Böckerna som formade 2010-talet
Från ”min kamp” till ”Klubben”. gP Kultur har valt ut ett verk per år som satte tonen för kulturdebatten och konsten i sverige under 2010-talet.
2010 Min kamp
Karl Ove Knausgård
Det är evigheter sen jag höll i den där första, röda pocketen i handen. Nästan. Tio år sedan. Den första delen i Knausgårds Min Kamp-svit som sedan skulle komma att definiera inte bara min utan en hel världs litterära förståelse under 10-talet som följde. Ett glödande exempel på hur rak och kompromisslös autofiktion faktiskt kan vara som sedan dess, i vart fall inte i Norden, riktigt återskapats i den efterföljande köckenmöddingen av Biskops-Arnödebutanter. Samtidigt ser jag Knausgårds författarskap som ett makalöst fuskande för den hugade läsaren. Det ska inte få vara så kul med bra litteratur? Så lätt att ta in?
Men det är ju det som är storheten: konsten att skapa självklar allmängiltighet ur det högst privata. Det gäller framförallt i svitens tre inledande titlar. Det självklara vis som Knausgård sätter färg på sina tonårs misslyckade fyllor i första boken, den brutala känslan av alienation i ett försök att passa in i Stockholm i den andra och hans intensiva barndomsminnen i den tredje sätter djupa spår. Det är som om det är skrivet bara för mig, men det handlar förstås om oss alla. Och samtidigt: bara om Karl Ove Knausgård.
Björn Werner 2011 Femtio nyanser av honom
E L James
Nån gång i slutet av nollnoll-talet ser en medelålders brittisk kvinna den första ”Twilight”-filmen på bio och blir besatt av kärlekshistorien mellan vampyren Edward och den klumpiga tonårstjejen Bella. Det väcker hennes egen skrivlust. Under pseudonymen Snowqueens Icedragon laddade hon upp del efter del i en följetong som snabbt fick en stor följarskara. Vampyren blev vd och besatt av dominans-sex. I maj 2011 släppte EL James ”Femtio nyanser av honom” på ett egenutgivarförlag. Resten är historia. E L James gjorde BDSM folkligt och startade en massiv romancetrend.
Boken har översatts till 52 språk sålt över 90 miljoner exemplar världen över och resulterat i tre filmer. Boken kritiserades för att vara uselt skriven mjukporr för ”mammor” som aldrig passerat en redaktör. Men det är att missa poängen. Fanfiction och egenutgivning slog för första gången igenom på bred front. Idén om att vem som helst kan bli stor författare eller konstnär tog fäste. Än så länge är ”Femtio nyanser av honom” det mest framgångsrika exemplet men kanske dröjer det inte längre innan vi ser vår första egenutgivna Augustvinnare?
Victoria Greve 2012 Lilla hjärtat
Stina Wirsén
Det tidiga 2010-talets främsta bokdebatt rörande rasism handlade inte om någon kontroversiell fackbok utan började med en affisch som gjorde reklam för barnfilmen ”Liten skär och alla små brokiga”. I september 2012 blossade kritiken upp i sociala medier för att sedan flytta ut på kultursidorna. Enligt vissa var figuren Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnbokserie om De brokiga ”uppenbart rasistisk” och exemplifierade ”den rasistiska ikonens logik”, vare sig det var Wirséns avsikt eller inte. Andra hävdade att det var en grov övertolkning.
Oavsett vem som hade rätt tog Wirsén illa vid sig av kritiken och slutade att teckna Lilla Hjärtat-figuren i sina böcker. En seger för antirasismen eller en, helt i onödan skulle vissa hävda, tystad kulturutövare? Det råder olika åsikter om. Debatten var inte den enda av sitt slag under denna period – begrepp som appropriering och mikroaggressioner både upplyste och förvirrade många – men var kanske en av de mest symboltyngda.
Adam Cwejman 2013 Yahya Hassan
Yahya Hassan
År 2013 slog den den då artonårige Yahya Hassans självbetitlade diktsamling ner som en meteorit. Jag försöker först föreställa mig poesilandskapet i tiden strax före men kommer fort på att – vem bryr sig! Så stor var Yahya Hassans debut: fadersuppgörelsen som blev till angrepp på religionen och hela det omgivande danska
samhället. Den högexplosiva stämman med sina vreda versaler. Boken väckte debatt både i Danmark och Sverige och anklagades bland annat för att springa rasisters ärenden. För egen del var det enormt att gå in i en värld där “invandrarpappor” fick vara mer än buskispappan i Josef Fares filmer som medelst kulmage slåss för sina barn (även om den tropen förstås ska ha tack för lång och trogen tjänst), och där det partikulära och det gemensamma fick samexistera.
Jag hade inte förstått att man kunde skriva sådär. Inte minst är den nu, nästan sju år senare, ett bevis på att man genom att låta utsagor passera från vår vanliga värld till konstens värld kan göra dem oåtkomliga för de för stunden rådande tankeströmningarna. Motståndet framstår nämligen i efterhand som menlöst surr, och boken i sig som, ja, högst levande konst. Gordana Spasic
2014 Konturer
Rachel Cusk
Första delen av Rachel Cusks trilogi utkom 2014, som ”Outlines”; på svenska 2018 som ”Konturer”. Då hade hon ett antal böcker bakom sig om familjeliv och moderskap. Böcker som på olika sätt mött stark kritik. Särskilt den sista av dessa, ”Aftermath”, lär ha debatterats hätskt. Cusk har i intervjuer uttryckt att hon efter det hade svårt att skriva. Fiktionen lockade inte. Inte heller att skriva fler essäer. Resultatet blev i stället en sorts invertering av autofiktionen. I trilogin som består av titlarna ”Konturer”, ”Transit” och ”Kudos” får vi följa Faye, som separerat och försöker bygga upp ett nytt liv med sina båda söner i London.
Genom att låta Faye främst agera åhörare till dem hon möter, för Cusk in en mångfald av röster i sina romaner. Medan Fayes egen berättelse främst blir synlig genom vad andra säger och hur hon reagerar på det. Cusk visar på det sättet inte bara hur Faye får sina konturer. Utan vi alla. För om andras berättelser lika mycket tillhör oss som dem vi möter räcker det inte att tala. Vill vi förstå världen och oss själva bättre måste vi också lyssna. Sättet Cusk gestaltar det på gör trilogin till ett betydande verk för vårt decennium.
Martin Engberg 2015 Underkastelse
Michel Houellebecq
Varför nöja sig med att skildra samtiden, när man också kan påverka den? Den 7 januari 2015, samma dag som Houellebecqs epokavgörande bok ”Underkastelse” kom ut, en briljant satir över ett Frankrike som underkastar sig en upplyst muslimsk regering, slog terrorattentatet mot tidningen Charlie Hebdo. Samma tidning som hade gjort Houellebecq till en galjonsfigur för yttrandefriheten.
Vissa kritiker hävdade att Houellebecq är en farlig tänkare, en visionär cyniker som vill tillbaka till den förmoderna tid som flytt. Andra hävdade att han vill snabba på västerlandets undergång. Men att skildra världens ondska är inte samma sak som att vara ond. Den ”onda” litteraturen är i själva verket god, för den kan få oss att agera innan det är för sent. Houellebecq är och förblir vår tids största författare, för ingen lyckas röra om i samhällssåren som han.
Sinziana Ravini 2016 Min fantastiska väninna
Elena Ferrante
Att Neapelkvartetten, Elena Ferrantes romansvit om den passionerade och plågorika vänskapen mellan Lenù och Lila, är årtiondets, kanske seklets mest storslagna berättelse är en övertygelse jag delar med miljoner läsare över hela världen. Vänskapen, som föds ur ett svek i tidigt 1950-tal där de båda växer upp med en napolitansk förort som detaljskarp och skoningslös fond, är stormögat i en episk rundmålning av ett samhälle i förvandling.
Det stora internationella genombrottet förändrade inte heller Ferrantes beslut att benhårt hålla fast vid sin anonymitet: ”Jag hyser en väl grundad fruktan att medierna… skulle privatisera ett föremål som uppstått just för att ge individuell erfarenhet en mindre begränsad innebörd.” I en tid besatt av det privata är denna vägran en motståndshandling mot de krafter som förvandlar identiteten till en bild, en vara på uppmärksamhetens infantila marknad.
Ragnar Strömberg 2017 Kattmänniska
Kristen Roupenian
Kristen Roupenians ”Kattmänniska” blev ett viralt fenomen över en natt i december 2017. Mitt i den brinnande metoo-debatten slog novellen rekord som den mest lästa skönlitterära texten någonsin på The New Yorkers hemsida. ”Kattmänniska” kretsar kring den 20-åriga Margot, som inleder en relation med en fjorton år äldre man. Efter en rad missförstånd och misskommunikation har hon värdelöst sex med honom trots att hon inte vill. Att säga stopp känns helt enkelt övermäktigt.
Ämnet låg i tiden. Trots att novellen inte beskriver ett regelrätt övergrepp, utforskar ”Kattmänniska” maktrelationer, strukturer och komplexa gråskalor i sexuella relationer på ett extremt realistiskt sätt. Det drog igång en het debatt om genus, samtycke och sex, där många kvinnor fått syn på sig själva och känt igen sig i Roupenians berättelse. Effekterna av metoo var många och är fortfarande pågående, men rörelsen erbjöd få lösningar på individuella problem och beteenden. Snarare var metoo en belysande ögonöppnande och en plattform för delade erfarenheter kvinnor emellan. Inte minst det komplexa, systematiska och strukturella som döljer sig i denna novell.
Fanny Wijk 2018 Tolv livsregler: Ett motgift mot kaos
Jordan B Peterson
Det började med humrar och slutade i självhjälpsfloskler. Jordan B Petersons kometkarriär var 2010-talets konstigaste – och mest logiska. Peterson var en okänd psykologiprofessor i Toronto när han 2016 attackerade könsneutrala pronomen i en Youtube-video. I dag toppar ”12 livsregler: ett motgift mot kaos” fortfarande försäljningen på världens flygplatser.
När tiraderna mot genusvetenskap och identitetspolitik blev virala insåg Peterson att det fanns ett bakslag i liberala samhällen moget att skörda. Ämnen som moral och myt hade utforskats i ”Maps of meaning” 1999. Men publiken som delade klipp kunde inte väntas läsa svårpenetrerade grumligheter – recenserade av Psychology today som ”defekt psykologi, antropologi, politik och filosofi”. Så Peterson kokade ner defekterna till självhjälp för unga män.
Han tappade tveklöst en ådra. Men inte bara den om manlighet i kris. Råd om att klappa katter och städa rummet kom med svaghetsförakt, nys om ”kulturmarxism” – och den bisarra tesen att eftersom humrar lever i hierarkiska samhällen så gäller detsamma människan. Det hade varit lätt att skratta – om inte framgångarna redan hade resulterat i en flodvåg av böcker och poddar från alla Petersons adepter.
Hynek Pallas 2019 Klubben
Matilda Gustavsson
I oktober 2017 publicerades Matilda Gustavssons reportage i DN med 18 kvinnors vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier, begångna av en man i Svenska Akademiens absoluta närhet kallad Kulturprofilen. Reportaget fick enorma konsekvenser, med debattstormar, öppna maktkamper bland ledamöter och dramatiska avhopp, liksom ett inställt Nobelpris i litteratur och en fällande våldtäktsdom.
Jag tänker ofta att det sår vi ännu lever i efter metoo-hösten för två år sedan är så oöverblickbart att det är svårt att greppa. Vittnesmålen har gjort något med mig, med min självförståelse och min solidaritet. Matilda Gustavssons samvetsgranna reportagebok ”Klubben”, som både rekapitulerar och vidgar bilden av händelserna runt Akademien och Kulturprofilen plåstrar inte om det där vidöppna såret, tvärtom. Hennes text är en påminnande lykta som lyser mot ännu försåtligt dunkla landskap – inte minst mot en Akademie som fortfarande är långt ifrån att ha återställt sin trovärdighet.
Hanna Nordenhök
Elena Ferrantes romansvit om den passionerade och plågorika vänskapen mellan Lenù och Lila, är årtiondets, kanske seklets mest storslagna berättelse ragnar strömberg