Sista resan för i år
Ingo” är på väg till sitt vinterkvarter. Mycket långsamt går skonaren in i Lundbyhamnen, styr bort mot Sveriges Radio och girar sakta fram mot kajen. Nu ser vi bara de tre masterna, det andra försvinner bakom träden på Kvillepiren.
Nästan alla båtar tar sig hem på hösten, lyfts upp ur det våta och finner sin plats på landbacken. De går i ide.
Snart ska också ”Stadig” få vila sina starka muskler i vinterkvarter och vi kan inte längre fara runt på vattnet utan fasta rutter, när det passar oss och utan att vi behöver snegla på klocka och tidtabeller. Sådant känns.
Vi ser hur övre delen av ”Ingos” master rör sig bakom dungen, innan de höga topparna stannar. Där ska väl Ingo ligga under vintern.
Jungfrufärd kallas den första tur som ett skepp gör. Vad ska man kalla den sista turen för året? Jungmansresa kanske. Vi ska i alla fall göra en sådan färd med ”Stadig” denna dag. Det blir en friresa, utan bestämt program.
Där ligger ”Stadig” redan och väntar vid Operan och vi kliver ombord. Det är en dystrare dag än vanligt men temperaturen är behaglig. Vi får låna en kraftig regnrock, det faller en och annan droppe över oss.
I bassängen ligger bara en handfull båtar och knappt det. Men vi beundrar ett underskönt flytetyg med överbyggnad i trä. Vi går närmre och tittar. Den är kravellbyggd, säger Skepparn och förklarar samtidigt termen: alla borden ligger intill varandra och inte omlott, i ett enda stycke. Båten har bogsprö, två master och tre segel.
Så är vi ute i älven. Man ser knappt Masthuggskyrkan. Det är dimma eller dis, både och kanske. Stora mängder fukt hänger i alla fall över världen.
Så möter vi ”Diana”, en av kanalbåtarna. Hon är invirad i plast och liknar en sjukling som fått hela kroppen täckt av gasbindor.
Och där kommer Tjocka Damen seglade, ”Jutlandica”. Hon svänger ut och börjar vända baken till. Snart ligger tjockisen rakt över älven. Ett moln av måsar kretsar över svallet vid fören.
Vi tittar på nyförvärvet ”Elvy”, elhybriden som är parkerad i Lindholmens båtgarage.
Många äldre hus är behängda med stora nät. De står där som gamla farbröder, draperade i bleka eller lila underkläder i väntan på att bli lagade och tillsnyggade.
Vid bananpiren ligger de stålelement som ska bli stommar i den nya bron. De liknar båtprofiler, en sorts gråmålade skeppssidor. Vi tycker att det är konstigt att Sverige som har hur mycket järn som helst ska köpa hem det vi behöver till en ny bro från Spanien.
Så kör vi tillbaka utmed Bananpiren. Skulle man kunna bygga hus på den? Tveksamt, tror Skepparn. Då sjunker nog hela härligheten ner i den berömda Göteborgsleran. Och han visar med händerna hur allt skulle sjunka ner i vattnet.
Vi går in under Göta Älvbron. Här känner vi strömmen starkare. Byggnationerna har gjort passagen trängre och vattnets rörelser ökar. Mängder av sektioner ligger i älven som väldiga flottar där den nya bron ska byggas. För ett ovant öga ser det rörigt ut.
När vi gör denna tur ligger ”Götheborg” inne för reparationer och översyn vid Gotenius varv. Skeppets master är 28 meter höga, meddelar Skepparn och med tanke på hur den nya bron är konstruerad blir det väl omöjligt för fartyget att gå upp i älven när bron är byggd. Om man inte fäller masterna.
Men ”Götheborg” i docka är en vacker syn. Vilka ädla former.
Sedan far vi hem till Ringön.