”En del har ju aldrig varit på teater förut”
Marie Richardson syns lite varstans just nu: i tv, på bioduken och på scen. I en GP-intervju berättar den 60-åriga skådespelerskan om jobbet på Backateatern och hur det är att möta den unga och ibland stökiga publiken.
Marie Richardson syns överallt nu – på teater, film och i tv. För GP berättar hon om hur man får tyst på pladdriga tonåringar i publiken, polisattacken mot kollegan Adam Pålsson och vilket yrke hon kanske skulle byta till om hon fick leva om sitt liv.
Den medelålders kvinnan vid bordet skruvar besvärat på sig, tvekar. Hur uppriktig kan hon vara? Så bestämmer hon sig och säger ”Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag ha mer sex”. Det blir för mycket för ett par tonårskillar i publiken, de liksom frustar fram ett målbrottsbröl.
Kvinnan vid bordet spelas av Marie Richardson. Hon vänder sig om, fixerar dem med blicken, ler och säger, ”Ja, just det.” Resten av föreställningen ”Vi som fick leva om våra liv” på Backateatern sitter killarna knäpptysta.
– Vi kan ju inte låtsas att det som händer i rummet inte sker. Vi reagerar på det som händer och tonåringar låter ofta. De kan lätt tro att de är på bio, att de sitter osynliga, säger Marie Richardson.
Den hyllade föreställningen går för utsålda hus året ut på Backateatern. Den bygger på intervjuer med människor, som har fått svara på frågan vad de skulle göra om de fick en andra chans att leva om sitt liv. Skådespelarna går in och ut ur olika roller, dansar, byter kläder, speglar varandra.
Och, som sagt, känner av publiken, som sitter på båda sidor om scenen och ofta till stora delar består av skolungdomar. Det blir en speciell relation; nyfiken, orolig, skör och i ständig omförhandling. Marie
Richardson beskriver kontakten med den unga publiken som både lustfylld och ibland läskig.
– Ibland blir jag nervös när dörrarna öppnas och det forsar in tonårsgrabbar, det kan komma 50 stycken som formligen rusar förbi dig och snackar och springer uppför gradängen. Då kan jag tänka ”hur ska det gå?”.
Oftast får det stor effekt att skådespelarna reagerar på publiken, ser ungdomarna och sätter ljuset på dem, om så bara för någon sekund. Bekräftar dem – och ställer krav. Marie Richardson berättar om en föreställning, då tre killar på läktaren inte slutade prata på hela första akten.
– En kollega gick fram till dem i pausen och sa ”Ni kanske inte tänker på det här, men alla runtomkring er blir störda, jag också och jag vill ju bara göra ett bra jobb. Dessutom är min 85-åriga mormor här i dag, hon har rest hit från Stockholm för att se mig. Det känns inget bra.” Sedan var de jättefina och knäpptysta hela andra akten.
Att helt sonika kasta ut killarna som inte kan uppföra sig har inte varit aktuellt hittills. Det ingår i Backa Teaters idé att vara ett välkomnande rum för teaterovana ungdomar och är något som den avgående konstnärlige ledaren Mattias Andersson har värnat.
– En del har ju aldrig varit på teater förut. Jag läste en kommentar från en 16-åring som en lärare hade skickat in. Det stod ungefär ”Det här var ju faktiskt inte som bio, det var något annat, man fick saker att tänka på och blev nästan hypnotiserad”. Det var väldigt fint.
– Det kan man tänka på när de kommer inforsande. Om bara någon varje dag blir lite berörd och tänker att teater verkar kul och blir nyfiken på att se mer. Då har vi ju lyckats.
För Marie Richardson kom kärleken till teatern redan i skolavslutningen i ettan i Ljusdal, när hon uppträdde inför publik för första gången.
– Det var som en smäll från himlen. En känsla av att vara i sitt rätta element, att jag fick ihop alla nervtrådar, kroppen sa ”yes”, det här får jag energi av.
Som 20-åring flyttade hon från Ljusdal, först till Skara skolscen och sedan till Göteborg, där hon fick jobb som påklädare på Stora teatern. De två åren i Göteborg beskriver hon som viktigast i hennes liv dittills.
– Jag blev helt förälskad i Göteborg, det var här jag blev vuxen och jag var helt övertygad om att jag skulle bo i stan resten av mitt liv.
Men när hon sökte scenskolan i Göteborg sprack hon i första provet. Nytt
Det var som en smäll från himlen. En känsla av att vara i sitt rätta element, att jag fick ihop alla nervtrådar, kroppen sa ”yes”, det här får jag energi av.
Jag har alltid känt mig trygg på teatern, men såhär efteråt kan jag ju se att det har funnits en massa små incidenter som man skrattat bort.
försök i Malmö, där hon stupade på sista provet.
– Så åkte jag till Stockholm, för folk sa att man ska försöka många gånger. Planen var hela tiden att återvända till mitt älskade Göteborg, men till min fasa och stora skräck kom jag in!
Det blev flytt till Stockholm och direkt efter examen 1985 fick hon jobb i Dramatens fasta ensemble.
De första tio åren var det nästan bara teatern som gällde, men sedan har hon börjat varva scenen med film- och tv-uppdrag och den här hösten har hon synts som polisen Hanna Svensson i andra säsongen av SVT:s thrillerserie ”Innan vi dör”, där Adam Pålsson spelar hennes son.
För Marie Richardson blev första säsongens inspelningar tunga, då hon varvade långa inspelningsdagar med att spela ”Idioten” på Dramaten på kvällarna.
– Då höll jag på att gå sönder. Inför andra säsongen kände jag att nu ska jag göra en sak i taget och det var väldigt skönt.
Tv-mediets genomslagskraft och seriens popularitet har hon märkt av under hösten, när folk kommit fram och velat prata om Hanna och alla nerviga scener. Det är också därför hon följer serien själv.
– Jag tycker det är skönt att vara uppdaterad när människor vill prata om senaste avsnitten. Det kan vara lite jobbigt att kolla på sig själv, men det får man ta.
Ibland blir det dramatiskt på riktigt. När säsongens sjunde avsnitt spelade in skulle Christian (Pålsson) och Hanna bråka i en bil, han skulle dra vapen och sedan springa därifrån. Scenen spelades in i centrala Stockholm och på något sätt hade informationen inte nått polisen.
– Jag var klar och hade gått till omklädningsrummet 50 meter bort, medan de tog en närbild på Adam när han sprang från bilen. Plötsligt var det blåljus överallt. Vi hade ju alla tillstånd, men i det läget blev Adam nedbrottad på marken. Det var inte roligt för någon. Jag tror att det var ett farligt läge, det var väldigt obehagligt för alla och värst för Adam, såklart.
I sitt sommarprat berättade Adam Pålsson att han fick dödsångest när poliserna riktade sina vapen mot honom.
– ”Fan också”, minns jag att jag tänkte, ”nu har jag verkligen vridit kranen åt fel håll för sista gången. Nu dör jag”, säger han i radioprogrammet.
Misstaget blev snabbt uppdagat, men efteråt var hela teamet chockat.
– Poliserna är så taggade nuförtiden. De är pressade och stressade och tänker på terrorhot. Ser de då en ung man med vapen så går det fort. Det är väldigt bra om det blir tydligare regler för sådant här, säger Marie Richardson.
I januari flyttar ”Vi som fick leva om våra liv” från Backateatern till Dramatens scen Elverket. Marie Richardson följer med och ser fram emot en period då hon får umgås mer med sin familj i Stockholm.
Hon får också med sig Mattias Andersson, som från och med första mars nästa år blir ny konstnärlig ledare på Dramaten.
– Generellt sett så är det bra att röra på sig och kanske är det inte bra att vara chef på samma ställe för länge heller. Det blir roligt för Dramaten och Backa kommer säkert få en ny spännande konstnärlig ledare.
Du har inte hört några namn nämnas om vem som blir ny Backachef?
– Nej. Jag har inte tänkt på några namn själv heller. Jag tycker att de gör helt rätt när de utgår från vad de behöver i stället för att börja med att leta namn.
Har du aldrig själv varit sugen på att testa ledarskap?
– Nej, aldrig! Jag har inte varit intresserad av att regissera heller, möjligen kan jag tänka mig att vara lärare. För mig är kärleken till yrket att få göra det tillsammans. Jag vill inte stå vid sidan av. Jag skulle bara bli avundsjuk på de andra.
Att Dramaten nu anställer Mattias Andersson och samtidigt delar upp ledarskapet i en konstnärlig chef och en vd är en av flera förändringar som delvis hänger ihop med den stora Metoo-rörelsen, där bland annat sexism och trakasserier på den svenska nationalscenen drogs upp till ytan.
– Jag har alltid känt mig trygg på teatern, men såhär efteråt kan jag ju se att det har funnits en massa små incidenter som man skrattat bort och som tjej har man själv slätat över. Det finns saker som jag aldrig skulle skratta bort i dag, säger Marie Richardson, som kallar Metoo ”en ögonöppnare för alla”.
– Det finns en helt annan medvetenhet i branschen i dag. Det har också kommit en ny generation och de värsta typerna har faktiskt försvunnit. Det känns som en otrolig uppfräschning rent mentalt, hur vi respekterar varandra också i språket. Det är jättepositivt.
Vi slutar där vi började, med hur livet kunde ha blivit om man fick leva om det. Det visar sig att Marie Richardson under många år hade fotograf som ett alternativt yrkesval.
– Jag fotade jättemycket med analog kamera på 80- och 90-talet, gick kurser och framkallade och hade mig. Men Iphone förstörde mitt fotograferande. Nu säger min son ”Mamma du är världens sämsta fotograf”. Jag bara dokumenterar, det finns ingen glädje med det längre. Men ibland tänker jag att jag ska skaffa mig en kamera igen, kanske när jag blir pensionär, en analog.