt nya hemland minst fem år efter det att han fyllt 18 för att kunna tas ut i ett landslag infördes.
Så Qatar satte sig vid ritbordet igen. Man såg vad man hade - en infrastrukturell framtidskoloss i Aspire Academy, resurser som inget annat land, ett litet urval av spelare – och gjorde vad man kunde av det. 14-åringar sattes i proffsbubblor med katalanska heltidstränare. Varje vrå av utvecklingsmöjlighet skulle undersökas.
Redan 2014 började frukt skördas. Qatars pojkar födda 1996 finalvann de asiatiska U19-mästerskapen i Myanmar – och anfallsparet var samma och precis lika giftigt som fem år senare. Akram Afif och Almoez Ali avgjorde då – och de var lika avgörande under turneringen i Förenade Arabemiraten.
– Det har varit en process och har tagit lång tid. Jag har sett vilken insats spelarna har lagt ner. Vi ska fortsätta hjälpa den här gruppen spelare. Om tre år kommer den viktigaste tävlingen i världen. Qatar kommer vara där, säger Felix Sanchez.
Hassan Al-Haydos bar den lila landslagsdressen när Qatar senast var utanför de 100 främsta landslagen i världen. Han har varit med om bottennapp som att förlora mot blåbärsnationen Liechtenstein och fallit på VM-kvalets målsnöre. När han lyfte Asian cup-bucklan med kaptensbindeln runt armen gjorde han det med stolthet.
– Det är min viktigaste trofé. Den kommer vara viktig för den unga generationen. Eftersom vi har gjort det kan de också göra det i framtiden. Vi inspirerar dem, säger han.
Han är med sina 143 landskamper Qatars meste landslagsman genom tiderna. För att nå hit har han och hans land gått igenom många misslyckanden.
– Vi har åkt ut i gruppspel och i åttondelsfinaler. Det finns bra landslag här i Asien så det är inte en lätt turnering att vinna, säger han.
Laget runt honom har förändrats drastiskt genom hans elva landslagsår. I perioder har det pratats spanska, portugisiska, franska och engelska med ghanansk dialekt i samma omklädningsrum. Qatar hämtade länge nyckelspelare från den inhemska ligans importer.
Uruguayanen Sebastian Soria är fortfarande den spelare som gjort flest mål för landet. Till ett antal av målen spelades han fram av Brasilien-födde Fabio Montezine. Så ser inte dagens trupp ut. Visst finns här portugisen Ró-Ró och fransmannen Karim Boudiaf – men kärnan, nyckelspelarna, är uppvuxna i Qatar.